Om vårt förhållande till EU

Dessa förhandlingar handlade till stor del om vilka undantag från Unionens gemensamma regler vi skulle få. Vi fick undantag för snuset, Systembolaget, längden på långtradare, och några få saker till. Andra länder, som Danmark skaffar sej undantag från det mesta som beslutas i Bryssel. Så finns det de som bestämmer sej för att undvika de gemensamma reglerna på ett visst område, Sverige försökte det med alkoholen, Storbritannien gör det med arbetsmarknadspolitiken.

Vad jag inte förstår är: Varför gå med i en organisation, om det första man gör är att begära en massa undantag från stadgarna? Tänk er bara hur facket skulle reagera om en presumtiv medlem bad om carte blanche när det gäller strejkbryteri. Eller om en blivande medlem i en nykterhetsorganisation skulle be om dispens för midsommarsup och nyårschampagne. Torsten Bengtsson skulle ha exploderat! Ändå är dessa exempel milda västanfläktar jämfört med de undantag från EU:s lagar och fördrag, som de flesta av Unionens medlemsländer har förhandlat till sej. Det är faktiskt så, att medlemskap i EU ger större möjligheter att undgå en bestämmelse man inte gillar, än att bara vara med i frihandelszonen EES. Det beror på att EES-länderna - som bäst - har observatörsstatus där besluten tas. Unionens medlemmar kan både påverka vilken omfattning en ny lag får, och utverka ett undantag om det trots allt skulle bli en lag de inte kan leva med. Detta är möjligheter EES-länderna inte har, de måste acceptera allt Bryssel bestämmer om de ska få fördelarna av att finnas på den inre marknaden.

Sen har vi frågan om hur EU styrs. För att göra saken tydlig, både med styresform och undantag från lagar, kan vi göra tankeleken att Sverige styrdes som EU. Vi börjar i nåt miljonärsgetto, typ Djursholm, som förhandlar fram ett undantag som går ut på att kommunens invånare inte ska behöva betala statlig inkomstskatt, och heller inte behöva följa hastighetsgränserna på våra vägar. Bland annat. En lång rad norrlandskommuner ställer sej på kö för att avskaffa alla restriktioner på landsvägshastighet, hembränning och vapeninnehav, åtminstone för deras invånare. De kommuner som har en försvarsindustri samförhandlar för att företag i deras kommuner inte ska omfattas av vapenexportlagen. En stor grupp glesbygdskommuner från Blekinge till Norrbotten förhandlar sej till en garanti att ett eventuellt förbud mot pälsdjursuppfödning i Sverige aldrig ska gälla dem.

I det här scenariot har inte Sverige någon regering, istället möts kommunalråden från de 290 kommunerna i riket för att förhandla fram nödvändiga lagar. Riksdagen är mest ett spel för galleriet som halvårsvis flyttar mellan Stockholm och Helsingborg, det senare för att skåningarna ska rätta in sej i ledet. Några beslut tas inte i Riksdagen, även om det förekommer mycket debatt där. De har bara en uppgift av betydelse, och det är att godkänna den kommission av ledamöter, en från varje län, som fungerar som expeditionsministär när kommunrådsmötet inte är samlat.

Vill vi att Konungariket Sverige ska styras på det sättet? Naturligtvis inte, och så borde inte Unionen styras heller. De flesta blekingar, jämtar, norrbottningar, med flera glesbygsbor accepterar att valresultat i deras hembygd får mindre genomslag än resultaten i Stockholm, Skåne, och Västra Götaland. Jag är överygad om att detsamma kan ske på ett alleuropeiskt plan, bara folk får tid på sej att bli vana vid tanken.

Bli inte skrämda av tokvänsterns snack om "superstat", utan låt oss göra EU till ett modernt, multietniskt land, som styrs av ett parlament valt enligt principen "en medborgare, en röst". Och låt detta parlament tillsätta regeringen. Låt detta parlament stifta lagar gäller för samtliga EU-medborgare oavsett om man råkar vara bosatt i Nancy eller Narva, oavsett om man är född i Kiruna, i Karlsruhe, eller på Korfu. Och ta det som en välsignelse den dag detta alleuropeiska land tar plats som den tredje supermakten vid sidan av USA och Kina.

Av Johan Runfeldt 14 jul 2006 08:20