Utlandet bara till för semestrar?

En märklig paradox är att svensken i gemen anser sig vara kunnig och välinformerad om andra länder samtidigt som intresset för en fördjupad kunskap om utlandet är svagt, och vågar jag säga, i avtagande. Detta trots ett ökat resande.

Svenska medias mångåriga nedrustning av utlandsbevakningen brukar ibland skyllas på att det är för dyrt med utlandskorrespondenter och att information ändå står att finna på nätet för den vetgirige. Sanningen är nog den att vi inte är särskilt intresserade av andra länder och då duger det gott med snuttarna i gratistidningen Metro.

Visst rapporteras stora utrikespolitiska händelser och tidningarnas ledarsidor är fulla med kommentarer om utlandet. Men det är ofta begränsat i urval, sällan utförliga och avspeglar dagsaktuella storpolitiska frågor.

Tänk bara på så lite det rapporteras om våra grannländer för att inte tala om länder som Holland och Belgien i svenska media. Och där har media ändå korrespondenter. Intressant är också att jämföra våra grannländers stora intresse för Sverige gentemot vårt svala, för att inte säga närmast obefintliga intresse för grannarna. Svensk media gör här säkert rätt bedömning. Svensken verkar, när allt kommer omkring, inte särskilt intresserad av vad som händer utomlands.

Märkligt är också att ett folk som verkar vara besatt av bidrag och trygghet åtminstone om man tro partiernas valprogram inte är mer intresserade av hur andra folk löst motsvarande frågor. Hur fungerar exempelvis sjukvård, arbetslöshetsersättning, barnavård mm i andra länder? Det verkar inte intressera svensken. Förmodligen för att man antar Sverige är bäst. Undantaget som bekräftar regeln var en artikel i en av de rikstäckande tidningarna häromdagen då reportern till sin egen ohöljda förvåning noterade att trots avsaknaden av LAS var arbetslösheten både för ungdomar och vuxna lägre i Danmark än i Sverige.

Snart står den enda mer "fördjupade kunskapen" om andra länder att finna i TV:s och tidningarnas reseprogram och bilagor och som då begränsas till reportage om respektive lands djur- och naturliv, badstränder och nöjesutbud. Märkligt nog verkar svenskens intresse för utländsk nyhetsbevakning och fördjupning minska i takt med att vi reser mer än någonsin och vår ekonomi är mer beroende av andra länder än tidigare. Nyfikenheten på nya länder och uppföljningen av länder man besökt borde istället kanske öka intresset. Men så verkar inte vara fallet.

Många svenskar tror sig förvisso - åtminstone är det min erfarenhet - veta mycket om andra länder och därför kanske inte anser sig vara i behov av mer information. Det vore också en överdrift att påstå att finns någon direkt folkrörelse för krav på ökad utlandsbevakning i media. Inte ens på kultursidorna höjs några stridsrop. Alla är nöjda och glada med andra ord.

Skrapar man emellertid på ytan, är kunskaperna minst sagt ytliga och schablonmässiga. Efter en vecka i New York eller två veckor på en badstrand i Thailand är inte helt ovanligt att många tror sig veta det mesta om USA och hela Sydostasien. Samma fenomen kan spåras hos dem som gjort ett otal charterresor till Spanien och Grekland. Men sanningen är att man ofta inte vet ett smack mer än vad de vanligaste maträtterna heter och stolt kan uttala det inhemska orden för God Morgon, öl, inhemskt vin och brännvin.

Nu kan man naturligtvis hävda att svenskar inte är något undantag. Vet exempelvis fransmännen så mycket mer om andra länder än vi svenskar? Förmodligen inte och det gäller säkert för många andra länders folk också. Men till skillnad från svensken gör den "vanlige" fransmannen heller inte anspråk på att kunna så mycket. Men vi svenskar har av någon anledning fått för oss att vi är så "internationella" och kunniga.

Statens märkliga, för att inte säga bisarra prioriteringar, när det gäller vår representation i utlandet förstärker bilden av ett Sverige som i bästa fall bara fläckvis är intresserad av omvärlden. Hur skall man annars förklara att länder som Nordkorea, Guatemala och Nicaragua begåvats med ambassad och egen ambassadör medan detta saknas i exempelvis handelspartners som Ecuador, Peru och Venezuela?

I Afrika har vi ambassader i Botswana, Senegal, Uganda, Zambia och Zimbabwe medan det saknas i ett för svenskar välkänt handels- och turistland som Tunisien.

Under den period Sverige innehade ordförandeskapet i EU fanns hos regeringen ett nymornat intresse inte bara för Europa utan även för världen i övrigt. Ett intresse vi inte sett sedan Olof Palme och Carl Bildt var statsministrar. Det dog i samma ögonblick ordförandeskapet upphörde, eller mer exakt: efter bra precis sex månader. Utnämningen av Bosse Ringholm till EU-minister, visar att regeringen numera inte ens intresserar sig för Europa.

Stora länders folk med ett språk som talas av många utanför landets gränser blir av naturliga skäl ganska svalt intresserade av utlandet. Det är inte så konstigt. Men för ett litet land med ett udda språk, med en exportandel på sådär en 50 procent av BNP, borde det vara lite annorlunda. Men så är det inte. Universitetens språkutbildningar går exempelvis på sparlåga. Utbildningen i flera språk har fått läggas ned eller samordnas med andra universitet tom utländska sådana till följd av minskat intresse.

Möjligen kan vårt ointresse i grunden bero på ett mentalt kulturarv till följd av vårt perifera läge i Europa, vår sena urbanisering jämte att vi under en längre tid efter kriget hade det bättre än något land i Europa. Men det förklarar inte vår tro på samtidigt vara kunniga om andra länder.

Utlandet är nog när allt kommer omkring i huvudsak bara intressant för svensken när det gäller val av semesterort eller när man diskuterar invandring. Eller hur?

Av Lars Nilsson 01 maj 2006 21:32