Belinda Olsson till Hollywood

När jag var en si sådär nitton, tjugo år och spelade i ett rockband ville jag väldigt gärna bli kändis eller i varje fall berömd. Det hade väl med något slags bekräftelsebehov kombinerat med dåligt självförtroende att göra om man nu ska amatörpsykologisera kring saken. Jag var till och med på väg att skicka in ett par låtar till melodifestivalen trots att genren var mig främmande, men det blev inget med det. Istället sökte jag till Lunds universitet praktisk filosofi, antogs, hoppade av dagarna före starten och började skriva böcker och det vet de flesta att som författare är man ganska skyddad från stora rubriker.

En författare som däremot slog igenom med brak under 1990-talet och som blivit levande myt är dansken Peter Høeg. Han debuterade 1988 och hade globala framgångar med Fröken Smillas känsla för snö 1993, De kanske lämpade 1994 och Kvinnan och apan 1996. Sedan tystnade han. Tio år senare dyker han upp med en ny roman, Den stille pige Den tysta flickan och blir sågad av danska kritiker. Romanen väntas på svenska våren 2007, men är redan utdömd. Jag tror inte att det beror mycket på innehållet, det handlar snarare om Høegs livsfilosofi; han drog sig tillbaka för att meditera, är antimaterialist, talar högt om nyandlighet och vägrar göra mer än enstaka intervjuer. Så får inte en kändis bete sig, framförallt inte om han utåt sett varit improduktiv i ett decennium. Kändisar ska dricka sprit och blotta sig på offentliga toaletter.

Se bara på sångaren i Sven-Ingvars och sportkommentatorn och gamle nickspecialisten Ralf Edström. De åker fast för rattfylla och gör avbön i kvällspressen. Är förresten kändisar mer glada i rusdrycker än genomsnittssvensken? Eller kan man statistiskt säga att kvoten kändisar som torskar i vägspärren är ett tvärsnitt och att var och varannan medborgare med körkort ger sig ut på vansinnesfärd med ett krus finkel under västen? Hur kan man undvika alla dessa avböner som känns sådär halvärliga och som pryder löpsedlarna i tid och otid? Spriten är ju en nationaldryck och kan inte förbjudas. Vi får helt enkelt förbjuda bilen.

En annan författare som också blivit väldigt känd är krönikören Belinda Olsson. Hennes roman Gravidchock kom tidigare i våras och man kunde läsa i Aftonbladet, samma tidning som betalar Olssons lön, att romanen förbeställts i mer än sjuttio tusen exemplar, något högst ovanligt i ett litet land som Sverige. Nu kan man också läsa, i samma tidning, att det finns lösa intressen från Hollywood – Olssons debut kan bli film och Olsson har chans på miljonerna, något som Olsson ”fattar noll” av.

Tänk om jag hade fått en halvsida i Aftonbladet varje gång min agent ringde och sa att ett tyskt, kinesiskt, franskt, spanskt eller danskt förlag eventuellt är sugna på att översätta någon av mina böcker. Shit, jag hade varit grymt känd idag och fattat noll eftersom vägen härifrån till ett faktiskt kontrakt om det så gäller kontrakt med Hollywood eller ett litet finskt bokförlag är både snårig och högst oviss. Men myten om storhet hade malts in i folks medvetande, mina böcker hade sålt som smör och jag hade blivit den kändis jag så gärna ville bli för tjugo år sedan.

På tal om finska bokförlag; demonerna i Lordi vann Eurovisionsschlagerfestivalen 2006. Någon som minns? Det var inte alls länge sedan, men tävlingen brukar självdö dagarna efter finalen. Vår egen Carola, som jag läst att hon kallas, kom femma med en låt som är snarlik en av de låtar jag skrev i slutet av 1980-talet men aldrig skickade iväg. Upphovsmännen kan dock vara lugna; jag tänker inte lämna in någon protest eller kräva procent på försäljningen. Jag gör som Høeg istället; rullar ner gardinerna, kopplar ur apparaterna, tänder lite rökelse och andas ut.

Av Stefan Whilde 24 maj 2006 19:19