Klasskamp pågår

Klasskampen rasar över hela världen. Men låt oss nöja oss med att betrakta västvärlden, slänga en blick på nyliberalernas idealstater. Vi börjar i Italien.

Italien styrs än så länge av landets rikaste person, med total makt över massmedia. Under Berlusconi har nationen rasat i tillväxtligan. Italien har haft en genomsnittlig tillväxt på 0.7 procent, trots hårdare tag mot arbetslösa, handikappade, pensionärer och andra svaga grupper. Berlusconi har berikat sig själv, samtidigt som han är de enkla lösningarnas profet.

På frågan hur andra människor ska bli rika, svarar han: "Försök att tjäna mer pengar." Dock, om vanligt folk började använda Berlusconis metoder skulle landets fängelser av goda skäl bli överfulla.

Nu är Berlusconi dessutom i utrikespolitiskt blåsväder efter att först ha påstått att i Kina äter man barn. Senare ändrade han detta till att kineserna har kokat barnen för att använda dem som gödningsmedel på åkrarna. "Det kan man läsa i ´Kommunismens svarta bok" förklarade han. Hur han vet detta kan man grubbla länge över. Berlusconi är som Bush, han läser inga böcker.

Kommande italienska val kan därför liknas vid en folkets intelligenstest. Vinner Berlusconi ännu en gång valet måste vi allvarligt ställa frågan: "Varför röstar folk mot sina egna intressen?" Detta är en socialpsykologisk gåta. Men jag tror att den har något med klasskamp kontra kapitalets propaganda att göra.

En amerikansk bilarbetare tjänar 600 000 kronor per år i snitt, en del mer, andra mindre. Nu hotas biljättarna GM och Ford av konkurs, främst på grund av konkurrensen från japanernas bättre och billigare bilar. Konkurrens är alltså inte alltid av godo. Underleverantören Delphi, som har GM som största kund, är i akut kris. Direktörerna på Delphi har därför krävt att arbetarna ska sänka lönen från cirka 27 dollar i timmen till 13 dollar, att man alltså ska gå med på 50-procentiga lönesänkningar. De amerikanska fackföreningarna slipar just nu därför strejkvapnet.

GM, å andra sidan, erbjuder samtliga timanställda i USA med mer än 10 år i företaget drygt en miljon kronor om de frivilligt säger upp sig och avstår från sina sjukförsäkringsförmåner.
I Tyskland strejkade arbetarna på Electrolux fabrik till sig liknande förmåner. Resultatet blev höga avgångsvederlag till de anställda. De som arbetat längst får 1,9 miljoner kronor. Detta görs inte av hygglighet utan på grund av rädsla för att klasskampen ska hårdna och drabba profiten.

I Frankrike går miljoner människor från medel och underklassen ut på gatorna i protest mot försämrade anställningsregler för ungdomar. Fransmännen har en lång tradition av klasskamp bakom sig. Det var där den moderna demokratin föddes, frihet, jämlikhet och solidaritet.

Men i svensk teve och radio hör vi den ena reportern efter den andra- konstigt nog alltid kvinnliga sådana - rapportera att de minsann ätit lunch med president Chirac och att han tror att demonstranterna skämmer ut landet. Men lite klasskamp behöver ingen skämmas för. Även i England har arbetare och tjänstemän vaknat.

När Scania ner fabriken i bland annat Falun och Sibbhult ser vi genast skillnaden och förstår bättre varför Sverige anses som en av världens mest företagarvänliga stater. Scania lovar de anställda 3000 kronor extra i bonus om de fortsätter jobba lika hårt ända fram till nedläggningen. Produktionen har dock redan sjunkit 30 procent.

"Vi är ledsna", förklarar de anställda. Detta är ingen klasskamp, det är traditionell svensk underkastelse. Bättre är att bli förbannade.

Av Roger Lord 02 apr 2006 19:46