Kvinnorna - Afrikas hopp

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet av Johan Myrsten den 18 augusti är det "att massmobilisera extremt fattiga kvinnor till att bli egna företagare och att få alla barn i byarna i skola – det är nu förre ABB – chefen Percy Barneviks stora mission på den indiska landsbygden. Verksamheten växer snabbt och modellen är på väg att spridas till Sydafrika och Afghanistan, snart även Vietnam."

Barnevik säger om de indiska kvinnorna följande: "De nedtryckta kvinnorna är inte dumma. De är familjernas stöttepelare och visar ofta entreprenörförmåga – medan många män dricker eller överger sina familjer. Dessutom brukar kvinnorna praktiskt taget alltid betala tillbaka sina lån."

Enligt min mening har de afrikanska kvinnorna samma entreprenöranda som de indiska och de dricker inte som de afrikanska männen tenderar att göra och om de får krediter skulle de i högre utsträckning än männen betala tillbaka dem.

Artikeln fick mig att tänka på min barndom då det var självhushåll i Sverige. Vi producerade praktiskt taget all mat själva. Vi odlade råg, vete, havre och korn som min far fick malt i kvarnen. Vi hade tre kor. Mjölken lämnades till mejeriet. Ibland hände det att jag mjölkade korna för hand och silade den och körde mjölkkannan till mjölkbordet. Under kriget turades bönderna i byn om att köra mjölken till mejeriet med hästen. Efter kriget kördes mjölken på lastbil. Mejeriet ägdes av bönderna själva. När mejeriet startade ville inte alla bönderna lämna mjölk till mejeriet utan for in till samhällena som tidigare och sålde direkt till konsumenterna. Detta ansågs illojalt mot de föreningsanslutna och de fick öknamnet pytsåkare. När socialdemokraterna och bondeförbundet gjorde en "kohandel" på 1930-talet var det viktigt att stoppa strejkbrytare och pytsåkare. Båda grupperna ansågs vara illojala mot kollektivet.

Just att organisera bönderna så att man kan sälja sin produktion genom en egen organisation borde Afrika ta efter. Vi behövde inte bekymra oss om hur vi skulle få avsättning på produkterna. Mjölken lämnades till mejeriet, boskapen lämnades till böndernas egna slakterier och skogen kunde säljas till skogsägarföreningen. Svårigheten för afrikanska bönder att få avsättning för sina produkter visas av ett exempel när Norge skickade konstgödsel till Afrika. Bönderna fick en mångdubbel skörd men det visade sig att skörden inte gick att sälja och bönderna hade därför ingen nytta av konstgödseln. Ett problem för Afrika är att konstgödseln blir dyr när den skall transporteras på dåliga vägar och långa sträckor. En fördel som vi hade framför Afrika var att vi hade husdjur som stod inne i ladugården under vintern. Därigenom fick man naturgödsel och genom att man hade halm som strö fick man tillbaka många näringsämnen som man tagit från åkern genom skörden. Det skapade också mylla som ökade skörden. Jag tror inte att man använde så mycket konstgödsel under kriget men att man ökade användningen efter kriget och därigenom ökade skördarna avsevärt. En svårighet för Afrika är att ett flitigt användande av konstgödsel utarmar jorden på mylla och när det regnar häftigt jorden erroderas.

Ett ökat stöd till de afrikanska kvinnorna på liknande sätt som Barnevik har organiserat kvinnorna i Indien skulle kanske kunna skapa ett ökat välstånd i Afrika och bryta den onda cirkeln av ökande fattigdom. Barnevik avser att organisera kvinnorna i Sydafrika men bör enligt min mening utöka hjälpen till hela Afrika.

Också Sida borde kunna hjälpa de afrikanska kvinnorna.

Av Yngve Karlsson 22 aug 2006 12:08