Kvinnor som ledare

Det finns de som anser att män och kvinnor mentalt är helt lika, helt utbytbara, har samma personligheter och samma intelligensprofiler. Den föreställningen är emellertid helt felaktig och är inte förankrad i vetenskapliga fakta.

Inom vissa feministkretsar är detta dock en trossats i jämlikhetens namn. Fast märkligt nog - bara när det passar. Inte sällan hävdar samma personer att världen skulle vara bra mycket bättre om det fanns fler kvinnliga ledare. Kvinnliga mjuka egenskaper, och allt det där Ni vet.

De statistiska skillnaderna mellan män och kvinnor gäller för stora grupper kring normalkurvornas mitt. I kurvornas periferi återfinns undantagen. Alla har vi mött män som "kvinnliga" och kvinnor som är "manliga" till sitt sätt men också kvinnor som är oerhört feminina och män som macho-maskulina.

Miljöpåverkande faktorer anses av många ha större betydelse än medfödda biologiska skillnader, De elaka marknadskrafterna får stundom skulden för att flickor gärna leker med dockor och pojkar med bilar. Åtskilliga föräldrar har under årens lopp köpt det påstående med hull och hår, och därför givit bilen till flickan och dockan till pojken, bara för att till sin förtvivlan upptäcka att bilen snabbt blir inlindad och vyssad i en filt, medan gossebarnet greppar dockans ben och kör skottkärra med den, där huvudet utgör hjulet.

De biologiska skillnaderna för det stora flertalet går inte att springa förbi. Men betyder det något för ledarskap?

Finns det således något stöd för tanken att kvinnliga ledare, vare sig det är på företags- eller politikernivå, skiljer sig mot manliga? Ser man till företagsledare visar undersökningar att så inte är fallet. Åtminstone inte om man ser till lönsamhet mellan företag ledda av kvinnor och företag ledda av män. Många vill nog tro på att specifika kvinnliga egenskaper skall ge utslag i sättet att driva företag men det finns inget som styrker det.

Inom den offentliga sektorn är ca 55 procent av cheferna kvinnor. Jag tror att ingen heller där märker någon skillnad.

Men hur är det då inom politiken? Förvisso finns det och har funnits få kvinnliga presidenter eller premiärministrar vilket gör att alla jämförelser haltar. Men varken Storbritanniens Margaret Thatcher eller Israels Golda Meir, för att ta två välkända exempel, kan beskyllas för att i praktiskt beslutsfattande visat upp något som skulle tänkas särskilja dessa damer gentemot sina manliga motsvarigheter.

Inte heller bland kvinnliga ministrar, i såväl demokratier som diktaturer, är specifikt kvinnliga egenskaper särskilt framträdande. Möjligen kan man notera att kvinnor ofta fått ministerposter som berör "mjuka" ämnen som hälsovård och liknande. Själv tror jag det förhållandet snarare beror på att männens så bestämt - än kvinnornas eget val.

Troligen är det så att ledare är lika varandra oavsett kön. Kvinnliga och manliga ledare är lika varandra, men skiljer sig från resten av befolkningen när det gäller ledaregenskaper. Ledarpositioner, vare sig det gäller inom förvaltning, företagande eller politiken kräver i allmänhet en viss typ av människor som är representerad hos båda könen.

Men så har vi det där med våldet och brottsstatistiken. Snacka om att män är överrepresenterade inom alla områden och särskilt då våldsbrotten. Där om någonstans, framträder väl männens mindre goda egenskaper? Argumentet är förvisso tungt, men tänk om det är så att kvinnor är lika brotts- och våldsbenägna som män, bara man får chansen? Och det har man inte fått. Ännu.

Det kanske tom är så, att vi män genom vårt motstånd till kvinnans frigörelse, förhindrar kvinnor som befinner sig i normalkurvans periferi att begå brott?

En hädisk tanke förvisso men betänk att historien inte precis saknar exempel på bestialiska koncentrationslägervakter, seriemördare, incestförbrytare och pedofiler av kvinnligt kön. Jämlikheten kanske har sitt pris när allt kommer omkring!

Av Lars Nilsson 22 jun 2006 00:33