Så gick det till – del 3

Den svenske kungen Gustav III var glad i erövringar. Under 1780-talet funderade han på att anfalla Danmark för att vinna Norge, men politiska hinder stod i vägen. 1788 marscherade han ut i strid mot Ryssland istället och det blev oroligt nere i Skåne. Godsägare och bönder från Helsingborg, Kristianstad och Malmö ville bilda en suverän Skånestat för att slippa dras in i fler strider. Vid den här tiden hade krig blivit vardag och människorna i landskapet var trötta på otryggheten.

1805 gick Sverige och Finland in i förbund mot Napoleon och trupper sammankallades återigen i de södra regionerna. Tsar Alexanders ryska här angrep Finland i februari 1808 och Danmark-Norge förklarade krig mot Sverige. Freden kom förhållandevis snabbt och utan skottlossning i Skåne. 1813 var Sverige en del av stormaktsförbundet och nya vänskapsband slöts i Norden.

Bonden odlade råg, korn och havre. Man lät träd stå kvar i jorden som skydd mot solen och ängarna slogs med lie. När väl ett visst spannmålsöverskott kom bönderna till gagn någon gång på 1800-talet, började man med byteshandel. Många bytte till sig smör, trävaror och boskap. Andra sålde överskottet inne i städerna.

På gårdarna brändes brännvin för husbehov. Genom Vilhelm Moberg och andra framstående svenskar har vi lärt oss hur en karl bör supa till på lördagskvällen och sedan sova ruset av sig i halmen om söndagsmorgonen innan gudstjänst. Någon ledig tid att tala om hade varken dräng eller piga.

Två- och trelängade gårdar spred sig på bygden. Gårdsplaner kläddes med kullersten och bakom boningslängan låg kålgården. Boningslängan hade två huvuddelar; köket och stugan. Äppelträd och bärbuskar var vanliga och på nyårsdagen spådde bonden väder. Hann han sadla hästen medan solen sken skulle skörden bli god det kommande året. Om en dräng lämnade sin tjänst fick han en orlovssedel av husbonden som bevis på att han skött sig och inte rymt till skogs med fruntimmer. Husbonden hade rätt att straffa sitt tjänstefolk med måttlig husaga fram till 1858. De som avvek kallades lösdrivare. Och på Svaneholms gods levde Rutger Maclean riktigt gott. Han genomdrev flera jordreformer och blev ovän med bönderna som inte tålde nymodigheter av sådant slag.

Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister var elev till kemisten Jacob Berzelius och byggde ett laboratorium på sitt gods Årup. Detta föranledde besök inte bara av Berzelius utan också av zoologen Sven Nilsson, poeten Esaias Tegnér och botanikern Carl Adolph Agardh. Även om adelskretsen reducerades i Skåne under 1800-talet så hade Christina Piper, Hans Ramel och Trolle-Wachtmeister starkt inflytande.

Skåningarna var ett landsortfolk, så Malmö, Helsingborg och Lund hade knappt tre tusen invånare vardera. När befolkningen ökade, enligt Tegnér på grund av ”freden, vaccinet och potäterna”, ledde detta inte omedelbart till uppsving för städerna.

Handel och hantverk var borgerliga sysslor som bäst uträttades av Malmö- och Lundabor. Kyrkolagen gällde dock alla. Grova brott tvingade den skyldige att sitta på pliktpallen i kyrkan och utgjuta sin ånger. Vid lindrigare förseelser som fylleri, oväsen och skvaller räckte det med ett par besök i skamstocken. Dylika straff förbjöds 1841.

Domkyrkokomministern i Lund, Henric Schartau, startade en väckelserörelse där fromhetsliv och goda religionskunskaper efterfrågades. Hans predikningar gavs ut i skrift långt efter döden 1825. Peter Wieselgren tillhörde den nyevangeliska rörelsen. Han väckte såväl beundran som misstro. 1834 försökte han bilda en nykterhetsrörelse i Västerstad. De som ville gå med fick lova att inte nyttja brännvin annat än på läkares ordination.

Fler skolor byggdes när adeln och prästerna önskade sig lärda barn. Men det var svårt att rekrytera dugliga lärare och lika svårt att få barnen till skolorna eftersom de bättre behövdes i arbetslivet. Nya lagar om enskifte i jordbruket öppnade upp de slutna byarna och familjerna spreds ut på slätten. Man använde märgel, ett slags föregångare till modernt konstgödsel, och potatissådden spirade. Husbehovsbränningen förbjöds efter påtryckningar från den wieselgrenska nykterhetsrörelsen och särskilda fabriker tog över produktionen. I början av 1900-talet fanns det nästan hundra spritfabriker i Skåne, de flesta i Kristianstads län.

Jordbruksredskapen var antika, men ersattes alltmer av maskiner när folk började flytta in till städerna. Mekaniska tröskverk, hästräfsor och slåttermaskiner importerades från England och Amerika. Traktorn avlastade hästarna som dragkraft så att djupa fåror kunde plöjas från Ystad till Kristianstad. Ystad hade fått en ny hamn 1803 och Trelleborg följde efter dryga sex decennier senare.

Av Stefan Whilde 27 apr 2006 17:54