Nationalistisk etnofilism?

Den stolta nationalismen ser olika ut från nation till nation. Dragen till sin spets kan den bevisligen bli enormt farlig. Det har historien genom folkmord, massakrer och förtryck visat prov på. Men bara lite grann, lite lagom kan det bli så där myspysigt, som i folkdans och folkhem. En nationell identitet är en nödvändighet för invånarna för att nationen ska fungera och så även för att staten ska fungera. Det är så det är konstruerat, vi måste ha en vikänsla inom nationen. Men när nationalismen överdrivs och blir uteslutande, då blir det riktigt farligt. Marginalisering och dehumanisering, särskilt inom den egna nationen, visar tydliga samband med pogromer.

Så vi måste identifiera oss med nationen för att fungera som medborgare av den. Man placerar "andra" utanför nationen och "oss" inuti. Det var idén med nationalidentitet och nationer då de konstruerades. När nationalismen, liksom andra ideologier, tar överhanden hamnar "andra" inuti den egna nationen och "vi" blir bara en avskild grupp, inte alla i nationen. Här är den etniska tillhörigheten också viktig. Många i "västvärlden" har en föreställning av att det bara är "andra" som har en etnicitet, att vi inte skulle vara etniska. Man pratar tillexempel om utländsk mat, musik och dans som etnisk. Etnicitet förläggs främst av allt till ursprungsfolk men även på människor vi godtyckligt uppfattar som "exotiska" eller som "andra" i största allmänhet.

Tvärtemot uppfattningen som många har om stater och nationer som naturliga, förutbestämda, gudagivna eller konstanta är de uppfinningar av forna europeiska samhällsplanerare, anpassade till europeiska mått och medel. Stater utanför Europa har efter hand tvingats på dessa förhållanden som de enda accepterade organisationen av områden och länder. Det som håller dem samman är känslan av och identifikationen med de andra som lever inom samma samhälle. Samhällena är så sociala, politiska, och kulturella konstruktioner. Gemenskaper byggs upp av en känsla av samhörighet snarare än verkliga band. Dessa idéer bygger på Benedict Andersons teorier om imaginära samhällen imagined communities eller föreställd gemenskap som det har blivit översatt till. Gemenskapen existerar bara i våra medvetanden. Tanken är likadan som för nationer och stater, de har gränser som på ett eller annat sätt är påhittade. Det existerar inte några verkliga avgränsande linjer, annat än de vi själva bygger upp och smyckar med taggtråd, beväpnade vakter och betongmurar. De fungerar inte om vi inte tror på dem.

Bara vetskapen om att vi delar saker med många andra svenskar får att oss att känna oss svenska, och vi måste känna oss som svenskar för att vara det. Vi enas runt nationella projekt, som att heja på Carolina Klüft i världsomspännande idrottstävlingar. Genom löpsedlar och medier bekräftar vi att vi ser på samma Tv-program och gör ungefär samma saker som alla andra svenskar. Artister som Abba, Cardigans och Darin kan få somliga att utomlands sträcka på ryggen och stolt deklarera att de är svenskar. Även om vi aldrig har träffat artisterna och idrottsmännen ger de oss en känsla av gemenskap och samhörighet. Vi vet som sagt alltid vad som är typiskt svenskt, även om vi alla har en egen förställing om det.

Till och med skatten tillhör det nationella projektet. Samma sista dagar för inlämning och samma blanketter gäller för alla svenskar, och vi kan tillsammans klaga på samma saker samtidigt som vi lika sent som de flesta lämnar in blanketten till liknande lådor över hela landet. Vi förväntar oss att alla svenskar delar samma saker och upplevelser. Banktjänstemän kan således ha svårt att förstå varför någon inte vill lämna sitt personnummer när det behövs. Vi tror så hårt på våra system att vi har svårt att förstå att de inte är allmängiltiga och universella. En invandrad person kanske inte alltid förstår vikten av att vara redo med sina barns personnummer vid alla tillfällen. Banktjänstemannen å andra sidan förstår möjligen inte varför det inte är självklart att kunna sina barns personnummer eller att alltid ha dem redo. Vi har bestämda förväntningar på personer inom samma föreställda gemenskaper.

Vi har även ett behov av att tydligt exkludera andra från vår egen gemenskap och så projicerar vi en bild av allt det vi skyr i vårt eget samhälle på "andra", de som inte tillhör vår gemenskap. Enligt Edward Saids idé om orientalism hittar vi lämpligtvis i andra det vi räds i oss själva och vårt samhälle, och det gör vi för att kunna rättfärdiga oss själva och distansera oss från "andra". Det kallas fördomar. Hedersvåld exempelvis är definitivt något vi alla måste hjälpas åt att bekämpa. Dock leder framställningen av hederskultur lätt till missuppfattningar och förutfattade meningar. Detta är självkart förenklingar. Men en del tycker att "det är typiskt kurder att ha ihjäl en tjej för hur hon levde, det finns i deras kultur och är en del av den kurdiska identiteten". Men att kalla en svensk man som har slagit ihjäl sin sambo för en typisk svensk skulle man aldrig göra. Då är det inte en del av kulturen och ingår inte i den svenska identiteten. Den delen av samhället som vi inte gillar placerar vi gärna på ett annat samhälle. Vilka fördomar har vi gentemot andra? Vad ser du i andra som du räds i dina egna?

Om nationen är uppbyggd av att vi måste omslutas av ett visst mått av nationalism inom vårt fiktiva samhälle, då är det inte konstigt att nationalismen skapar problem och rent av kan bli livsfarlig. Om vissa grupper marginaliseras eller exkluderas från den nationella gemenskapen kan flera olika tillstånd förestå, folkmord eller fundamentalistisk terror är klara exempel på sådana. Man skapar stora problem genom uteslutning och marginalisering.

Folkmord som begrepp har blivit ondskan definierad och det mest avskyvärda brott någon kan beskyllas för. Men hur är det med folkmord, massakrer och krig genom historien? Har vi verkligen lärt oss något? Kan vi det? Vem bär egentligen ansvaret och vem får i verkligheten skulden för massakrer? Hur långt ifrån våra upplevt trygga samhällen i norr finns folkmord? Räknat i kilometer kan avstånden verka oändliga. Även avstånden mellan det vi brukar kalla kultur kan verka oöverkomliga. Dock finns dessa bekväma förklaringar om kultur just därför. Mellan åsikterna som lägger grunden för extrema övergrepp och uppfattningarna i våra samhällen är det inte alltid så långt. Folkmord är en mycket extrem variant av våld, missuppfattningar, ideologier och tankar. Skulle det kunna hända oss? Hur är det egentligen möjligt för förövare att utföra sådana illdåd i en sådan omfattning att det benämns folkmord? Är det helt vanliga män? Inte skulle en svensk kunna göra något sådant?

Mången man har gett sig in i leken för att förklara det som inte kan förklaras. Hur kan man förstå sig på folkmord? Förklaringarna populariseras och förenklas för att gemene man ska kunna ta dem till sig. Muslimer sätter ambassader och varandra i brand för några ynka karikatyrer. Afrikaner kommer inte överens mellan de etniska tillhörigheterna utan hugger istället ihjäl varandra med machetes. Till och med i Europa kan olika etniska grupper inte hålla sams utan skjuter ihjäl sina egna grannar. Igen gör sig etniciteten påmind och vi bekräftar för oss själva att vi lyckligtvis inte är etniska. Folk i Sverige frågar sig istället varför de gör på det viset, och ger själva svaret att det är för att de inte är riktigt kloka. En del menar att om det bara inte fanns religioner, då skulle vi inte ha några krig i välden. Är det så enkelt? Finns det olika civilisationer i världen som krockar och inte egentligen kan samexistera i den harmoni som företrädare för det mångkulturella samhället så gärna tror på? Vi är för olika och då kan vi inte leva tillsammans utan måste söka åtskildhet? En del tror det. Det gör inte jag. Jag är ingen företrädare för apartheid. Jag tror inte att svensk Islam är ett hinder för integration. Jag tror inte att det är mångkulturalism som leder till segregerade, marginaliserade och isolerade enklaver. Vi kommer inte alltid överrens med våra svenska grannar men vi kan leva jämsides med dem i alla fall. Jag tror heller inte ett ögonblick på de ovanstående påståendena om muslimer, kurder och afrikaner. Vi förenklar för att förstå oss på. Men förenklingarna skuggar vår syn och missförstår istället.

Vi vill självfallet ha någon att skylla på när det sker hemskheter och så ger vi ondskan olika namn. Vi söker efter förklaringar. Hur kunde det ske? Vi enas runt namn som Hitler och Saddam, Stalin och Pol Pot, runt ideologier som nazism och fascism. Vi låter det även förklaras med kommunism, med Bush, med islam, med terrorism och med etnicitet och kulturer. Vi kategoriserar och sätter epitet, identifierar ondska och skönjer orsaker. Plötsligt förstår vi hur det omöjliga kan inträffa, inte här såklart, men där.

Ordet kultur har som belysts ersatt de känsliga orden ras eller invandrare i dagens Sverige. Vi förklarar inte längre brottsstatistiken med hudfärg, utan har ersatt det med att brottslingarnas kultur inte stämmer överrens med den svenska. Längre än så har vi inte kommit. Vi fortsätter att förenkla.

Mångkulturåret har just börjat och med den utlysningen följer debatter där mångkulturalister och ickekulturalister, separatister, och idealister får lufta sina idéer om huruvida det är bra eller dåligt, möjlig eller inte. Som vanligt hittar man i tevesofforna de sedvanliga vita, manliga och medelålders förespråkarna för olika jagharvaritdärsåjagvet-teorier om integration, medan de flesta berörda parter hamnar utanför debatten. Vissa bryr sig istället inte så mycket om diskussionerna utan suckar när de får höra ord som integration och feminism, och tycker att de är uttjatade och tråkigt politiskt korrekta. Det blir enklare så. Att inte bry sig så mycket, och att istället sitta med sin etniska mat, och förenade klaga över skatten eller tokiga våldsmän i andra länder, och tycka som de andra.

Av Carolina Hamma 11 apr 2006 10:36