Feminismens baksida

Jag är ganska säker på att många män är medvetna om den storyn men att man inte orkar kommentera eller berätta sanningen om den. Det har nu i flera år debatterats om att vi måste få ett mer jämställt samhälle. Och kändisar har krigat mot varandra, genusforskare har berättat sin "sanning", rabiata och oftast rödhåriga vad är grejen med just rött hår? ultrafeminister har vrålat ut sin vrede och vid nåt enstaka tillfälle har en professor i biologi fått en liten liten syl i vädret.

Ok. Vi ska alltså skapa ett nytt samhälle med "jämställdhet". Vi kan börja där. Jag har sett hur många tv-program som helst på våra svenska kanaler som försökt belysa debatten. Ändå saknar jag ett annat perspektiv. Jag har en slags maggropskänsla av att en ståndpunkt inte är sagd. Och det är männens ståndpunkt. Det vill säga - vad många av oss män vet men kanske inte alltid säger eller "vågar" säga. I vilket fall som helst så sägs inte det.

Men då säger jag det. Någon måste komma till tals om männens perspektiv. Och nu pratar jag inte om skäggiga överintellektuella män som röstar på miljöpartiet och tror att ju mer de håller med kvinnorna så ju bättre blir det. För det är en mycket smal grupp av män. Men det är ju de som oftast kommer till tals. För det gjorde de när de satt i elevrådet och de har gjort debatten till "sin".

De flesta män är helt vanliga snubbar. De har också åsikter. Men eftersom man inte vill hamna i något fack så kniper man nog oftast käften på parmiddagen om ämnet tas upp. De flesta män vet vad dom tycker. De tycker att kvinnor ska ha samma rättigheter. De tycker att kvinnor ska ha lika lön för lika mängd arbete. Det är inga konstigheter alltså. Däremot så vet de flesta män något som de sällan säger. Att kärnan i manligheten ligger i förståndet att använda sin styrka på ett smidigt sätt. För en man är faktiskt inte en man om han inte lärt sig kontrollera sin kraft. Och kontrollera den lärde sig många män i lumpen. De gjorde det. Nuförtiden gör inte pojkarna lumpen. De får sin bild av manlighet genom att först och främst inse att de vuxna är förvirrade över begreppet. Och det skapar ju en jäkla bra utgångspunkt eller hur?

De flesta män vet att i debatten verkar det oftast finnas en antydan till att pojkar och flickor inte ska stöpas in i roller under sin uppväxt. Kort sagt - att vara en kille som leker med Barbie och är oerhört opraktisk och samtidigt mycket feminin ska inte vara något som ska "ses" annorlunda. Jag tycker personligen inte att en sådan "kille" ska ses annorlunda. Men däremot vet jag och många män vad som gäller i den heterosexuella världen. Heterosexualitet är trots allt den vanligaste formen av sexualitet. Såväl hos oss som hos djur. Och nu blir det intressant. För de flesta av de killar som växer upp kommer fortfarande att vara heterosexuella. Förstår ni vart jag vill komma? Inte än? Ok. Låt mig då förklara.. En klar sanning i kvinnors val av partner kan vi se i vilka kändisar de blir upphetsade av. Låt oss prata Mikael Persbrandt, låt oss prata hockeyspelare och låt oss även nämna fixeringen av makt och styrka. De väljer oftast partnern ur ett slags trygghetstänk som inte går att förneka. Framgång, pengar, makt, med mera. Nu lär jag få en hel del kritik men det skiter jag i.

Det faktum att man som politiker vill skapa en struktur där vi inte ska låta de heterosexuella unga pojkarna riktigt bli klara av sin utgångspunkt i biologin är farlig tror jag. Jag tror de allra flesta män vet vad testosteron verkligen är. Jag är rädd att de våldtäkter som vi nu ser drabba samhället är män uppvuxna med en jäkla massa snedvriden porr kombinerat med en osäkerhet över manlighetsbegreppet. Jag tror många unga pojkar idag inte får testa sin kraft som man helt och hållet och lära sig kontrollera den. Många gnäller på lumpen. Men det var faktiskt förutom en ren plikt också något av en kraftmätare. Man lär känna sig själv.

Om många genusfixerade kvinnor nu vill se mer "mjukiskillar" och "machotjejer" som något mycket mer accepterat så måste också något annat även hända. De allra flesta kvinnor måste i princip ändra saker de inte kan ändra på. Kan man ändra på något man känner egentligen? För eftersom livet i slutändan handlar mycket om kärlek så tycker jag kvinnorna i så fall måste rannsaka sin egen sexualitet. Låter det flummigt? Det är inte flummigt. Det handlar i korthet om vi kan inte ha ett samhälle där de flesta kvinnor tänder på karlakarlar och sedan ha en politisk vilja att forma mjukiskillar.

Nyckeln till jämställdheten ligger inte att vara förvirrade över könsrollerna. Nyckeln ligger i att se vad som konkret ploppar ut ur kvinnan vid födseln. Vilket operativsystem finns redan i barnet? Vilka hormoner finns i de olika typerna av kroppar? Och hur lär vi dessa barn i hur man bäst lever som människa? Jag behöver inte gå in på detta område egentligen. Men kvinnor kan föda barn och det finns givetvis då också områden där männen har vissa egenskaper som är mycket unika för hans kön. Man kompletterar varandra. Om man skapar ett samhälle där vi låtsas som att det inte alls är så kommer mycket många människor att känna sig mycket värdelösa och icke behövda.

Låt oss ta en ny debatt där vi rätt vanliga män också vågar berätta vad vi lärt oss i livet. Det kan gälla alltifrån varför man tycker kvinnor är dubbelmoraliska i sina val av partner såväl som när man känt sig som mest fullkomlig som man. Jag har en intressant slutkläm också; jag har läst någonstans att i kampen om att komma till rymden mellan USA och Sovjet så utformade man i begynnelsen rymddräkterna på olika sätt. Ur ideologisk synvinkel skräddarsydde man i USA dräkten efter varje person. I Sovjet skulle en och samma dräkt passa alla medborgare. Resultatet blev att dräkten inte passade kosmonauterna riktigt så bra. De klämde. Ska vi skapa ett samhälle måste vi nog försöka skräddarsy människor efter vad man fått för förutsättningar. Eller hur?

Av Pär Larsson 29 jul 2006 15:20