Ett halvår kvar... Del 1 På nytt

Var har du tagit vägen? Det var länge sedan vi sågs. Sitter och tittar på gamla bilder i ett fotoalbum då du dyker upp. Du är glad och ditt hår fladdrar i vinden när vi står tillsammans ute på däck på Gotlandsfärjan. Vi är på klassresa och ska cykla runt på Gotland i en vecka. Fan vad snygg du är på bilderna. Minns dig inte som så vacker. Du ser äldre ut än nitton, men det funderade jag inte över då. När jag bläddrar vidare genom sidorna i pärmen på fotoalbumet dyker det upp fler bilder från klassresan. Det smärtar till i magen på mig av någon oklar sorg över att den tiden inte kommer tillbaka, att den har varit och nu blott är ett minne. Erinrar mig oförglömliga stunder då vi smet undan, endast du och jag. Vi tog våra cyklar och cyklade till någon äng med högt gräs som vi kunde gömma oss i så ingen kunde se oss. Då klädde vi av oss och med lätt hand undersökte vi varandra. Vi försökte komma loss så ofta vi kunde. Efter klassresan kom sommarlovet över oss. Skolan slutade. Vi började olika gymnasieskolor, vår kontakt ebbade ut. Livet eller ödet skilde våra vägar åt. Det skulle vara spännande att ses igen efter alla dessa år. Vem är du nu? Har du familj, vad jobbar du med? Många frågor.

Allt detta snurrar runt i mitt huvud när jag ligger hemma i sängen. Klockan är tolv på dagen och jag har inte stigit upp. Dom mörka gardinerna är fördragna så det är dunkelt i rummet. Har legat sedan jag fått beskedet att jag har cancer. Har legat och grubblat över livet, vad jag har varit med om, vad jag har för drömmar, vad jag önskar göra det halv år som läkarna har get mig innan cancern kommer att ha ätit upp mig inifrån. Känner mig ganska vissen, ville inte stiga upp och absolut inte gå ut. Men jag måste gå i land med att genomföra vissa saker innan jag blir för svag. Hade druckit mycket vodka under den tid jag legat i sängen. Det är det enda som lindrar, om så bara för tillfället. Måste ha legat i sängen en vecka. Alltsedan jag kom från Berlin.

Jag sträcker mig efter vodka flaskan och ett glas och sätter mig upp i sängen. Fyller på glaset och sveper allt i en klunk. Vad gör man när man bara har ett halvår kvar av sitt liv att leva? Ska man skriva den där boken man alltid tänkt att skriva, ska man ut och resa eller ska man umgås med sina nära och kära?

Jag gick nödtvunget upp ur sängen och in i badrummet och tog en dusch. Jag stod under duschkranen i nästan tjugo minuter, rakade mig och tog på mig nya kläder sedan kände jag mig iordninggjord.

Jag hade bott i Berlin och försörjt mig som författare. Men när jag beskedet att jag fått cancer ville jag flytta hem igen.

Känner mig som en främling i Stockholm, nästan allt är som förbytt. Livet har gått vidare här i stan men jag hade inte hängt med. Vänner hade skaffat familjer, bytt jobb, nya gemenskapskretsar, livet har fört personerna ifrån varandra. Och här står jag beredd tio år försent.





Jag går ut. Det är livlig trafik och många personer på gatorna. Tar ut pengar på bankomaten, tre tusen. Tänker jag skulle gå ner till Åhlens och inköpa en liten radio som jag kan ha och lyssna på när jag ligger i sängen.
Genar genom Vasaparken.

Det är allt jag mins. Vaknar på sjukhus. Sankt Görans sjukhus. Jag har tydligen blivit nerslagen bakifrån och blivit rånad. Det kommer fram en doktor till mig där jag ligger och frågar hur jag mår. Jag säger att jag har ont i nacken men annars är det okej. Du kan gå hem då säger han och går.

På vägen hem går jag förbi bolaget och köper två flaskor vodka. Som tur var har rånarna inte tagit plånboken, bara pengarna i den så jag kunde betala med kontokort.
När jag kommer hem klär jag av mig naken, tar en av vodka flaskorna och kryper ner i sängen. Öppnar flaskan, häller i ett glas som jag sveper.

Jag somnar. Sover tre timmar. Känner mig utvilad när jag vaknar. Stiger upp och går fram till byrålådan där jag har fotografier. Tar hela lådan med fotografier tillbaka till sängen. Den första bilden jag får fram är examensbilden från min gamla skolklass i gymnasiet. Det var mycket som hände dessa år så det är kännslofullt för mig att se fotot igen nästan sentimentalt. Börjar må illa av att titta på fotot så jag häller upp ett glas med vodka som jag sveper hastigt. Det är för många känslor och tankar som dyker upp så jag lägger fotot åt sidan.

Det finns andra bilder som gör mig på bättre lynne. Häller upp en vodka. Letar fram telefonkatalogen och söker fram numret till Sanna. Hon bodde med sin pappa i Farsta strand för tio år sedan. Så det var ett gammalt nummer jag fick fram från telefonkatalogen för den var lika gammal. Med lite tur bodde pappan kvar och kunde förmedla mig vidare till henne.

Jag minns när Sanna och jag åkte ut på Djurgården på min cykel, hon satt på pakethållaren och vi hade varsin sovsäck med oss. Vi letade upp ett ställe där vi kunde sova utan att bli störda av andra och så sov vi under bar himmel i skydd av träd den natten. Men det blev inte så mycket sova av för alla myggen men det var ett oförglömligt minne som bara hon och jag hade. Jag skulle vilja göra om det. Bara en gång till, innan cancern äter upp mig.

Det var hopplöst att hitta telefonnumret. Jag tar en klunk vodka och ringer nummerupplysningen. Dom har numret till pappan. Då är det bara att fatta mod och ringa.
Jag ringer numret till Sannas pappa:
- Ja, hallå, säger någon
- Ja, hej, mitt namn är Florian och jag söker Sanna, säger jag.

Det blir en utdragen tystnad.

- Skämtar du? Frågar han.
- Nej. Jag har inte träffat henne på tio år ungefär.
- Okej, och du har inte hört något?
- Något, vadå?
- Hon blev mördad och våldtagen för två år sen.
- Vadfan säger du.
- Jag vill inte prata om det. Om du vill gå till hennes grav ligger hon på Skogskyrkogården kvarter 54, säger han. Och lägger på.

Jag börjar att skaka inombords. Dricker ur glaset med vodka och häller upp ett till som jag kvickt dricker ur. Vad då - mördad och våldtagen? Jag fattar ingenting. Det kan inte vara sant, inta Sanna. Var ju inte klar med henne. Det var så mycket jag ville prata med henne om.
Jag bestämmer mig för att åka ut till hennes grav imorgon. Ska dansa på hennes grav till musik av Eric Clapton för honom vet jag att hon tyckte om. Ska ta med mig en bandspelare och spela på max volym, ska köpa en imorgon.
Lägger mig bekvämt till lägga i sängen. Känner mig lite små berusad. Jag vill inte grubbla så jag fyller mitt glas med vodka.

Det som fattades var musik. Jag stiger upp ur sängen och går ut i vardagsrummet till sterion och sätter på en platta med Clapton, "Unplugged". Skruvar upp volymen så det hörs bra in till sovrummet och kryper ner i sängen igen.

Drar till mig telefonen och ringer nummerupplysningen och får numret till Lina. Vad ska jag säga? Hon kanske inte alls kommer ihåg mig lika starkt som jag kommer ihåg henne. Men det är bara att ringa och se efter. Kanske hon har familj och lever ett Svenssonliv ända ut i tåspetsarna, eller så är hon singel och på jakt efter någon att skaffa familj med? Jag vill bara höra vad hon har gjort efter den sommaren på ön, Gotland, vad gör hon nu, vad arbetar hon med och vad har hon för intressen? Jag tog mod till mig och ringde:
- Ja det är Lina, svarade hon efter några signaler.
- Hej Lina, Det är Florian från din gamla klass, minns du mig?
- Nä men hej, vad roligt att du ringer, sa hon. Det måste vara tio år sedan vi hördes sist?
- Det stämmer nog, sa jag. Det skulle vara trevligt och träffas och höra hur du har det.
- Ja, det måste vi göra.
- Ska vi ses i övermorgon klockan fem på Tennstopet vid Odenplan? Sa jag
- Ja absolut, det kommer bli jättekul, sa hon.
- Då säger vi det, sa jag.
- Ja det gör vi.
- Hej då.
- Hej då, sa hon.

Jag fyllde på mitt glas med vodka där jag låg i sängen. Jag bodde i Birkastan i en stor trea och trivdes bra. Det kändes lite stort ibland men hellre det än tvärtom.
Stiger upp ur sängen och går ut i köket för att se om det finns något ätbart, men det finns det inte vare sig i kylen eller frysen. Bestämmer mig motvilligt för att gå ut och köpa en pizza så jag klär på mig och går ner till en pizzerian på Rörstrandsgatan. Tar med mig pizzan hem. Den smakar gott och jag blir mätt. Dricker lite mer vodka och somnar.

När jag vaknar nästa dag har jag lite ont i håret av all vodka från igår. Så jag skruvar upp den andra flaskan vodka som jag köpte dagen innan och häller upp ett glas som jag dricker ur. Känner hur jag blir varm inombords och hur tungheten i huvudet släpper.





Jag ska åka ut till Sannas grav idag.
Ska inhandla en bandspelare. Stiger upp ur sängen, motvilligt och klär på mig.

Jag går ut och styr mina steg till Expert som ligger vid Fridhemsplan. Dom har en bandspelare som jag fastnar för. Den har bra högtalare med bra ljudvolym.
Tar med bandspelaren hem och gör i ordning ett bad. Tar ett glas med vodka.

Sätter på stereon i vardagsrummet, Bob Dylan. Gör några armhävningar och sittupps innan jag krypper ner i badet. Jag tar med ett fullt glas med vodka. Badet är varken för varmt eller för kallt. Börjar känna mig rejält berusad. När jag är färdig med badet går jag upp och tar på mig badrocken.. Höjer musiken. Tar på mig min smoking och fyller på mitt glass med vodka.

När jag har klätt mig färdigt letar jag fram dom batterier som jag köpte till bandspelaren och sätter dit dom. Tar fram Eric Clapton skivan och sätter i den i spelaren.
Jag går till tunnelbanan. Jag kan knappt gå så berusad som jag är men jag lyckas ta mig fram till Skogskyrkogården kvarter 54, där jag finner hennes grav.

Sätter på bandspelaren men det är inte Clapton som stämma som ljuder utan det är Leonard Choen "I´m Your Man" Jag har tagit med mig fel skiva. Men vad fan det går att dansa till den låten också.


Bidrag till författarskolan

Av Jonas Lindman 17 mar 2006 09:36