brevet som aldrig skrevs

Jag såg dina ord, tydliga, sanna. Även om jag fattade vad jag läste så var det svårt att fullt ut förstå. Dessa berättelser var ju inte bara historia utan verklighet. Jag visste vilka personer de handlade om. Namnen var ändrade, vissa delar var fiktiva men sanningen brände ändå igenom.

Det var ju faktisk på något sätt en del av mitt liv på samma gång, inte allt, men vissa delar berörde vår tid. Din syn på hur det var skilde sig från min. Två människor, samma verklighet men olika upplevelser av samma händelser.

Vad hände? Varför gick det snett? Jag vet, men det är en tragik i det hela. Det var ju inte då det egentligen hände, det var ju långt tidigare, innan vi möttes. Nu är det skillnad, inte bara tiden har byggt upp en distans, också det geografiska avståndet. Jag vågar påstå att jag kände dig bättre än någon, men du klarade inte av den "insynen" i din själ. Jag slet för att få dig att se, lyssna och förstå. Men du var inte mottaglig. Giftet förstörde inte bara din förmåga att se världen och livet nyktert, det förstörde också livet omkring dig. Varför gör man totala uppoffringar för någons destruktiva beteende? För att man har en låg självkänsla, men samtidigt ett behov av att hela och hjälpa. Även om man vet innerst inne att det är lönlöst. Förändringen skulle ju kommit inifrån dig, om inte annat viljan till förändring.

Nu befinner vi oss på två olika planeter, de går inte att sammanföra, inte ens att låtsas. Vi har förlikat oss, i alla fall jag. Vi nämner det aldrig. Ibland lägger du på din fasad och tror att du kan lura världen, men jag vet. Jag känner dig fortfarande. Vi pratar ibland på telefon, och för det mesta sägs inte mycket, men emellanåt når vi varandra i samförståelse, fortfarande, trots allt. Men det var ju så redan då, vi nådde varandra bara ibland. Men då fanns den förståelsen, vi var på samma plan. Men planen flöt ifrån varandra, de suddades ut.

Jag minns vårt första möte, lika tydligt som om det var igår. Men det har passerat så många år. Dina ögon, herregud, jag glömmer aldrig dina ögon, heller inte ditt leende. Fast jag såg ju inte hur du egentligen såg ut. Men det spelade ingen roll. Det gnistrade från dina ögon och jag försvann. Jag log, jag flög. Jag ville se mer, ville dela allt. Det blev så, men med tiden försvann ditt leende, gnistran i ögonen förbyttes till en dimma som inte gick att skrapa bort.

Jag ville så att det skulle funka, trodde på ett mirakel. Miraklet kom, men inte för oss på det sättet. Det förde oss inte samman, tvärtom slets vi isär. Allt blev så svårt och vi kunde inte alls nå varandra längre. Vi blev ensamma var och en på sitt sätt. Jag klarade min ensamhet bättre än du tror jag.

Nu är det så länge sedan, men jag tittar varje dag in i ett par ögon som är fyllda av kärlek. Ett litet ansikte som speglar en glad och trygg person. Det finns så många likheter, och jag är evigt tacksam för den tid du och jag hade tillsammans, för utan den tiden skulle jag aldrig haft möjligheten att få vara en del av värdens bästa barns liv. Jag vet att du sörjer och lever med en saknad svår att sätta ord på. Men du är en del av oss ändå.

Av Maria Wigander 05 jul 2006 13:01