Sverige-T&T: läktarplats vs massmedia

Lördagen den 10 Juni, dagen som alla sportintresserade svenskar väntat på sedan den kyliga hösten när "Tha Man" i princip säkrade VM-avancemanget genom ett konstmål i 92:a minuten mot Ungern. Då kändes det som en evighet fram till premiärmatchen i VM. En enda lång väntan på att festen äntligen skulle börja. Nu satt jag på flygplatsen i Sverige klockan 14 och matchen var bara fyra timmar framför mig.

En och en halv timme med plan, en kvarts irrande i Düsseldorf, en timmes bussresa till Essen och en kvarts taxiresa senare var jag framme i Dortmund. När vi närmade oss syntes stora gula järnbalkar som sträckte sig rakt upp från taket på arenan mot den blå himlen. Det kändes presentabelt för hela den folkfest som svenska fans stod för denna dag. Från alla håll ringlade långa gula tåg fram på gatorna, folk vallfärdade till arenan och alla var klädda i gult och blått. Det skreks, sjöngs ramsor, skrattades. "Tjoades och Tjimades" för att använda ett summerande uttryck. Allt var bara en enda stor fest som kanske bara uppstår just vid stora sportevenemang. En feststämning som är svår att beskriva, det finns vissa likheter med en fredlig demonstration, för idag ville alla demonstrera att de var från Sverige och att de var i Tyskland för en enda sak: att se Sverige spela VM. Stoltheten gick inte att ta miste på.

Man fick känslan av att det faktiskt inte fanns några andra än svenskar i Dortmund den här dagen. "Vi" hade intagit staden, för var man än såg var det bara gult och blått och åter gult och blått. Så mycket svenska fans var det, så mäktigt var det och det var en underbar syn! Sverige, det neutrala lilla landet som inte gärna slår sig för bröstet var nu representerat, enligt uppskattningar, av 27000 tillresta fans som alla var där för att heja fram Sverige, njuta av att det är VM, och inte minst, att ta del av stämningen på plats. Jag var en av de.

Det är en sak att se matchen hemma på teve. Man får försnacket, intervjuerna, analyserna och öl och nötter på bordet. Men den känslan man får av att vara där är tio gånger bättre och nästintill obeskrivlig. Du känner verkligen glädjen hos folk, du känner hur stort det är, och jag inbillade mig ibland att jag hörde snacket nere på plan, 7 rader bort, men självklart gjorde jag inte det, jag hoppas att även ni där hemma fick uppleva det enorma trycket på läktaren.

Matchen har ni säkert sett, och alla har ni säkert en egen uppfattning om den. Låt den bara inte styras för mycket av dagstidningarna. Deras mål är i första hand att sälja lösnummer, inte att förmedla en riktig bild av verkligheten för dem som inte har möjlighet att se matchen. Det kommer nog inte ens i andra hand. De borde fundera över om det verkligen är rätt prioritering när man gör en tidning.

Jag som var där upplevde det som en hyfsad match i helhet. Första halvlek är ingen topprestation men inte heller något bottennapp. Ha i minne att det var en premiärmatch i VM och Sverige har inte vunnit en sådan på nästan 50 år! En första halvlek i VM har all rätt att vara lite stapplande, nervös och inte bjuda på världens bästa underhållning. Men när sedan denna är spelad så har man rätt att kräva en bättre andra halvlek. Det tycker jag också att vi fick. Kanske kunde man ha förväntat sig en något bättre, inte spelmässigt, men resultatmässigt. Sen är frågan hur pass bra spel man kan kräva och förvänta sig. Vad hade egentligen behövts för att göra oss nöjda?

Vad är det egentligen vi vill se? 1-0 och katastrofalt spel och bra utgångsläge för framtiden? Eller 0-0, bra spel och fortfarande chans till gruppavancemang? Det är ju ändå nerven i matcherna som gör fotbollen så underbart roligt!
Var vi verkligen nöjda efter matchen mot Ungern när Sverige spelade katastrofalt dåligt fram till 92:a minuten då "Tha Man" gjorde en soloprestation och vann matchen? Sjävklart var vi det, vi var ju kassa hela matchen men hade en superstjärna där framme som frälste hela landet och plötsligt var vi ju så himla bra på att spela fotboll att matchen i sig glömdes lika fort som Henke hann säga "helnöjd".

Hade jag åkte hela vägen ner till Tyskland och sett ett lag som inte försökte, som inte skapade, som inte bjöd på underhållning för det tycker jag trots alt att de gjorde då hade jag varit besviken. Det är jag inte idag.

Till sist tror jag att vi vinner mot Paraguay, för att sedan i sista matchen möta ett England som redan är klara gruppsegrare och därför får vi med oss ett oavgjort resultat med följden att vi slutar tvåa i gruppen. Då kommer matchen mot Trinidad & Tobago att vara glömd och det enda man kommer att minnas från den 10 Juni är ett folkhav av svenska flaggor och tröjor, på gatorna i Dortmund, inne på arenan, och efter matchen. Det är det enda som kommer att spela någon roll på kvällen den 20 juni när Sverige-England är färdigspelad. Då drar Ljungberg och Mellberg en lättnadssuck, då är Henke helnöjd igen, då får Ljungberg vila, och då har Lagerbäck genomfört ännu ett lyckat gruppspel och vi går enade mot ett slutspel som kan gå precis hur som helst. För kan ett öland spela lika mot Sverige så kan vi också vinna mot ett sambadansande stjärngäng! Så bra är vi!

Av Olle Arnell 12 jun 2006 16:57