Jag såg honom igår.
Pappa.
Han log mot mig på bilderna.
Och jag tänkte att det var konstigt.
Att jag inte har sett vilket smittande skratt han har.
Eller hade.
Nu har han ingenting bortsett från en evighet med sig själv.
Och jag undrar när jag får klappa honom på axeln och säga att det är okej.
Att han får gå nu.
Av Sandra Gustafsson 24 apr 2006 13:08 |
Författare:
Sandra Gustafsson
Publicerad: 24 apr 2006 13:08
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå