Den tilltagande självstympningen

Få romaner har på sistone väckt sådan debatt som Pålssons "Vingklippt ängel". Personligen läste jag boken med blandade känslor - mycket av det som beskrevs var bra, men miserabelt, outhärdligt. Detta var, inom parentes sagt, inget nytt för mig men uppenbarligen för det stora flertalet. Jag fann även en rad brister i boken, men jag anser det inte vara på sin plats att diskutera dessa här. Pålsson är en ung begåvad författare och kanske, kanske kan hon - om hon vill - gå långt.

Har sedan i januari tillbringat min tid på behandlingshem. Är dock hemskickad till följd av benzoknaprande på området, men förhoppningsvis inte alltför länge. Vad som ej lämnat mig oberörd är Anna Sofia Pehrsons inlägg i denna nättidskrift i februari i år: "Sluta dalta med Berny Pålsson!" Det låter mycket brutalt i mina öron. Uppenbart är att tjejen är exhibitionist, vilket kan vara nog så plågsamt - att inte kunna gå ut på stan utan att på ett eller annat sätt väcka uppmärksamhet, och oftast då med vad människor i gemen anser frånstötande. Att yngre tjejer, och för den delen killar, ser Pålsson som en ikon är skrämmande; hur många självmord har vi ej att vänta oss? Detta är förvisso inget nytt. När Goethe skrev "Den unge Werthers lidanden" på 1700- talet, ökade självmordsstatistiken drastiskt i Europa.

För att slutligen återgå till skribenten Anna Sofia Pehrson kan jag, fast jag helst inte vill, ana ett visst inslag av avundssjuka. Hon överöser texten med exempel på hur Pålsson framställts, framför allt, givetvis i medierna: "Stackars mig som är schizofren men inte får någon hjälp." Jag tillåter mig betvivla att dessa ord kommit ur Pålssons mun. Pehrson skriver om sin plågade ungdom med självdestruktivitet. Jag vill bara fastslå att exhibitionism ingalunda ligger för alla, långt ifrån alla.

Och för att avsluta med några ord av Pär Rådström: "Jag har aldrig påstått att min leda är värre än någon annans, men den är stor nog åt mig."

Av Peter Grek 21 jun 2006 00:56