Nekrofilens heliga åtrå

Det verkar allt svårare för oss människor att ge och få villkorslös kärlek, kärlek som inte ställer motkrav och aldrig blir ett makt- eller manipuleringsinstrument. Vill man bli kompromisslöst älskad för den man är vänder man sig vanligtvis till katten eller hunden. Husdjuret älskar utan förbehåll på ett aktivt sätt och vi kan älska tillbaka utan att riskera vår ”roll”.

Söker man denna okomplicerade kärlek med passiva motiv måste man kanske göra som parisiske antikvarien Lucien i Gabrielle Wittkops debutroman Nekrofilen; förälska sig i liket efter sin egen mor.

Wittkops Le Nécrophile kom redan 1972, men det dröjde 31 år innan den översattes till svenska. Den bisexuella författarinnan var femtiotvå när hon debuterade och dog åttioett år gammal i december 2001. Om henne, hennes litterära dödsbo och äktenskapet med en homosexuell man berättar Carl-Michael Edenborg i efterordet.

Egentligen bör man säga så lite som möjligt om en sådan här bok. Upplevelsen kräver att publiken är oförberedd. Jag sträckläste den två gånger i följd under en och samma dag, inte för att frossa i de sparsmakade detaljerna kring Luciens olika ”kärleksaffärer” utan för att låta mig överraskas av Wittkops fenomenala förmåga att väcka sinnlighet i det groteska.

Lustigt nog äcklas jag aldrig av Nekrofilen. Snarare berörs jag av den gastkramande ensamhet som Lucien lever i; hans tysta längtan och hur han omger sig med dödens dofter och till och med njuter förruttnelseprocessens stank och hur han plågas av varje ”älskares” eller ”älskarinnas” svek när kadavret blir oanvändbart och måste dumpas i någon närliggande sjö.

Wittkop lyckas, utan att överdriva psykologin det minsta, ställa nekrofilens böjelse i ljuset av hans relation till moderns död. Det kliniska språket är som en kylig vindpust från de gravar Lucien öppnar på jakt efter sex och bekräftelse.

Författare: Gabrielle Wittkop
Titel: Nekrofilen
Översättning: Lisa Andersson & Carl-Michael Edenborg
Förlag: Vertigo

Av Stefan Whilde 21 apr 2006 08:29