Livet blev en resa till helvetet

Jag klev av tåget på stationen, allt var sig likt. Lite längre fram kunde man korsa järnvägen. Nu var bommarna nere, eftersom jag satt i tåget då de gick ner hörde jag inte det välbekanta klinket. Om jag promenerade över järnvägen skulle huset finnas där på höger sida. Drygt ett och ett halvt år av mitt liv. Var det så? Så länge? Eller kändes det kortare? Jag hade våndats för detta "återbesök". Nu var det ett faktum. Men jag gick inte över järnvägen. Gick åt andra hållet, in på kulturstationen. Mina kolleger väntade med leenden och glada hälsningsfraser. Detta språk, som varit mitt första språk i två års tid, det lät plötsligt så främmande. Kändes konstigt i svalget. Svårt att forma orden. Var det kanske ett omedvetet avståndstagande?

Vi repeterade i några timmar, vi har ju konserter att öva inför. Banden till det landet finns kvar, jag har valt det. Fast banden ser annorlunda ut. Sprödare nu, liksom genomskinliga. Tankarna snurrade, det var svårt att fokusera. Vi hade kul och det funkade trots allt bra. Det nya stycket var oerhört svårt, men vi började få till det. Det svänger i hjärnan. Tankarna stör mig. Känslorna retar mig.
- Farvel og tak for pröven.
- selv tak...

Det är lite kyligt även om solen tittar fram, eller är det bara jag som fryser inuti? Så många minnen jag inte vill fånga upp. Jag stänger av. Promenerar bort till bensinstationen, köper nåt, vad? Minns inte. Kanske tuggummin. varför? Är det bara för att återigen uppleva det som upplevts så många gånger förr. Det är söndag och byn är helt död, som en spökstad på film. Nej, jag vill inte se det välbelkanta, men ändå vill jag. Som när man får veta något som gör en ont, och man vill veta mer fast man inte vill. Man vet att man inte klarar av det. Att smärtan blir för stor, men ändå finns det något i en som tvingar en att ta reda på. Precis så var det ju!! Ganska exakt två år tidigare.

Då hade jag ett liv där, bodde och arbetade i landet "långt bort och längesen". Språket var mitt, jag var en del av hela samhället och systemet. Jag hade en pojkvänvad fånigt det låter nu, han var ju ingen pojkvän. Jag hade drömmar som var annorlunda än de jag haft tidigare. Kunde mycket väl tänka mig att leva kvar där. Men alla konstiga ilningar i magen då? Alla illavarslande tecken, intuitionen som pekade finger rätt i ansiktet och formligen skrek "HAN LJUGER"

Hur kunde jag missa dem, eller rättare sagt välja att tro på hans ord då jag frågade rent ut. Finns det någon annan? Nej, hur kunde jag tro det, jag var ju en prinsessa, den mest fantastiska på jorden. Jamen, då var det väl så, eller??? Men så en dag visste jag bara. Då kunde jag inte svälja skiten mer. Som vanligt med jämna mellanrum var hans mobil avstängd, men denna gången var det annorlunda. Nyckeln, jag hade ju en nyckel. Natten var svår, kunde knappt sova. Men så nästa morgon, en förfärligt regnig morgon med moln lika tunga som mitt inre, tog jag bussen de 4 kilometrarna. Så stod man där, utanför huset, fullständigt skräckslagen. Händerna skakde då jag skulle sätta nyckeln i låset, det gick inte. Andas ut, slappna av, pröva igen. Jo, nu så. Kom in i den tomma hallen. Det luktade unket, som alltid, fast nog var det värre den här gången. Som en lukt av lögn och svek. Dödens tystnad tryckte mitt huvud sönder och samman.

Där låg de, bevisen. Som en hög full av hån. En liten hög med fotografier. Jag hade förväntat mig att finna honom i säng med någon annan, men detta var nästan värre. För det var bevis på så många tillfällen av svek, bilder som aldrig skulle försvinna ur min hjärna. Blodet rusade bort från huvudet, jag trodde jag skulle spy. Men jag hörde bara ett vansinnesvrål. Det var mitt eget skrik. Trodde att taket skulle rämna. De tankar som min hjärna uppfattade var fruktansvärda. Ut, måste ut. Regnet vräkte ner, jag stod som förlamad. Bussen skulle gå om en timma. Fick tag på en kollega som hämtade mig, grät och svamlade. Hon gav mig te som jag drack i mängder.

Jag stapplade hem, ringde tjejen som jag visste att han var hos. Men han var inte kvar, hon var lika chockad som jag. Det fantastiska var att han hade kört ett vackert litet dubbelspel, som senare visade sig vara mer invecklat än så, det fanns fler. Hon skulle komma hem till mig och vi skulle snacka. Medans jag väntade på henne kom han hem till mig, han ljög, så mycket skit som bara sprutade ur hans mun. Trots att jag visste, och han visste att jag visste så gjorde han sig oerhört stor möda med att försöka förvränga allt.

Senare var hon in mitt hem. Stirrade på allt, pekade på saker jag fått av honom och berättade att hon varit med då han köpt dem. Möbler jag fått låna av kolleger som hon sett hemma hos honom. Det hela var så bizarrt. Hon försökte nog rädda och skydda sin egen själ. men hon sårade mig djupt genom alla försök att bevisa för mig vilka deras framtidsplaner var. Vi skulle konfrontera honom tillsammans. Satte oss på en bänk utanför stationen och väntade. Hon frågade vad vi hade för planer för sommaren. Vi skall till Sverige och jobba hela semestern, sa jag. De skulle till Norge och vandra i fjällen, sa hon. Men det går ju inte, han har kontrakt på en sommaropera i Sverige........

Där satt vi plötsligt i hans soffa i varsin ände, han mittemot. Jag grät tyst hela tiden, hon var hård och kall. Jag tänkte att det var märkligt att han valt två så olika tjejer. Hon slängde fram den ena hemskheten efter den andra för att göra mig illa, jag teg. Hon gick in på detaljer av alla de slag, jag ville stoppa något i munnen på henne. Nu satt jag där och insikten om att jag var fast slog mig som om en hammare hade träffat skallen på mig. Jag hade precis signerat ett kontrakt för ytterligare ett år på jobbet, och HAN arbetade på samma ställe.

Han lovade, han grät, han var så jävla ynklig. Han var ett odjur, fast det såg jag inte då. Ville inte se. Inte hon heller. Sommaren gick, vi spelade i Sverige på semestern. Han hade bedyrat att det aldrig skulle ske igen, att det bara var mig han ville ha och hade velat leva med hela tiden. Att han bara varit för svag för att släppa taget om henne. Att jag var så stark och hon så svag. Jag försökte tro honom. Jag gjorde allt jag kunde för att det hela skulle bli bra, att det skulle vara normalt. Men jag kunde inte glömma, och med tiden så fattade jag att allt var precis som innan. Samma visa, samma mönster, samma lögner. Återigen ringde jag henne, fick det bekräftat. Hur masochistisk kan en människa bli? Var tillbaks på ruta noll. Hon berättade att han hade ett mönster i att ha flera flickvänner på samma gång, att ha affärer vid sidan om. Hon visste alltså det om honom sedan länge. Hon hade valt att ignorera, låtsas som ingenting. Det fanns ett bran, inte hennes, men han hade "producerat" det av egen fri vilja med en annan som var på kontrakt, under den tid han var tillsammans med henne. Det hela var som om man hamnat i en sjuk film. Denna mamma och barnet poppade plötsligt upp en vecka senare på jobbet, hon tryckte upp ungen under näsan på mig och väste att det var hans.

Jag ville avbryta kontraktet, fly hem till min trygghet där mina vänner och min familj fanns, men jag hade inget hem i Sverige längre. Hade ingenting där. Det var bara att bita ihop och räkna ner de 10 månader som var kvar.

Nu satt jag plötsligt på den där bänken utanför stationen i byn där jag bott och där livet blev en resa till helvetet. Vad kände jag, 2 år efter allt? Faktiskt ingenting. Det var borta. Jag var fri! Jag hade inte längre någon lust att över huvud taget se huset där jag bodde. Jag var bara på resa i en by som inte längre var en del av mitt liv. Mitt liv fick jag tillbaka, och så mycket mer därtill.

Av Maria Wigander 15 jun 2006 10:55