Segrarens väg - om Tyskland alldeles efter kriget

Under vägen in i Tyskland blir också Osmar White och de allierade soldater som han följer allt mer hatiskt inställda till tyskarna. Det är deras fjäskande inställning som berör honom mest illa. Tyskarna, särskilt de civila som bor i närheten av koncentrationslägren riktigt kryper i stoftet för sina nya härskare. Osmar White riktigt sjuder här av osminkat förakt för de slagna. Och det gör det intressant.

Segrarens väg är ett bra komplement till den tyska filmen Undergången. Här träder också en bild fram av en radikal politisk irrlära som tagit hela sin idé, sitt folk och sitt land ända in i kaklet. Städerna ligger i ruiner. Den tyska armén mals ned av övermakten men slutar ändå aldrig att slåss. Osmar White möts av ständiga paradoxer och märkliga händelser. Han är med när fredsavtalet skrivs, han är med när den tyska riksbankens reserver upptäcks och han är med när de tyska förintelse- och koncentrationslägrens grindar öppnas.

Den långa resan genom Tyskland utmynnar i långa resonemang om hur länder och folk kan gå så vilse och han är övertygad om att det som hänt inte beror på någon speciell karaktärssvaghet i det tyska folkets själ. Nazismen kan, menar han uppstå var som helst där egocentrismen härskar. Boken var dock kontroversiell, den kunde inte alls ges ut i McCarthyismens USA, därför fick manuset ligga och växa till sig ända till 1990-talet men det är trots det i princip oförändrat.

Segrarens väg har många styrkor. Den allra största är de otaliga intervjuer som författaren gjorde med tyska civila och gamla Volksturm- och alldeles för unga Hitlerjugend-soldater och med mer hårdhudade vanliga tyska soldater och allehanda myndighetspersoner. Det är faktiskt här som boken når sin kvalitativa höjdpunkt. Den ger en fantastisk inblick i hur tyskarna tänkte i slutet av kriget både på tiden före kriget, själva kriget, övergreppen, nederlaget och Hitler.

En annan av bokens höjdpunkter är förstås resonemangen kring ondskan och hur ett land trots att dess invånare inte vill gå i krig ändå går i krig. Osmar White är här närmast att betrakta som konservativ i sin analys. Och hans iakttagelser är även intressanta för dagens Sverige. Kortfattat kan man sammanfatta hans syn på folket som att han ser individen som obetydlig i folkgemenskapen och att folkgemenskapen är en hjord och att "hjordar går sin egen väg, oberoende av vad individerna i dem tänker." Dessutom menar han att ett lands politiker snarast är ett symptom på hur det står till bland folket. Om en sådan syn skulle överföras till dagens Sverige skulle det kanske erbjuda en för folket otrevlig och föga smickrande förklaring till varför höstens val mest verkar stå mellan två jultomtar, nämligen Fredrik Reinfelt och Göran Persson. Bästa möjliga jultomte är i så fall precis vad folket vill ha just nu.

Åter en annan något okänd bild av läget direkt efter kriget i centraleuropa är den bild som författaren återger av en västallierad armés soldater som bara väntar på att få bildligt talat bulta skiten ur kommunisterna. Om denna bild är sprungen ur författarens subjektiva uppfattningar låter jag dock vara osagt.

Det enda negativa som finns att säga om Segrarens väg är att Osmar White inte verkar vilja förklara de krypande tyskarnas inställsamma inställning till segrarna. Han verkar inte ens för ens en sekund överväga att framförallt de tyska civila han möter faktiskt är livrädda för segrarna och av mycket goda skäl är särskilt rädda för Röda Armén. Det borde inte vara helt orimligt att anta att många tyskar var villiga att krypa rätt mycket i smutsen för de västallierade soldaterna enbart i för att de västallierade inte skulle överlämna hela Tyskland till Josef Stalin.

Till sist är det värt att notera Osmar Whites syn på vad som krävs i ett samhälle för att nazismen ska kunna uppstå. Han svarar i slutet på bokens långa appendix på en egen fråga till sig själv.

- Under vilka omständigheter skulle nazismen kunna uppstå igen?

"Under de omständigheter som rådde i Tyskland efter första världskriget. Det skulle kunna uppstå under förhållanden av ekonomiskt kaos, av exploatering av folkets massa i fraktioners intressen, av moralisk utmattning, av politisk ineffektivitet och korruption. Tröstlöshet var nazismens moder."

Fakta Segrarens Väg
Författare: Osmar White
Förlag: Prisma 2006
Antal sidor: 237
Författaren var australiensisk krigskorrespondent under kriget och har även gett ut boken Green Armour som handlar om kriget på Nya Guinea.

Av Arvid Fallström 30 maj 2006 11:23