Släpp gamarna loss!

Nuvarande namn- och bildpublicering av kända och okända som misstänks för brott präglas av godtycke och kvasimoral. I vissa fall hänvisas till att ingen är skyldig förrän dom fallit medan det i andra fall sägs att "allmänintresset" kräver publicering redan vid misstanke.

Är Du misstänkt för exempelvis skattebrott inväntas ingen dom. Har Du dessutom synts i TV och därmed kvalificerat Dig för yrket: kändis, kommer Du alldeles säkert på löpet. För att inte tala om när någon ur den kategorin åker dit för rattfylla.

Inte heller visas någon pardon mot den som är misstänkt för det grövsta brottet man kan tänka sig i Sverige: dricka brännvin på skattebetalarnas bekostnad. Däremot är man fin i kanten mot återfallsförbrytare och sådana som exempelvis tagits på bar gärning i färd med grova brott. Då blir det "skuggade" ansikten i både tidningar och TV. Allt för att tillgodose de samvetsömmas goda nattsömn, får man förmoda.

För några år sedan bestämde sig de stora tidningarna för att nazister ur publiceringssynpunkt var att jämföra med kändisar som åkt dit för rattfylla eller politiker som druckit brännvin. På helsidor visades namn och foton på sådär ett sextital av dessa samhällets fiender. Alla pressetiskt högtstående hurrade som besatta för antinazistkampanjen som genomfördes gemensamt av Aftonbladet, DN, Expressen och Svenska Dagbladet.

Annan ton i skällan är det som sagt, när det gäller vanliga brott. För mord, dråp, våldtäkter, grova rån och MC-gängens framfart skall gärningen uppnå en sanslöst hög nivå innan namn, foto och brottsregister publiceras. Men även då är man försiktig. Ofta nöjer man sig med att använda uttryck som "33-åringen" och liknande omskrivningar. Någon diskussion om att namn- och bildpublicering av grova förbrytare kanske skulle kunde vara till gagn för samhället finns inte i Sverige. Om man undantar nazister, förstås.

Expressen fick kritik av andra tidningar för att ha publicerat namn och foto på Hagamannen. Samma tidningar gjorde bara dagarna efteråt likadant och det innan blev känt att personen medgivit brott. Den här "följa John-principen" är ofta förekommande. Intressant nu att se vilken tidning som först kommer att publicera namn och bild på mamman och styvpappan i den pågående rättegången om Bobbys död. Det avlidna barnets namn och foto är ju redan fredlöst. "Allmänintresset" krävde uppenbarligen det.

Hycklandet motiveras ofta genom den av journalisterna själva uppfunna termen "allmänintresset". Inte sällan blir en story plötsligt "allmänintresse" bara för att andra skrivit om det. Uttolkarna av denna rätt är journalisterna själva. Det som är sant på en redaktion är lögn och förbannad dikt på en annan. Åtminstone ett par dagar.

Man kan också konstatera att tidningar som har dålig ekonomi, eller är en sk andratidning, inte sällan hänvisar till denna rätt när man publicerar något riktigt snaskigt, och då inte sällan i högstämda moraliska ordalag.

Medias "Etiska regler för press radio och TV" påminner lite om förbudet för gångtrafikanter att gå mot rött ljus. Det är förbjudet, men för den som ändå gör det, finns inget straff.

Ta exempelvis följande skämtsamma etiska regel; "Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten". Eller den skojfriska; "Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd".

Den sistnämnda regeln var uppenbarligen inget Expressen övervägde då man härförleden skrev att skådespelaren Mikael Persbrandt varit intagen på behandlingsklinik för akut alkoholförgiftning. Att sedan hela storyn var falsk är en annan femma. Men anta den varit korrekt, hade den då varit motiverad? Ja, en sak är klar, inte hade det uppstått någon debatt om "kränkning av privatlivets helgd".

Av den allt större floran av skallerpress, där kvällstidningarna nu är ledande, får man intrycket att svenska folket har ett gigantiskt och ett aldrig sinande intresse för snaskiga detaljer om kända personer. Så är nog också fallet, då media vet vad som går hem i stugorna och vad som är ekonomiskt lönsamt.

Vissa anser emellertid att det är hög tid att skärpa lagstiftningen för media. Och då ömmar man i första hand inte för diverse kändisar, utan för helt vanliga okända människor, som mer eller mindre kan få sina liv förstörda genom att bli utsatt för en sensationslysten och obetänksam drevjournalistik. Man konstaterar också att medias system av "självsanering" på det hela taget fungerar uselt.

Själv tycker jag det förvisso är en farlig väg att beträda men här står pressfrihet mot den enskildes rättssäkerhet och då anser jag det sistnämnda är viktigare. Åtminstone när det gäller möjligheterna att få skadestånd vid förtal.

Men det innebär inte att jag gråter mig till sömns för tidningarnas rotande i diverse kändisars privatliv eller infantila löpsedlar, utan att jag mer tänker på helt vanliga personer som illa ut. Inte heller anser jag att det går att sätta upp några allmängiltiga regler för vad som skall publiceras eller inte. Tvärtom tycker jag sådana kvasimoraliska regler bara är löjliga och kan skada mer än att vara till nytta. Övertramp och förtal måste bedömas från fall till fall.

Därför anser jag man skall skrota det patetiska PO-systemet med en nämnd vars "dom" i bästa fall innebär "klander" eller konstaterandet att någon "brutit mot god publicistisk sed". Avskaffa också medias "Etiska regler för press radio och TV" då dessa inte fyller sin ursprungliga funktion.

Internet och bloggar kommer alltmer att urholka det lilla som finns kvar av medias etiska regler. Toleransen mot vad som exempelvis kan uppfattas som "kränkande mot privatlivets helgd" riskerar genom nätets försorg att nå oanade höjder. Det enda som då kan bita är större möjligheter för den kränkte att få ett rejält ekonomiskt skadestånd.

Det man bör ändra på i lagstiftningen är att göra det lättare för den enskilde att få en rättslig prövning om man blivit utsatt för förtal. Som det nu är behandlas rättssak om förtal i pressen som tryckfrihetsmål och inte som ett vanligt fall av förtal. En vacker tanke, som man kanske inte helt skall släppa, men som ändå behöver mjukas upp för att trygga medborgarnas rättsäkerhet.

Vid allmänt åtal i tryckfrihetsmål är JK åklagare. Man JK får enligt lag endast väcka åtal i undantagsfall. Inte helt förvånande väcker JK bara åtal om förtal sådär en gång vart femtonde år.

Skall det därför bli en rättslig prövning, måste den enskilde själv och på egen risk och för egna pengar dra tidningens ansvarige utgivare inför rätta. Vilka vanliga dödliga vågar göra det? Vid en rättegång i tryckfrihetsmål föreskrivs jury. Minst sex av juryns nio ledamöter måste vara ense om att brott föreligger. I praktiken har man med hjälp av ett helt batteri av regler gjort det omöjligt för den enskilde att få skadestånd. Därför bör lagen ändras.

Av Lars Nilsson 26 maj 2006 20:13