sourze.se

Elitens konsensus

Mer om mejllistor, Skugge & Schottenius, men även Ebbe Carlsson, Svenska Dagbladet, Erik Fichtelius och Noam Chomsky. Del 2 av 2 om hur mejlistorna speglar Sveriges inavelsmentalitet.

En mejllista som Linda Skugge och många andra mediekvinnor deltar flitigt i kallas Mammalistan. Som typiskt kvinnligt nätverk erbjuder det mer mänsklig solidaritet än ett traditionellt mansnätverk, som i regel inriktas på makt och karriär. Men i varje gruppsammanslutning skapas också mekanismer som stänger ut andra. Ur Mammalistan föddes en bok som heter "Uppdrag mamma". Boken är en samling essäer skrivna av kvinnor om det "moderna" moderskapet. Ta en titt någon gång på bokens omslag: vita helsvenska mammor allihopa.

Tänk nu på vilken samhällsgrupp som faktiskt upprätthåller Sveriges födelsetal. Storleken på etniskt svenska familjer har krympts i flera generationer. Numera väntar också svenska kvinnor längre med att födda sitt första barn. Samtidigt står vi inför en demografisk explosion när 40-talisterna börjar pensionera sig. Antalet arbetsföra människor som blir kvar kommer att ha svårt att försörja alla gamlingar. Var det inte för att Sverige importerat massor med folk, som också bildar större familjer, skulle vi vara chanslösa inför framtiden. Rent demografiskt är det våra invandrarfamiljer som är Sveriges största hopp. Invandrarmammornas insats är därmed mycket betydelsefull, speciellt med tanke på deras sociala ställning. Ändå var de inte intressanta för Uppdrag mamma.

Tänk också på vilken möjlighet som försummades när bokens redaktörer uteslöt invandrarmammorna från sin "lista". Finns det något mer universellt än moderskap? Vilken chans att illustrera likheterna som finns mellan infödda och nyanlända svenskar! Det är ett känt faktum att kontakten mellan svenskar och invandrare är urdålig. Det är vanligt att vuxna invandrare aldrig skaffar svenska vänner eller blir inbjudna till ett svenskt hem. De allra flesta etniska svenskar har ingen personlig kontakt alls med någon invandrare. Vilken fantastisk insats för integrering det kunde ha blivit att släppa in några annorlunda röster i mammagänget! Tänk vad många läsare som för första gången skulle ha fått insikt i invandrarmammornas livsvillkor - samt sett gemensamheterna som alla mödrar i Sverige delar. Men icke. Istället förstärkte redaktörerna uppdelningen mellan dessa två samhällsgrupper! - genom att utesluta den ena.

Familjeboken "Uppdrag mamma" fick två efterföljare; "Uppdrag pappa" och "Uppdrag familjen". Redaktörerna måste ha insett sitt tidigare misstag. I den andra boken fick Dogge Doggelito vara med. Vilken annan slutsats ska man dra utom den att föräldrar som är nya i Sverige inte är särskilt intressanta? Nyfikenheten är lika med noll. Och inte heller verkar dessa genuint engagerade författarmammor vara särskilt intresserade av att skapa ett mer integrerat samhälle för sina ungar. Vad skulle det vara bra för? Ett annat typiskt svenskt ordsspråk gör sig påmint: "Man vet vad man har men inte vad man får".

Tillbaka alltså till den icke-tänkande Linda Skugge. Det som Sveriges "kanske mest kända bloggare" rätteligen utpekade i sin attack mot Maria Schottenius Expressen 24/2 är ett lokalt utslag av det som Noam Chomsky kallat "fenomenet om elitens konsensus" Lägg märke till att jag undvek att skriva Skugges namn i samma mening med en av världens främsta intellektuella. Detta är orsaken till mainstreammedias högerglidning och det inträffar när journalister - speciellt inom något visst område, t.ex. inrikespolitik - blir en del av eliten. En symbios uppstår; journalisterna blir beroende av sina källor inom makteliten, som i sin tur blir beroende av journalisterna Se också min text Sorg som slöja. De socialiserar, blir vänner, kanske deras barn går i samma skolor. Småningom börjar journalister också tänka på samma sätt som eliten. Med andra ord blir de som de kontroversiella "embedded" reportrarna inom USA:s militära styrkor; de blir en del av samma grupp. Framför allt annat behöver sådana journalister sina källor. De behöver uppehålla god kontakt och fri tillgänglighet till dessa källor. Alltså är de inte benägna att stötta sig mot någon källa genom att exempelvis anklaga den för att inte vara uppriktig.

Om man kopplar denna symbios med den starkt utvecklade tendensen för makthavande organ att mixtra med nyheter, dvs. att lägga in sina egna budskap och därmed vinkla nyheter redan vid källan, börjar man se fenomenets egentliga omfattning. Varje regering såväl som varje storföretag anlitar numera människor som är mästare på att mixtra, så kallade "spin doctors". Mer och mer tvekar journalisterna som har blivit embedded hos sina källor - socialt, kulturellt, professionellt - att ifrågasätta deras budskap. Det är denna oroväckande kombination som formar elitens konsensus: den oerhörda skickligheten hos maktavarna att mixtra med information tillsammans med journalisternas beroende av att uppehålla goda relationer och bli något slags kollega med sina källor. Det nästa logiska steget blir att etablera denna konsensus hos allmänheten, för det är långt ifrån klart att folket delar maktelitens värderingar och politiska sympatier. Det gäller i så fall att vinna folkets medtyckande "Maufacturing consent", enligt Chomsky. Ingenstans i världen har denna konsensus utvecklat sig så starkt som i dagens USA, som vi bland annat sett prov på i upprinnelsen till Irakkriget.

Det vill inte säga att Sverige ligger särskilt långt efter, även om konsekvensernas omfattning kanske inte blir lika stor. Redan vid slutet på 80-talet upptackte jag detta i ett samtal med Ebbe Carlsson, som då hade åtalats i samband med en hemlig icke-polisiär utredning av Palmemordet. När jag frågade Carlsson varför en oberoende utredare inte tillsattes i ett fall som hans, där bland annat själva justitieministern hade blivit inblandad i olaglig avlyssning, svarade han ogenerat; "Sverige är till skillnad från USA ett litet land. Här känner alla varandra. Vi behöver ingen självständig åklagare för att reda ut våra interna problem." Tydligen hade det aldrig slagit honom att det i själva verket var en ännu större anledning.

Tio år senare, när jag tjänstgjorde som redaktör på en högskoletidning, frågade jag SvD:s inrikeschef varför tidningen aldrig gjort en större grej av Göran Perssons påhittade akademiska meriter Den nytillsatta statsministern hade ljugit ihop en historia om sin C-uppsats, som fortfarande "låg i burken".Persson hade fått lov av en vän på Uppsala universitet att skriva uppsatsen trots att han aldrig klarade av kurserna som berättigade att skriva den. Som studentredaktörer tyckte jag att det var signifikant att landets statsminister saknade egentliga akademiska meriter - och ljög om det. Redaktören kliade sig i huvudet och medgav att det var ett miss, men han hade ingen egentlig förklaring. Var detta ännu ett exempel på hur eliten ser genom fingrarna på varandras kvalifikationer? De allra flesta verksamma journalister i Sverige saknar en högskolexamen. Kan de verkligen betrakta det som så viktigt hos våra politiker?

Senaste exempel är icke-skandalen kring Erik Fichtelius, SVT-journalisten som ingått avtal med statsministern om att inte avslöja något från sitt enorma dokumentärfilmsprojekt, förrän Göran Persson redan avgått från makten. Samtidigt är Erik bundis med Göran, äter middag med honom och han har även uppträtt som intervjuare i TV-soffan gentemot statsministern. Fichtelius vägrar diskutera frågan om partiskhet och hänvisar eventuella frågor till sin arbetsgivare, som i sin tur avvisar frågor om Fichtelius. Arrogans kanske vore ordet som beskriver inställningen, och det är skatte- och licensbetalarna som ombesörjar allihopa.

Vänskapskorruption är bara förnamnet. Det som vi ser utveckla sig i Sverige är en elitkonsensus som dominerar samtalsklimatet. Givetvis irriteras makteliten av uppstickare som till och med kallar sig Elit. Men det tråkiga är att listmedlemmarna aspirerar till samma exklusivitet. Man skulle kunna påstå att Sverige är i detta sammanhang värre än andra samhällen, på grund av att befolkningen och begåvningsreserven är relativt liten. Det finns inte heller lika många maktpositioner att fördela. De personer som intagit en maktposition jobbar sedan intensivt med att utestänga konkurrensen. Man hamstrar kontakter och värdefull information inom sin egen krets. Det finns helt enkelt inte den dynamik som karakteriserar andra invandrarländer, där man allmänt beundrar framåtsträvare och förbereder plats åt dem, trygg i vetskapen om att med nya influenser och aktörer växer också marknaden. Välfärdsstatsmentaliteten hindrar istället svenskar från att tänka nytt och skapa nya arbetsstillfällen såväl som helt nya karriärbanor. Här i Sverige gäller som bekant jantelagen.

Är mejllistmaffian lika farlig som Schottenius och andra högavlönade journalister som frotterar sig mot makten och till slut blir en del i den? Svaret är tveklöst ja. Så länge folk begränsar sina diskussioner till en självvald krets, riskerar de knappast att möta någon egentlig meningsmotståndare. När elitjournalisterna närmar sig makthavarna fjärmar de sig från folket. De anammar makthavarnas verklighetsbild och till slut blir de manipulerade.

Listmedlemmarna avgränsar sig också från verkligheten, i alla fall de delar av verkligheten som ligger utanför deras egen referensram. I sällskap av sina gelikar tätnar världsbilden och till slut ser de inte ens problemet med att exempelvis framställa det moderna familjelivet i Sverige som ett "svenskt" fenomen. Sveriges strukturella diskriminering byggs inte främst på maktelitens gärningar utan på den svenska mentaliteten. I allmänhet är svenskar ointresserade av de som faller utanför normen. Man föredrar trygghetsidealens tvångströja framför nya influenser. Man håller i det man har, i rädsla för att andra kommer att vilja dela med sig av det.


Om författaren

Författare:
Patrick Gallagher

Om artikeln

Publicerad: 13 mar 2006 09:03

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: