Wille Crafoord: "Hur rik får Paul McCartney bli?"

Wille Crafoords meritlista kan göras lång. Han har bland annat varit förgrundsfiguren i JustD, sjungit duett med Sven-Bertil Taube, blivit utsedd till Sveriges sexigaste man, och vunnit en grammis för bästa text. Han har dessutom ätit skogsfågel och druckit champagne med ingen mindre än Povel Ramel.

Jag träffar Wille en torsdag. Han sitter, med ena benet över det andra, i ett par sandaler, tunna ljusrosa byxor, en tunn färgglad skjorta, och en riktigt snygg vit hatt med svart band nerdragen lite så där lagom mystiskt över ögonen. Jag kliver fram, försöker verka van i rollen och presenterar mig.

Strax efter det kommer den första personen på gatan som hälsar på honom. Han är klädd i kostym, de samtalar en stund och sen går han vidare. Precis när vi får in maten ringer telefonen. Det blir så där ett par gånger till, en kille på cykel kommer förbi och frågar något om några gamla bilder han hittat. Ett samtal är om ett kommande uppträdande, Wille var osäker på vilket datum det var.

Jag fick ganska fort bekräftat för mig den bild jag hade av honom innan intervjun. Jag såg honom som en rätt avslappnad kille med båda fötterna på jorden, klara åsikter och väldigt rolig och lättsam. En skön kille helt enkelt som tar dagen lite som den kommer, och jag kände direkt hur det tilltalade mig starkt.

När vi väl börjar prata så kommer vi ganska fort och naturligt till en början in på hans nya låt "Bögdisco", album, mp3, och rika rockbandsmusiker.

När intervjun äger rum är det dryga veckan tills han ska spela ute på Dalarö, så jag frågar var man ska bege sig om man vill se honom. Jag får ett kort och koncist svar. "Jag vet inte var det är faktiskt. Men det bryr jag mig inte om heller så länge det är med Sven Bertil Taube, det är en ära."

Sourze: "Hur kom det sig att du gjorde en låt med namnet Bögdisco?"

WC: "Den handlar ju om det. Men förmodligen hade det kanske varit bättre om den hade hetat "Tomaten Dassman och jag" eller något liknande, men när den handlar om bögdisco så... varför inte? Den har ju aldrig varit tänkt att vara så kommersiell den här låten, jag har liksom inte haft några idéer om att ge ut den som singel. Låten är ju säkert fem år gammal, jag har ju spelat den rätt ofta."

Sourze: "Okej, jag trodde att det var ett helt ny låt."

WC: "Nja, den är ju ny såsom den är i den här versionen, men det beror mest på att jag aldrig trodde att den skulle kunna fås till i en sån skön... just i en jive-version."

Vi sitter ute och äter så emellanåt blir det en oavsiktlig paus i samtalet när en buss eller lastbil åker förbi. Han fortsätter.

WC: "...men så kom dom här människorna upp med den här versionen, och då tyckte jag att det lät väl som en bra idé. Och då fick dom göra det, men nu har dom försvunnit i alla fall så..."

Sourze: "Försvunnit? Vaddå försvunnit? Hur länge har dom varit borta?"

WC: "I en månad ungefär. Och där deras kontor låg ligger nu en möbelaffär."

Han säger det helt oberört. Går det verkligen till så där? Jag trodde allting sköttes mycket noggrannare. Jag börjar skratta - måste säga nåt...

Sourze: "Haha, det är ju sånt där som man bara ser på film, säger jag."

WC: "Exakt som man ser på film, flinar han instämmande. Och det är extremt märkligt. Men dom har ju liksom inte lurat mig på något sätt, fortsätter han. Det enda som händer är väl att skivan inte kommer ut då i värsta fall. Och då får jag väl trycka upp den någon annanstans. Eller så kommer den inte ut alls. Men den finns ju där i alla fall."

Jag gillar Willes sköna, avslappnade stil mer och mer nu. Han oroar sig inte så mycket. Det verkar finnas en lösning på allt, och gör det inte det, ja vad är det ändå att hetsa upp sig över? Han fortsätter på eget initiativ.

WC: "... men att en skiva kommer ut är ju liksom... är det så viktigt egentligen?

Sourze: "Det beror väl på vad man är ute efter. Om man inte vill vara så kommersiell så är ju inte skivorna det primära. Man kanske trivs bättre med att bara åka runt och spela. Det beror på vad man är ute efter, publicitet eller mer eget intresse..."

WC: "Ja visst, men publicitet inför vem?"

Sourze: "Eftersom du gärna uppträder live så är det väl kanske inte hela världen för dig, du spelar ju ändå, och det måste vara roligare att spela för just de människor som har kommit dit för din skull, för att du är där."

WC: "Ja precis! Tänk dig en spelning någonstans live för trehundra personer, eller om man säljer en singel till trehundratusen personer. Det gör ingen skillnad egentligen."

Sourze: "Nja... pengamässigt är det klart det gör en skillnad."

WC: "Okej, det gör en pengamässig skillnad. Men det är alltså det enda skillnaden det gör. Men det är klart, jag skulle gärna ta de pengarna. Eller jag undrar hur mycket pengamässig skillnad det gör egentligen? Säg att du säljer singeln i trettiotusen ex då. För att kunna göra det så måste man distribuera via ett stort bolag och så vidare. Det slutar med att dom tar alla pengarna i alla fall."

Det går förbi en hemlös man som berömmer honom för den hatt han bär. Wille som sitter och äter, tittar ändå upp, hälsar glatt tillbaka, och tackar så mycket.

WC: "Det är det som är hela grejen med album. Dom känns ju också så där lite... gammaldags. Han ler snett. Tänk dig album liksom, hur länge sen var det inte man höll ett album i handen?"

Vi pratar om att ladda ner musik, om det är positivt eller negativt för skivbolagen, och om vilken otrolig kvantitet av låtar det handlar om nu jämfört med förr. Tiotusentals låtar kan byta ägare utan att det upptar någon fysisk plats.

WC: "En hårddisk med 80.000 låtar kan försvinna så fort, det är liksom lite svårare att tappa bort en skivsamling på 7000 album."

Vi diskuterar lite fram och tillbaka om vilka det egentligen är som förlorar mest på utvecklingen.

WC: "Det är nog de stora som förlorar på det, men det tycker jag är bra. Folk pratar så mycket om upphovsrätt och så där, att man ska förstärka den, men jag tror tvärtom; att man borde försvaga upphovsrätten. Om man tar personer som Bono förgrundsfigur i rockbandet U2 red. anm.. När han står i en sliten skinnjacka och håller ett tal till försvar för upphovsrätten, så är det nästan så att folk tror sig kunna identifiera sig med honom och tycker att han har rätt. Men om dom hade en aning om hur rik han är, så tror jag inte dom skulle hålla med honom. Och en sån kille som Paul McCartney som bara blir rikare, och rikare, och rikare och rikare. Jag vet inte hur många miljarder han äger, men om vi säger att han äger 12 miljarder, så äger han nästan 13 miljarder när den här intervjun är över. Jag har läst att redan nu kan "casha upp" för Madagaskar. Han är rikare än vad Ludvig den 14:e någonsin var liksom. Någon måste sätta stopp för det. Han behöver inte mer pengar, det är helt absurt. Men det mest absurda är att det finns någon slags folklig opinion som tycker att man ska skydda honom ännu mer - helt galet. Jag tror att det här med nedladdningen av musik, det kommer bli det största jävla problemet i mannaminne."

Längre hinner han inte förrän det kommer ännu en kompis förbi på gatan. Den här gången på cykel. De pratar om gamla bilder och om någon som vill låna dem till nåt. Jag hänger inte riktigt med. Men det låter kul, de snackar om när och hur bilderna blev till.

Av Olle Arnell 21 aug 2006 15:55