Blottlägga

Jag minns när den sommaren var över. Jag satt på tåget från Dalarna på väg hem till Stockholm och jag hade ett fotografi på dig som jag tittade på. Du var den där tjejen som jag hade förlorat oskulden med på riktigt, jag hade gjort "det där" på riktigt. Jag hade blivit stor, vuxen. Jag kände en stor frihet när jag satt där på tåget hem från Dalarna. Jag var stolt och fri. Nu väntade mitt vanliga liv i Stockholm, med skolan och kompisarna, men det skulle aldrig bli detsamma, jag hade ju tagit ett stort steg. Jag hade ju blivit av med en undran och en fråga, den hur DET skulle vara. Nu visste jag. Inget skulle längre vara detsamma.

Nu idag, när jag åter tar fram bilden på dig, funderar jag på vem du är. Vart livet har tagit dig.
Skulle du komma ihåg mig?

Spelar det någon roll nu?
Ibland. Det beror på vilket humör jag är på. I mitt inre kan jag ibland inte skilja på en månad och tio år. Den sommaren som var för tio år sedan känns som om den var i somras. Varför? För att jag inte vill släppa det minnet, det skulle göra för ont? Jag tror det. Sörja. Måste släppa taget om det gamla men det gör ont.

Jag tänkte berätta varför jag cyklar i stan. Jag har gjort mycket som jag skäms över och ångrar, har dåligt självförtroende. När jag träffar på någon jag känner på stan, det kan vara på gatan eller på bussen, blir jag påmind av saker jag har gjort som jag ångrar. Det känns som om den andre har en hållhake på mig. Jag undrar vad den personen egentligen tänker om mig, om den tycker illa om mig. Folk jag känner blir gående påminnelser av min historia som jag vill glömma, jag slipper stöta på dom om jag cyklar, för det mesta, jobbigt men sant.
Någon som känner igen sig?

Av Jonas Lindman 03 jul 2006 10:17