Jag är redan trött på VM i fotboll

Jag vill redan från början göra klart att jag är allt annat än sportintresserad, men under det dryga år jag bodde och arbetade i Dublin började jag läsa de irländska tidningarnas sportbilagor har skrivit om dem tidigare här på Sourze. Det kanske inte var en aha-upplevelse, men jag upptäckte att det finns journalister som kan skriva så att även en icke-intresserads intresse fångas. Därför vet jag att det finns sportsidor som jag inte bläddrar förbi utan läser noga och med stor behållning.

Mitt arbete hindrar mig från att följa fotbolls-VM på tv och därför har jag istället läst tidningarna. Nu önskar jag bara att det hela var över så jag slapp läsa fler förutsägbara pinsamheter. Upp med förväntningarna inför matchen och så gick det visst inte som de hade tänkt sig. Tummen ner för alla inblandade. Att landslaget trots allt gjort bra ifrån sig vill man inte höra talas om - allt framställs lika svart och vitt som tidningens textsidor.

Till skillnad från svartvita journalister består vårt landslag av färgstarka personer och några av dess stjärnor har starka personligheter därtill. Tydligen har åsikterna gått isär mellan några av dem vid några tillfällen och rapportörerna låter läsarna dra slutsatsen att vi har ett landslag i någon sorts kris. Följer bara lagledningen skribenternas rekommendationer blir allt bra igen, för man ser till att fråga idrottspsykologer för att rättfärdiga resonemanget.

I andra sammanhang verkar man glömma det där med rätt och fel i psykologiska sammanhang, för jag har nyligen förstått att en av de svenska landslagsspelarna har slutat läsa tidningar eftersom han upplever kritiken mot honom som onyanserad och vinklad. Är detta ett eftersträvansvärt beteende?

Det finns dock ljus i mörkret för jag har just läst Olle Arnells artikel. Han var på plats och såg matchen mot Trinidad och Tobago. Den skulle säkert inte finna nåd inför sportredaktörernas ögon, men i mina ögon är en sådan artikel mycket intressantare läsning än DNs och Expressens läser vanligen den senares nätupplaga sportsidor. Den som läser Olle Arnell finner snabbt att det viktigaste är att göra bra ifrån sig och det gjorde Sverige enligt honom. Dessutom finner jag hans undring huruvida de svenska journalisterna och han har varit på samma match rätt intressant.

Visst, några mål hade förstås smakat fågel, men just denna grundpelare i alla sportsammanhang tycks garvade sportjournalister bortse från. Tänk sådan tur att det finns folk som fortfarande känner till den - en ung kille dessutom. Att låta beskrivningen av stämningen på plats ta utrymme förkommer sällan hos proffsskribenterna, men nog tillför det något extra, något som åtminstone jag kan uppskatta, icke-idrottsfantast som jag är. Förmodligen är jag inte ensam om denna egenhet. Tänk, det kanske skulle uppskattas av fler än undertecknad om svensk idrottsjournalistik kunde utvecklas till att börja skriva med vanliga skrivverktyg istället för stora svep med breda penseln. Tills dess får tydligen andra stå för sans och nyans.

Av Staffan Huss 13 jun 2006 10:43