Den skapade diskrimineringen

Diskriminering har blivit ett av de mest använda begreppen i dagens Sverige. Politiker, forskare och massmedier menar att samhället lider av s k strukturell rasism, där den svenska majoritetsbefolkningen påstås diskriminera invandrare på alla områden. Förvisso förekommer diskriminering, men någon systematisk statssanktionerad sådan, såsom är fallet i Israel eller Turkiet, är det inte tal om. Diskriminering i Sverige sker främst på individnivå och den kan drabba även svenskar.

Inom forskningen har åtskillnad tidigare gjorts mellan objektivt fastställd och subjektivt uppfattad diskriminering. Fastställd eller faktisk diskriminering föreligger när individerna inom en etnisk grupp inte har rätt - i det offentliga rummet - att ta del av samma förmåner som andra gruppers medlemmar. Det kan gälla att man nekas tillträde till utbildning eller inte får nyttja politiska fri- och rättigheter. Detta gäller inte Sverige där likhetsprincipen omfattar landets alla medborgare. Likväl påstås en omfattande diskriminering prägla samhället.

Statens diskrimineringsombudsman, DO, har under flera år gått i bräschen för att sprida denna bild. Eftersom DO inte kan hitta tecken på en generell, faktisk diskriminering används den sociala konstruktionen för att skapa detta, eller rättare definiera allt möjligt som diskriminering. DO hänvisar gärna till forskare. Emellertid talar mycket för att dessa avsagt sig rollen som sanningssökare och kunskapsproducenter och istället blivit ideologiproducenter. Detta innebär att man i arbetet med diskrimineringsfrågor framkastar förenklade och onyanserade resonemang, som bekräftar de på förhand givna teserna om att Sverige är rasistiskt-diskriminerande.

Den tidigare objektiva synen på diskriminering har förskjutits till att den nu anses vara något som invandrare "känner av" - på subjektiva grunder; svenskarna påstås ägna sig åt omedveten diskriminering SOU 2005:41, s 58. Till detta kommer att DO med bifall från riksdagen har kullkastat en av rättsstatens fundament, den att man anses oskyldig till motsatsen har bevisats. I diskrimineringsmål gäller numera omvänd bevisbörda. En arbetsgivare eller krogägare bedöms skyldig till dess han eller hon visat att diskriminering inte skett.

Detta i kombination med att den "diskriminerade" har rätt att förlita sig på sina subjektiva känslor, gör det givetvis utomordentligt svårt för en åtalad att övertyga sin oskuld. Vilket förstärks av att svenskarna alltså påstås omedvetet diskriminera - hur motbevisa något som är omedvetet? De 150 000 kronor som DO vanligtvis kräver i skadestånd har fått krögare att gå med förlikning för att slippa de dyra rättegångskostnaderna. Kravanspråket är långt högre än vad våldtagna kvinnor kan räkna med.

Vad många inte tänker på är att lagstiftningen med omvänd bevisbörda och förskjutningen av synen på diskriminering faktiskt är ett angrepp på det marknadsekonomiska systemet, en av vårt samhälles grundvalar.

Den fria marknadens principer innebär bl a att det står en näringsidkare fritt att själv välja sitt kundunderlag. Det behövs inga lagar för att reglera exempelvis en krogs urval av kunder. Det finns nämligen ingen anledning för krögare att inte släppa in gäster, eftersom de som anses kunna betala för sig och som genererar nya kunder svarar för krogens överlevnad. I början av mars gick en av Sveriges mest kända krogvakter, Fadde Darwich, ut med att man på innekrogarna vid Stureplan diskriminerar invandrare, handikappade och romer. Han tillade att även vita svenskar diskrimineras för att "de inte passar in", en uppgift som snabbt lades åt sidan i den fortsatta rapporteringen. Den stämmer ju inte med bilden av att endast invandrare diskrimineras. Denna självreglerande princip är tillämpbar på alla vinstdrivande verksamheter. Potentiella hyresgäster som är arbetslösa antas av en hyresvärd ha svårt att kunna betala hyran varför de nekas bostad. Exempel finns på försäkringsbolag som nekat penningstarka kunder att teckna försäkring därför att man anser kunden vara moralsikt mindervärdig. Så fungerar den fria markandens principer, oavsett vad vi tycker om det.

Utöver stämningar mot näringsidkare som påstås diskriminera har DO föreslagit att utskänkningstillståndet kan komma att dras in för "diskriminerande" krogar. Eftersom inga protester hörts kommer förslaget antagligen att bifallas. Överhuvudtaget har varken liberalt orienterade partier, medier eller företrädare för näringslivet reagerat på de beskrivna inskränkningarna och regleringarna av näringsverksamhet. Det är märkligt eftersom motiven för inskränkningarna vilar på en socialistisk och delvis kommunistisk idé, som därmed överordnas den fria marknadens principer.

DOs piska viner även över den offentliga verksamheten, vilket kan tyckas naturligt. I Göteborg kräver DO ett kommunalt badhus på skadestånd om 150 000 kronor vardera till två muslimska kvinnor som vägrats inträde i badhuset för att de bar slöja och annan med gällande regler olämplig klädsel GP 060209. Neutrala regler som utformats för att gälla alla besökare anses alltså av DO vara diskriminerande. På samma sätt har den officiella och neutrala/värderingsfria polisuniformen som gällt för alla poliser, oavsett härkomst, förklarats vara ett uttryck för diskriminering. Därför har DO uppmanat Rikspolisstyrelsen att bli mer mångkulturell. Detta har hörsammats och med start i höst har poliser rätt att i tjänsten bära hinduisk turban, muslimsk huvudduk eller judisk kippa.

Likaså tillåts värnpliktiga sedan ett halvår tillbaka att i vissa situationer bära nämnda religiösa huvudbonader. Detta knyter an till frågan om lojalitet, dvs till vilket land personer med invandrarbakgrund riktar sin lojalitet, det svenska eller "det ursprungliga". Om Sverige mot förmodan hamnar i krig mot ett muslimskt land eller om militär kallas ut vid ett islamistiskt terrordåd mot svenska mål, vems sida står den muslimske soldaten då på?

En vink om detta delikata problem gavs i Österrike i mars då tre muslimska värnpliktiga i den österrikiska armén vägrade att salutera Österrikes flagga under en parad eftersom de anser detta vara oförenligt med deras tro. De valde istället att vända ryggen mot flaggan. Cirka 3,5 procent av Österrikes värnpliktiga är muslimer och kritik mot dem har förekommit tidigare bland arméns officerare. Kritiken har gällt att de inte kan utföra delar av sina sysslor eftersom de har tillåtelse att be fem gånger om dagen, oavsett vad de sysslar med vid tillfället.

På allt detta finns en etablerad bild av att diskriminering från "det svenska samhällets sida" genererar brottslighet hos invandrare. Arbetslöshet anses bero på diskriminering, vilket leder till brott. De främsta förklaringarna till arbetslösheten har dock med andra saker att göra. Den ena är att företag flyttar produktionen utomlands, till låglöneländer. Den andra är att det är ont om arbeten i Sverige, bl a beroende på krånglig byråkrati kring arbetsmarknadens regler. Detta drabbar både svenskar och invandrare. Att i detta läge fortsätta ha en invandring på 30-40 000 personer om året förbättrar naturligtvis inte situationen.

Emellertid begår den stora majoriteten invandrare inte brott, inte ens om de faktiskt har diskriminerats eller är arbetslösa. Det behövs inte eftersom det sociala skyddsnätet garanterar alla grundläggande välfärd till skillnad från många av de länder varifrån invandrare har migrerat till Sverige. Ungdomar under 20 år, en grupp som ofta hänvisar till diskriminering trots att de t ex aldrig sökt ett arbete, har rätt till fri skolgång, sjukvård och tandvård.

Härav följer att vid diskussion om brottslighet och diskriminering måste beaktas den individuella aspekten, det egna valet, samt normupplösningen - avsaknaden av ordning i skolan, utbudet av våldsfilmer och spel, knarkförhärligandet, gangsterrapmusiken som sprider hatiska budskap mot kvinnor, vita människor och "vita" samhällen - istället för överdrivna påståenden om diskriminering. Till stöd för detta kan läggas att judarna under naziregimen i Tyskland verkligen var utsatta för en systematisk diskriminering, men deras brottsparticipation ökade inte nämnvärt för det.

Att ytterst få invändningar rests mot DO pekar på den likriktning som råder mellan politiker, forskare och massmedia. Ur demokratisk synvinkel är det oroväckande eftersom tanken med demokratin är en öppen och kritisk granskning av olika verksamheters förehavanden. Som i fallet med den urartade feminismen enligt vilken alla män anses vara djur och kollektivt skyldiga till diverse elakheter, har den gängse synen på diskriminering på ett likartat sätt utmålat svenskarna som närmast onda. Att bortse från att det är främst på individnivå som kränkande diskriminering sker, bidrar till att cementera ett "vi mot dom"-tänkande. Emellertid har den urartade feminismen börjat ifrågasättas. Det är dags att även DOs verksamhet och den rådande synen på diskriminering utsätts för kritisk granskning.

John Järvenpää,

aktuell med boken Politisk korrekthet vars 45-sidiga inledning kan laddas ned gratis på www.resonproduktion.com

Av John Järvenpää 23 apr 2006 16:57