Försvarstal från en fallen stjärna

Jag har gjort fel. Jag har knarkat. Jag har knarkat en gång och det var dumt. Det kommer att gå ut över min familj och mina vänner. Det borde jag ha tänkt på men jag är en egoist och tänker sällan på andra. Men jag har bara knarkat en gång. l alla fall den här gången.

Försök att förstå mig. Redan som liten knatte förstod jag och andra vuxna runt om mig, i skolan och inom idrotten, att jag hade talang för en idrottsgren. Satsa på den sa de. De som stod mig nära höll med. Jag struntade i skolan, det var för tråkigt att behöva sitta still och lära sig saker som man ändå aldrig kommer att ha nytta av.

Hoppa av skolan var självklart val. Jag var knappt närvarande på högstadiet, annat än på idrottslektionerna då. Där var jag kung och fick beundran. Sen växte jag upp med en tränare som blev min fadersfigur men ändå inte. Han lärde mig att idrotta bra men hade inga visioner i övrigt. Han visste lika lite som jag om annat än sport. Men vad fan gjorde det. Tränaren rökte och gillade att ta ett glas då och då. Ganska ofta faktiskt och han var ju bäst, så det var klart att jag tog efter redan som ung. Idrottsresultaten kom som på beställning. Jag tränade hårdare och hårdare ju äldre jag blev, resultaten kom i jämn och behaglig takt. Det finns de som tror att jag dopade mig under akrriären. Det är bara skitsnack, jag hade talangen och behövde inte dopa mig . Dessutom åkte jag aldrig fast i någon kontroll.

Det blev utlandsläger i varmare länder under det kalla och pissregniga vinterhalvåret. Under säsongen reste jag runt i världen och tävlade i sol och värme. Det var ett behagligt liv och jag blev stjärna i min idrott. Jag blev en beundrad världsstjärna. Det var häftigt. Men så ville de att jag skulle uppföra mig på ett speciellt sätt för att göra reklam för sporten och vara ett gott föredöme för andra.

Vilket skitsnack! Jag gjorde väl som jag ville. Det hade jag ju alltid gjort. Morsan hade inget att säga till om. Ingen kunde tala om för mig hur jag skulle göra, för jag lyssnade ändå inte. Ja, utom när det gällde idrottandet kanske. Där var jag ju tvungen att lyssna på min pappafigur till tränare. Men på kvällarna satt vi i hotellens mörkaste bardelar och rökte och drack och pratade brudar och sport.

Pengarna vällde in. Sponsorerna stod på kö och det var härligt. Jag köpte den dyraste sportbilen när jag väl tagit körkort. Det var ett litet helvete att ta körkort skall ni veta. En massa pluggande och skit men det gick. Jag hade mitt namn på sidan av dörren. Alla visste att det var jag som kom i den fina sportbilen.

En vacker dag blev jag bäst i världen. Jag stod på toppen. Sen kom de någon grå och tråkig gubbe och ville att jag skulle betala skatt på mina pengar. Vadå skatt, det var ju mina pengar. De ville ha en jävla massa pengar i skatt på pengar som jag hade kämpat ihop. Jag hade tränat som en dåre och tävlat och idrottat och fått skador och ont både här och där.

Jag skrev mig utomlands. Min manager, som jag skaffat mig eftersom min tränare betydde allt mindre för mig nu, visste precis hur man skulle göra för att slippa att betala skatt. Det var andra färdigheter som jag behövde få hjälp med. Hur man undgår att betala skatt men ändå bo kvar i Sverige, bland annat.

Vad folk och särskilt de där jävla journalisterna sa och skrev, sket jag blankt i. Jag började få ihop mycket pengar och nu förstod jag hur Joakim von Anka kände sig. Jag hade faktiskt hunnit lära mig att läsa innan jag struntade i skolan och det var kul med Buster och Kalle Anka. Den där Joakim och jag var ganska lika. Vi ville inte slösa upp våra surt förvärvade slantar och absolut inte att nån annan skulle lägga vantarna på kosingen. Journalisterna jagade mig men jag höll mig undan. Jag var fortfarande bra i
min idrott och sponsorerna fortsatte att ösa pengar över mig.

Men så kom skadorna, de förbannade skadorna. Det gick inte så lätt längre. Det tog emot att gå upp på morgnarna för att gå till träningsanläggningen. Morgnar och morgnar, jag släpade mig upp vid tolvtiden på dan. Ofta med lite huvudvärk efter alla bärsen på kvällen före. Men vadå, lite kul kan man väl kosta på sig.

En dag var karriären slut och jag var fortfarande en ung man med livet framför mig. Jag försökte att intressera mig för annat men det var svårt och tråkigt. Mina polare försvann när karriären tog slut. Jag hade inte många polare kvar inom idrotten. Jag var ganska frispråkig mot förbund och andra idrottare som inte var i närheten av min talang.

Det blev ju lite långsamt att bara ligga i solen hela dagarna och sen dricka öl på kvällarna. En dag kom det fram en trevlig kille på kvartersbaren i det varma landet där jag nu bodde. Han visade lite vitt pulver som jag skulle dra upp i näsan. Det gjorde gott, sa han. Jag provade och fy fan vad det gjorde gott. Jag blev glasklar, kände mig oövervinnlig igen. Nästan som i gamla dar. Jag fick, kickar av det vita pulvret som aldrig förr.

Det blev min melodi. Jag var ju ofta hemma och träffade några av mina gamla idrottskompisar på sommaren. Jag är inte sämre än att jag kan bjuda på lite pulver.

En dag stod snuten utanför krogen. Det vara bara att följa med till stationen och lämna prov. Jag vet ju vad jag gjort, så det är ju inget att hymla om. Bara att erkänna och gå vidare. Jag står för vad jag gjort och lever ett bra liv.

Mina gamla barndomspolare lever sina inrutade, tråkiga liv i förorten eller också är de smågangsters eller har de supit eller knarkat ihjäl sig. Fy fan, sån vill inte jag bli. Det står jag för.

Av Lars Bred 16 aug 2006 10:45