Fyra rullar himmelsblått

Hon satt i sin favoritfåtölj innanför fönstret mot vägen. Reseväckaren tickade minut för minut. Tillsammans satt de där som två reskamrater på väg mot ett nytt äventyr. Reseväckaren var av den gamla sorten, den som man använder de runda nickelkadmiumbatterierna i. De två visarna var av metall och satt fästa ihop mitt på den lilla tavlan med små streck längs med de runda kanterna. Visserligen hade hon varit erbjuden modernare klockor vid olika tillfällen, men det hade alltid slutat med att hon hade avböjt. Dels var det av praktiska skäl. I reseväckaren kunde hon själv byta batterier när de tog slut. De slimmade platta knapp-batterierna krånglade alltid för henne. Ibland rullade de som små bilhjul bort från köksbordet eller som vanligast, hon hade svårt att både koncentrera sig på att hålla fingrarna i klädnypsställning, hitta batteriehålet och … Ja, det var helt enkelt för pilligt. I köksskåpet till höger över diskbänken fanns därför alltid ett lager om minst två runda svartröda gammeldags batterier hemma. Det andra skälet var förstås att reseväckaren tickade högt och ljudligt, precis som om den hade ett hjärta som slog. Det hördes bra och tydligt och under åren hade hon och väckaren blivit som goda vänner. Den tickade på i sin hylla och hon i sin fåtölj.

- Vi reser visst idag också, säger hon till väckaren på sin hylla. För oss är livet en resa som varje stund tickar på och tiden går. Tiden tycks aldrig stanna eller ta slut, fastän alla vet hemligheten med människobatterier.

Just nu tickar det på i vardagsglädje och helt av egen kraft. På sina väl invanda platser väntar dom tillsammans på ett alltid lika uppskattat besök. Frank Issy Benjamin ska komma på besök. Hon hör bilen stanna till utanför på vägen. När ljudet hörs från bildörren som stängs, höjer hon handen upp i fönstret och vinkar. Grinden gnisslar till och stängs igen med samma ljud. Bilen kör vidare och nu reser hon sig och går mot hallen. Innan hon hinner fram till ytterdörren för att öppna ringer det på dörrklockan. Lille Benjamin står på tå utanför när han håller den lilla plastknappen till ringklockan intryckt. Riiing, låter klockan.

- Farmor, det är jag Benjamin, ropar han riktigt högt för att det ska höras till insidan av dörren.

I samma ögonblick som dörren öppnas lägger Benjamin sina solbrända armar runt farmors hals. En värme sprider sig och ögonblicket är inte sent att fånga deras lycka. De två har alltid så mycket att prata om. Benjamin är farmors idol och farmor hans. I nästa månad ska han börja nollan och är för tillfället vetgirigare än vanligt och vill "lära allt innan han ska börja".

Idag ska de starta med fika på altanen på framsidan av huset. Farmor kallar den för "Stenöken" eftersom det är bara stenplattor och ingenting växer där. Benjamin tycker om att sitta i "Stenöken" och fråga om alla de tusen ting han vill veta om.

- Jag hämtar kuddarna till bänken, säger han glatt och står nästan på huvudet in i en av garderoberna där kuddarna förvaras när de inte ligger utomhus. Vilka färger ska jag ta idag, frågar han.
- Vad finns det att välja på, frågar farmor och låtsas att hon inte vet hur kuddarna ser ut.
- Gul, grön, lila, blå, röd… som regnbågens färger, hörs det inne ifrån garderoben.
- Finns det någon med tofsar på?
- Ja.
- Då vill jag gärna ha en med tofsar på.

Han väljer den gröna med tofsar till farmor och den röda utan tofsar till sig själv. Sedan hjälps de åt att bära ut saft, kaffe, muggar och kakfatet med de nytinade vetebullarna med pärlsocker på. Benjamin placerar ut allt på bordet och häller upp kaffe i farmors mugg.

- Kaffemuggen klockan tre och bullen klockan nio, säger han.
- Tack så mycket Benjamin, svarar farmor.

Över fikat får farmor veta om det som hänt under de senaste veckorna. Benjamin ser att farmor ler när han berättar om hur han lärt sig cykla på sin nya tvåhjuliga cykel. Hon får också känna på det stora plåstret som sitter på hans högra knä. Sedan kommer de in på planeringen för dagen. Farmor berättar att de röda vinbären är färdiga att plockas och kanske har det kommit några nya ogrästofsar ute i rabatten. Benjamin säger att han vill att hon ska läsa lite ur "miljon-prick-boken" också. Helst någon av berättelserna om hur trädgården såg ut på förr i tiden, innan Regnbågsängen kom till. Berättelserna hade han hört många gånger, men längtade alltid efter att höra dem om igen.

- Ja, då börjar vi väl med läsningen då, svarar farmor.
- Jag hämtar den.
- Den ligger på… börjar farmor, men hon hör på stegen att Benjamin redan har försvunnit in i huset.

Ut kommer han med en stor svart pärmklädd bok. I den finns de miljoner prickarna som han vill att farmor ska läsa några av. Han lägger boken i farmors knä och sätter sig tillrätta på sin egen röda regnbågskudde. Farmor lägger sin högra hand i boken och börjar läsa:

"God morgon!
Ut stiger jag denna annorlunda julimorgon och finner små vattendroppar på gräsmattan. Kan inte riktigt bestämma mig om det är ett bra eller dåligt tecken. I vart fall väcker det frågan om hur många veckors semester jag nu planerade för. Dagarna och tiden blir liksom ett när solen skiner så gott var dag. Värmen ja, den är lite väl i ovankant ännu.

Jodå, jag har ledigt nästa vecka också. Tack för din medryckande beskrivning om era dagar i Blekinge och Småland. Laxplanka och rosenträdgård - ljuvligt på sina olika sätt. Både morgonkaffet och de sena middagarna är ljuvliga för gommen och rosor är välgörande för både iris och bortopererade polyper. Om jag få bjuda in dig i min egen trädgård för en stund så hälsar det lilla rosensällskapet dig välkommen förstås. Det är fru Nina Weibull, den spröda och väldoftande familjen Schneewitzen och från andra rabatten drar Louis Odier som en magnet. Hennes rosa dragningskraft får både lavendel och pipört att sträcka sig högt över gräset. Den unga rosa romantiska kulören mot det blå och purpurfärgade. Så en tur till min nysatta kryddträdgård - ja, den har kommit till mer för ögats fröjd än för kryddorna själva. Därför blommar nu Jakobs stege med sin första blomma högt mot himlen och min nyfikenhet blev stillad när den slog ut. Blomman har en ovanlig kulör.

Kanske vill du sitta ner en stund vid fågeldammen? Den är visserligen liten för en människa, men oj så skoj gråsparvar och andra småfåglar har. Bredvid står två plastgrodor och tittar på. Om du tittar i en annan vinkel, kan allt detta gömma sig bakom det höga strandgräset som växer runt den lilla pölen.

Gå på tur under päronträdet i skuggan, strosa runt huset tillsammans med humlesurr som gör visiter på stockrosorna. Hälsa på klätterrosor, caprifol och en nyanlagd stenöken på framsidan av huset. Jo, du såg rätt. Fjärilarna är också här. De vita föredrar lavendel, medan de nougatfärgade helst kamperar bland stortimjan. I hagen utanför går två av grannens hästar och så förstås hans kossor med årets ljusa kalvar. Åkergrödorna inramar det hela och se visst har solen kommit fram bakom molnen. Även denna dag ser att bli en dag med lixir - stig ut och njut - om det är en enda dag eller flera veckor kvar - vem har lust att bry sig just nu - nej bara stig ut - allt är ditt för ännu en dag!"

Nästa dag fortsätter berättelsen så här, säger farmor och läser vidare med sin hand:

"Nåväl - det gäller att hålla sig vaken och alert. Jag antar att din dag varit full av trevligt utbyte om sommarhändelser och dylika ting. Och det bästa av allt, det verkar som sommaren håller i sig ett bra tag till. Här i min trädgård är verksamheterna i full gång. Flugorna har fått sällskap av de millimetersmå smala småkrypen som bara gör det omöjligt att vara utomhus. Så är det förstås den omåttligt förnärmade röda Rudbeckian som inte bevärdigar mig med ens en blick förrän jag talat om för dig att hon också bor i min trädgård. Hon flyttade in i fjol, men då var hon bara gröna blad. I år är hon trädgårdens parantaste dam och mäter över nittio centimeter i höjd. Vid första anblicken tog jag henne för en kulört släkting till solrosen, men nej, hon är mycket graciösare och står i en klass för sig. Hon hälsar till dig."

När farmor slutar läsa fortsätter Benjamin berättelsen:

- Ja, och så vaknade du en morgon och det hade regnat. Och när du tittade ut genom fönstret så hade regnbågen sträckt sig nästan ändan in till ditt hus. Och därför kallar du ängen utanför för Regnbågsängen. Det var så fint med alla färgerna att dina ögon nästan tog slut.

Den sista meningen fastnade i halsen och farmor lade märke till det direkt.

- Kom och sitt här bredvid mig en stund, så ska jag berätta en annan sak, säger hon.

När Benjamin kryper upp på träsoffan med sin kudde, kan han inte motstå att impulsivt slå sina armar om farmors hals. Då får han en snilleblixt och tar bort farmors glasögon från hennes näsa. Han lägger dem försiktigt på bordet. Sedan ställer han sig på knä på soffan. Det känns lite extra i knäet med plåstret på, men han bryr sig inte så mycket. Till farmor säger han:

- Blunda farmor, så ska du få se en sak.

Farmor blundar med bägge ögonen och Benjamin pussar först farmors ena ögonlock med en riktig blötpuss och sedan upprepar han proceduren på det andra. Farmor sitter alldeles stilla och är minst sagt överraskad av hans lilla upptåg. När hon tror att han är klar öppnar hon ögonen sakta och nästan nyvaket. Då utbrister Benjamin:

- Farmor, dina ögon är som två rullar med himmelsblått på! Kan du se det?
- Ja, svarar hon. Här inne ifrån är det också två rullar himmelsblått, fast jag tror inte att det är samma som du ser.
- Då har vi fyra rullar himmelsblått, säger han stolt.

Farmor kramar Benjamin och säger att nu är det nog dags dem att besöka de röda vinbären innan fåglarna också upptäcker att de är färdiga. Hennes favoritrecept på vinbärskaka ska hon skicka med honom hem.

Två generationer går hand i hand längs Regnbågsängen bort mot vinbärsbuskarna. Över dem är hela skyn fylld av himmelsblå rullar.

Av Gun Lundberg 04 aug 2006 10:31