Nöjda ledare stagnation

Efter att ha samtalat med ett flertal förvaltningschefer och rektorer de senaste åren slås jag av hur många som har slagit sig till ro och känner sig tillfreds med sitt ledarskap. Väldigt få skolledningar pekar på sig själva när elever är missnöjda eller misslyckas. Och det antal som känner att det är bråttom att genomföra förändringar till gagn för eleverna, tycks gå att räkna på en hands eller möjligen två händers fingrar.

Jag känner inte till något företag som lyckats bli framgångsrikt eller ens överleva med den inställningen. Under årens lopp har jag heller aldrig sett en företagsledning bedöma sin egen förmåga genom att betygssätta sina kunder. Det är exakt vad skolledningar i den svenska skolan gör. Konkurrenskraftiga och utvecklingsbenägna företag låter sina kunder betygssätta företagets produkter. Det gör inte skolledningar i den svenska skolan. Många vet inte ens vad de levererar för produkter. De tror att skolans uppgift är att leverera betyg på sina elever. Och inte ens det klarar majoriteten av svenska skolans skolledningar.

Låt oss ta exemplet Eskilstuna. Där talar förvaltningschefen Rolf Brunell om att skolorna under hans förvaltning ser kontinuerligt förbättrade betyg hos eleverna. Skolverkets redovisning av betygsresultaten för Eskilstunas elever i åk årskurs 9 de senaste åtta åren, totalt 73 mättillfällen, visar dock att skolorna har underpresterat vid 55 mättillfällen. När motsvarande jämförelse görs för de senaste tre åren finns 32 mättillfällen varav 26 mättillfällen är sämre än förväntat. År efter år underpresterar Eskilstunas skolledning. Hur kan Rolf Brunell överhuvudtaget acceptera att resultaten under de åtta åren alltid varit 15-20 elever som inte är behöriga till gymnasieskolans nationella program? Det motsvarar knappt 200 elever varje år som inte är behöriga och cirka 400 elever som inte har nått godkänt i minst ett ämne.

Det beror inte på resursbrist i skolan. Det visade sig tydligt i en studie där Svenskt Näringsliv tillsammans med tre kommuner visade att drygt 30 av skolans, årskurs 7-9, resurser är tillgängliga för elevens lärande. Och en liknande studie i Gävle gjord ett par år tidigare visade på samma resultat. Det finns ingen som helst anledning att tro att Eskilstuna eller andra kommuners skolor skulle använda sina resurser på ett bättre sätt.

Varför tar så många skolledare inte sitt ansvar och styr upp skolans verksamhet så att en avsevärt större del av de tillgängliga resurserna verkligen kommer eleverna till gagn? Varför finns det ingen nollvision för antalet underkända elever? Hur främjar en ledarstil som är känslig för kritik och försvarsinriktad, mycket vanlig i skolans värld, elevers vilja att samtala om utvecklings- och förbättringsmöjligheter i skolan och hur främjar det deras fostran in i det svenska samhället?

Hur kommer det sig överhuvudtaget att Sveriges skolor har så många underpresterande och samtidigt nöjda skolledare? Varför byts de inte ut? Istället för att vara elevtillvänd verkar för en utomstående dagens skola på många håll vara personaltillvänd. Istället för att diskutera åtgärder för en avsevärd kvalitetshöjning och förändring av skolans arbetssätt idag, så diskuteras det om analyser verkligen är riktiga, om siffror stämmer och andra argument som skjuter upp åtgärder som gagnar resursanvändningen och därmed eleverna. Det är ett stort slöseri med både unga människors liv och skattemedel att inte skolans resurser användas mer effektivt.

Sveriges elever behöver erbjudas en toppresterande skola för att själva kunna prestera. Då behövs nytt friskt blod in i skolorna som inte är fast i skråtänkandet och som får resultat idag.

Av Mikael Flovén 13 jul 2006 12:08