9/11 - Vem ska man tro på?

Det sägs att sanningen är krigets första offer, men ofta har den fått sätta livet till långt innan krig bryter ut. Provokationer har iscensatts av makter med aggressiva avsikter, men som först behövde ett skäl för att samla sitt folks samtycke. Incidenten i Tonkinviken, som blev förevändningen för USA:s krig mot Nordvietnam, har sedan länge avslöjats som ett sådant falskt spel 1. Israels första invasion i södra Libanon 1982 motiverades av missiler som riktades därifrån - fast enligt FN:s observatörer vid gränsen hade inga missiler avfyrats I en självuppfyllande profetia föddes Hizbollah ur den konflikten. 2. Det senaste exemplet blev den f.d. amerikanske utrikesministern Colin Powells tal inför FN våren 2003. Hans beskrivningar av Iraks massförstörelsevapen utgjorde skäl nog för att avsätta Saddam. Strunt samma att inget visade sig stämma sedan. I informationsåldern, då propaganda upphöjts till storkonst, behövs inte längre en skottväxling för att gå till angrepp.

Det har också alltid funnits folk som ifrågasätter sina ledares intentioner. Redan före Irakkriget, protesterade folk över hela världen i historiens största gatudemonstrationer för att hejda invasionen. Ändå avfärdade Bush det som en irrelevant opinionsundersökning. Oavsett antal, kvävdes demonstranternas röster av bombernas dunder och brak.

Kriget mot terrorismen innebär något helt nytt, eftersom dess mål ständigt utvidgas i takt med Vita Husets ohämmade maktbegär 3. Afghanistan invaderades, terroristmisstänkta runt om i världen tillfångatogs i hemlighet, Saddam avsattes och Irak förolyckades. Genevekonventionen ignorerades i Abu Ghraib och Guantanamo. USA:s grundlag åsidosattes när tio miljontals amerikaner avlyssnades 4. Bush och Cheney har även framställt Israels senaste invasion i Libanon som en led i kriget mot terrorism. Snarare var det en upptrappning i deras ambitioner mot Iran 5.

Det börjar bli lika svårt att se någon gräns för Vita Husets övertramp som det är att föreställa sig något eventuellt slut på dess krig mot terrorismen. Detta krig utan gränser rättfärdigas kontinuerligt av de oerhörda och ondskefulla dåden som först utlöste det. Den elfte september 2001 åberopas till och med för att tysta de amerikaner - c:a 60 - som vill ta hem sina trupper från Irak, trots att det aldrig funnits en koppling mellan 9/11 och Saddam Hussein. Under tiden fortsätter jihadisterna att sprida sin terror. Men antalet offer ligger långt under antalet döda civila som krigen i Persiska Viken hittills orsakat. Frågan tål att ställas: Vilken sidas maktambitioner har mest förverkligats på de fem år som gått sedan terrorattackerna mot USA? Jihadisternas eller de nykonservativa i Vita Huset?

En sak är ställt utom tvivel: 9/11 var resultatet av en konspiration. Svaret på vilka som låg bakom attackerna beror däremot på vem man väljer att tro på. Mainstream media har befäst versionen som Vita Huset berättat alltsedan George Bush först utropade att han ämnade ta gärningsmännen "Dead or alive". Men fokus har hållits hårt på krigen i Afghanistan, Irak och nu Libanon. Usama bin Ladin lever fortfarande i frihet. Nyligen upplöstes till och med CIA-enheten som ansvarade för att fånga in honom 6. Den enda misstänkt som hittills blivit dömd för delaktighet är Zacarias Moussaoui och han satt inne redan före attackerna 7.

Samtidigt finns det ett nätverk av självutnämnda sanningssägare som kallas "The 9/11 Truth Movement". Företrädarna skriver artiklar, håller demonstrationer och konferenser, sköter webbsajter, publicerar böcker och producerar radioprogram och även dokumentärfilmer. De kommer från alla skikt i samhället och binds samman av sin övertygelse om att den allmänt accepterade versionen om 9/11 är en lögn. Med hjälp av mängder av uppgifter som figurerat både i mainstream- och alternativmedia har de vävt ihop en annan berättelse som pekar mot konspiratörer i Vita Huset.

Rörelsen fick sitt största genombrott i våras när dokumentärfilmen "Loose Change" började spriddas som eld via Internet. Filmen är ett exempel på vad som kan väntas när unga desillusionerade amerikaner blir medaktörer i media. Regissörerna är ett par universitetsstuderande som misstänker, liksom en dryg tredjedel ! av USA:s befolkning 8, att landets nuvarande politiska ledning haft en hand i attackerna I New York tror hela 50 att regeringen hade förkunskaper om attackerna men medvetet undvek att agera 9.. Enligt regissörernas resonemang rasade skyskraporna i New York inte på grund av flygattentaten utan "i en välplanerad kontrollerad demolering". Dessutom hävdas att flygkrascherna samma dag vid Pentagon och i delstaten Pennsylvania var ett spel för galleriet.

Vare sig Loose Change kategoriseras som fakta eller fiktion är man som betraktare tvungen att medge att den är skickligt gjord och oerhört suggestiv. Med blygsamma medel och en stor del konstnärlig kreativitet läggs fram det ena argumentet efter det andra i en oavbruten följd i närapå en och en halv timmar. Bildbeviset blir överväldigande.

Det vill inte säga att resultatet är fulltständigt övertygande. Men många av frågorna som ställs kräver svar, helt enkelt på grund av att många oklarheter fortfarande råder kring 9/11. The Truth Movement är reaktionen på en amerikansk regering som blivit alltför innesluten, samtidigt som dess politik och propaganda blivit alltmer aggressiva. När mainstream media vägrar att ta i även berättigade frågor i rädslan för att smittas av stämpeln "konspirationsteorier" blir följden filmer som Loose Change.

För att kunna förstå perspektivet hos regissörerna och andra amerikaner som anar onda avsikter hos sin egen regering, är det viktigt att känna till bakgrunden. Det är ingen hemlighet att den auktoritära kabalen som intog Vita Huset våren 2001 länge hade önskat sig en ny världsordning 10, där USA skulle agera öppet och enväldigt som världens enda kvarvarande supermakt. Redan 1987 hade Dick Cheney, som kongressledamot, argumenterat för en radikal utvidgning av presidentämbetets makt 11. Både Cheney och Rumsfeld tillhörde på 90-talet "Project for the New American Century". I projektets publicerade skrifter, samt i medlemmen Zbignew Brezenskis bok The Grand Chessboard 1997, stod det uttryckligen att den nya ordningen skulle dröja mycket länge om inte "en katastrofal händelse i storlek med Pearl Harbor" snabbt kunde mobilisera massorna. Den händelsen kom den elfte september 2001.

Vita Huset förhalade in i det sista tillkallandet av en utredningskommission om 9/11 och flera av kommissionens slutsatser har ifrågasatts. Vissa är bara suspekta; exempelvis befriades Saudi Arabien helt från ansvar trots att kommissionen hade spårat pengar från den saudiska kungafamiljen och flera statliga institutioner till en saudisk utsänd i Kalifornien som haft kontakt med flygkaparna. Andra uppgifter uteslöt kommissionen helt från sin slutrapport; till exempel att ledare hos USA:s luftfartsverk hade underrättats inte mindre än 52 gånger på de sex månader som föregick attacken om hot från al-Quaida 12.

Många andra varningstecken hade också förekommit och negligerats. Chefen för anti-terrorism för Clinton och även Bush, Richard C. Clarke, har beskrivit hur hans roll förminskades efter att Clinton lämnade Vita Huset. I flera månader före 9/11 försökte Clark förgäves att underrätta den nya regeringen om al-Quaida. Men Bush var ointresserad av sin företrädares säkerhetsprioriteringar. Den sjätte augusti, 2001, fick Bush den berömda "PDB:n" Presidents Daily Briefing med huvudrubriken "bin Ladin Determined to Strike Within the US". Där varnas ordagrant för "flygkapningar och andra typer av attacker" 13. Presidenten fortsatte lugnt med sin semester.

Ett möte några veckor före 9/11 på presidentens lantställe i Texas skildras i en nyutgiven bok av Pulitzerpris-vinnaren Ron Suskind, baserad på hans breda nätverk av uppgiftslämnare inom USA:s underrättelsetjänst. Då CIA- analytiker på mötet upplyste Bush om en annalkande men ännu oidentifierad terroristaktion mot landet, reagerade presidenten med underspelad cynism; "Okay, now youve covered your asses" 14.

Trots alla varningar påstod Condoleeza Rice inför kongressen efteråt att "ingen kunde ha föreställt sig att flygplanskapare skulle använda flygplan som missiler". Men den simpla bortförklaringen motsägs av mängder av uppgifter som har kommit från etablerade journalister och även tjänstemän. Mary Schiavo, f.d. direktör för USA:s Department of Transportation, rapporterar i sin utförliga redovisning av flygattentatens historia att jihadister hade kapat och exploderat flygplan så tidigt som 1972, samt att aktioner där terrorister ämnade krascha flygplan in i byggnader tidigare hade avslöjats och hindrats 15. William Rivers Pitt, författare till flera böcker om Bush-regeringen, rapporterar om två separata incidenter 1994; i den ena ämnade en flygplanskapare krascha ett flygplan in i en byggnad som huserade sin arbetsgivare Federal Express, och i den andra skulle jihadister sikta in sig på Eiffeltornet. Samma år kraschade ett mindre privatplan inom Vita Husets område. Pentagon hade gjort analyser så tidigt som 1993 om risken för missiler i form av flygplan. En uppföljning gjordes 1999 av en avdelning inom USA:s Kongressbibliotek. Den konstaterade att "Självmordsbombare som tillhör Al Quaidas martyrdivision skulle kunna krascha ett flygplan fyllt med sprängämnen in i Pentagon, CIA:s huvudkvarter eller Vita Huset" 16.

Alltså finns det minst en berättigad fråga som borde besvaras innan man bara avvisar frågor om Vita Husets del i konspirationen: Var går gränsen mellan uppenbart ointresse och passiv medverkan? Förutom Rice och hennes överordnade i Vita Huset, var det förmodligen bara allmänheten och kanske några tankeslöa FX-experter i Hollywood som inte fullt förstod den dramatiska och dödliga potentialen hos ett civilt flygplan.

Del 2: Loose Change: mer bevis och motbevis

För källhänvisningar se kommentarer


1 Länk: en.wikipedia.org
2 Länk: counterpunch.org
3 New York Times, ledare; The Real Agenda 060716 Länk: nytimes.com
4 Länk: edition.cnn.com
5Länk: newyorker.com
6 Länk: select.nytimes.com
7 Länk: en.wikipedia.org
8 Länk: scrippsnews.com
9 Länk: zogby.com
10 Länk: commondreams.org
11 Länk: pbs.org
12 Länk: villagevoice.com Se också James Ridgeway, The Five Unanswered Questions about 9/11 Seven Stories Press
13 Länk: intellnet.org
14 Länk: democracynow.org
15 Länk: planesafe.org
16 Clinton, 911 and the facts, W.R. Pitt, Perspective 060830

Av Patrick Gallagher 07 sep 2006 08:41