Fotbolls-VM: Våra gruppmotståndare 3. England 2

Sen kom Svennis.

Sen kom det en svensk, en värmlänning på kvällsflyget och inom ett par månader skulle England få se en landslagsfotboll som alla hade hört om, hoppats på men få egentligen hade sett. En höstkväll i Tyskland så var man
piskade att vinna mot Tyskarna efter att Keegan schabblat bort matchen på Wembley med där Hahman satt 0-1. De spelare som Svennis klev in med på plan var samma som den föregående
trageditränartrojkan hade använt men där slutade alla liknelser, alla problem och en hel del hjärtan.

När slutsignalen kom hade England Besegrat Tyskland med 5-1 och man hade ägt boll 60 av tiden. Englands största match
sedan semifinalerna mot just Tyskarna 90 och 96 var ett faktum.

Det stod klart för de mest xenofobiska tabloiderna att England fått sin bäste tränare på mycket, mycket länge. Men mot Brassarna i numerärt överläge såg det ut som om spelarna väntade på att bossen skulle skrika cunts och andra stridsrop. Blickarna mot Svennis bänk blev allt mer ängsliga men där sitter ingen boss som skriker eller kastar tekoppar. Där sitter en gentleman från Torsby.

Sveriges historik mot England är bra. Vi har inte torskat sedan 60-talet men redan innan dess såg det bra ut. Vi blev andra lag i världen efter Ungrarna att slå England på Wembley och på Selhurst Park under samma turnering gjorde
vi vår bästa tävlingsmatch någonsin: 12-1 mot Sydkorea. Men det var 1948.

VM-kvalet för 1990 bjöd på två oförglömliga matcher. Först den blödande Terry Butcher på Råsunda och därefter Glenn Hysén som under 90 minuter på Wembley gjorde fler galanta ingripanden än vad vissa mittbackar gör under en livstid. EM -92 i Sverige fick England smaka på en nytt hemligt
mittbacksvapen: Nämligen en som kan hoppa högre än en statsskuld och nicka stenhårt... Janne Eriksson. 1995 spelade Sverige en vänskapsturnering i England och i Leeds mönstrade Tommy Svensson ett gäng reserver. Håkan Mild
gjorde tog sig sedvanligt till mer avslutarpositioner än vad en anfallare ibland gör på en match och efter 30 minuter ledde Sverige med 2 mål signerade en fotbollsvärldens mest hatade mittfältare.

Sheringham fick i andra halvlek göra sitt första för England och i halvtid stod det 2-1. Sky mobiliserade fyra av sina mest luttrade experter som satt i en fyrkant av stolar tänk er TV4:s gamla sportklubb fast de faktiskt kan
något och taktiska floskler kokade. Dessa floskler spolade Kennet Andersson ned i halsen då det inte hann gå mer än ett par sekunder in i andra innan han lyfte in 3-1 över en zombiefierad Flowers. Gazza borde blivit utvisad, efter att ha armbågat ned Erlingmark. Gudmundsson fick ett mål totalt
felaktigt underkänt och tack vare två turmål av Platt och Anderton där det sista gick stolpe, stolpe in så blev det 3-3. EM-kvalet blev 2-1 hemma och stundtals spelade vi ut dom med 0-0 borta på Wembley där Johan och Stefan var titaner. Hösten 2001 möttes lagen igen i en vänskapsmatch och att de
fortfarande inte lärt sig att Mild är en positionsspelare av klass syntes.
1-1.

I VM 2002 så uppdagades det lite nerver och sprickor i Svennis tränarmetodik för det hela satt mentalt. Totalt menalt. Det som gör att jag skriver så tvärsäkert är att om man tappar det tryck, dominans och den ledning England på det sättet så är det 100 mentalt. Inga lagen hade gjort några anmärkningsvärda byten eller förändringar. Helt
plötsligt började Sverige bita så som vi brukar mot vårt favorittuggmotstånd och England ..liksom ...tappade bara.

Det andra tecknet på hjälmbrand var det man kunde se när Alexandersson satte kvitteringen. På genomgången innan hade Grip varnat men det behövdes inte för så hade man hört varningar om Alexandersson i sina engleska klubbar när
man skulle upp och tampas med Sheffield Wed och Everton. Spioner har tjajt i tid och otid om Alexandersson som bryter in från högern och går på ett distansskott.

Så ser nämligen ALLA Alexenderssons mål ut från England. Likväl såg det väl tafatt ut när Alexandersson bröt in och lade upp ett distansskott.

Så spelar dom

Owen - Crouch

Joe Cole - Lampard - Gerrard - Beckham

Cole - Terry - Ferdinand - Neville

Yep, vi ska upp mot turnerings bästa mittfält.
Vi ska upp mot det bästa Engelska landslag jag någonsin sett.

3 av 4 på mittfältet kan göra mål från 30m. En av kan göra det från 40m . Precisionspassningar, krossbollar på 60 m som dimper ned på läppen och en arbetskapacitet som kommer få Anders Svensson och Linderoth att förstå varför dom inte platsade i Premier Leauge och få Källström att aldrig aldrig flytta dit.

Hur vinner man mot dom?

Titta på historiken och då innermittfältet. Matcherna från 1990 så hade vi Strömberg som slet. EM -92 så kamperade firma Schwarz & Thern och I Leeds -95 så var det Mild och Erlingmark som spelade enkelt. På Wembley och Råsunda släppte Schwarz och Mjällby inte en djävel över bron och Mild spelade i höstas med Magnus Svensson och Linderoth på mittfältet. Det där med en kreativ elegant playmaker kan vi glömma. Vi har nämligen ingen. Kim är en mittfältare mer än vad han är eller ska spela en särskild roll. Med mycket skador på Englands mittfält så borde samma taktik funka igen för visst luktar det lite glaslirare om Svennis killar.

Vi behöver riv, slit och en press som gör att Gerrard måste tas ut efter 30 på grund av klaustrofobi.

Jag skiter i om The Sun anklagar oss för Ingmar Bergman-fotboll även om det blir en pinne. Det är så pinnar tas mot England.

En pinne eller tre. När vi tog tre pinnar mot dom i EM kvalet -98 så lämnade jag puben efter 85 minuter. Ex-snuten Tony såg mest kapabel till att lyncha mig så jag stack och jag ger mig fan på att han hade fått pöbeln med sig. Trots detta känner man suget till detta land fortfarande.

"Its caalling, its caaling"

SHQ tippar England - Sverige: 1-1

Av Stefan Holmqvist - SHQ 14 jun 2006 13:29