Linda Skugge har rätt ...nästan

Har man läst så mycket som en kvällstidning eller baksidan på ett mjölkpaket senaste månaden kan man inte ha missat kampanjen mot de nya former av mobbning som numera följer skolbarnen hem via internet. Var det en slump eller ett genialt inslag av Mustafa Can att välja samma tidpunkt för att avslöja Elit? Det har knappast varit någon hemlighet att sådana mejllistor finns. Märkligare är att de fortsätter att frodas när datatekniken för länge sedan tillryggalagt e-post som debattforum. Bloggar och e-communities är numera att föredra när olika åsikter ska vädras, i alla fall i samhällen med mer öppet debattklimat än i Sverige. Att slutna sändlistor förblivit så populära bland svenskt mediefolk varslar illa om det fria ordets ställning här.

Att raljera med sådana listor ur moralisk synpunkt är dock överspelat, nu när dokusåpor och Jackass-mentaliteten gjort förnedring till ett allmänt tidsfördriv. Inte heller går det riktigt att fördöma samtliga inblandade bara på grund av sitt medlemskap. Det finns nog lika många anledningar till att vilja vara med som det finns medlemmar. Många har tydligen njutit av friheten att få kränka andra utan risk för konsekvenser. Än sen? Finns det någon bland de som Mustaffa Can direkt citerat som man inte redan kände en instinktiv avsky för? En borgerlig intellektuell, en kvällstidnings sexrådgivare, en marknadschef på en sporttidning och en TV-producent. Tänk dig att vara på en Robinsson-ö med dem!

Nej, det enda som är osannolikt om hela Elitavslöjandet är att några medlemmar tydligen anser sig vara speciella, på riktigt - som om begreppen "elit" och "svensk mejllista" inte är en innebördes motsägelse. Namnet måste ha varit ironiskt syftat, eller?

Det intressanta i avslöjandet är därför inte vilka som är med eller vem som blivit smutskastad. Innehållet är faktiskt inte heller så spännande. Har man sett vad som händer när svenskar börja dricka alkohol blir man knappast förvånad över att det också finns andra sätt som de väljer att förnedra sig på. Ju mer privat festen är, desto äckligare blir den. Varför skulle det vara annorlunda med en mejllista?

Det intressanta är hur sådana företeelser speglar det samhälle som vi lever i. Är Elit bara isbergets topp? I Expressen 24/2 gav Skugge svar på tal mot en av landets riktiga mediedrottningar, DN:s kulturchef Maria Schottenius. Men för en gångs skull hade Skugge något vettigt att säga - nästan. Schottenius hade tidigare i veckan påtalat det korrumperande inflytande som mejllistan Elit haft. Hyckleri, svarade Skugge. I sann Skuggestil öser hon sedan invektiv över Mustafa Can för hans arbete i "snobb-DN", samt riktar giftpilar mot Maria Schottenius för hennes egen elitistiska vänskapskrets. Texten är en klassisk uppvisning i tonårsspydighet, fast inte utan en viss poäng. Men tyvärr missar Skugge poängen helt, eftersom det skulle ha krävt lite av det som hon själv erkänt att hon aldrig hinner med; att tänka. Istället gör hon som vanligt, sänker sig till mobbingsnivån. Texten slutar med ett stycke som kunde ha lyfts direkt från tonåringarnas virtuella skolgård Playahead: "Buhuhu vi får inte vara med, kanske ni säger. Men sen när får alla vara med?"

Poängen som Skugge så aningslöst glider förbi är den kompakta maktstrukturen som hon på sitt eget pinsamma sätt är delaktig i. Men om man anstränger sig att läsa mer än kvällstidningar och mjölkpaket, blir sammanhanget mer begripligt. Ett längre reportage i New York Times söndagsbilaga belyste nyligen hur Sverige som välfärdsstat har hanterat en miljon invandrare. Det har inte gått så bra, blev förstås slutsatsen. Orsaken identifieras som strukturell diskriminering. Visst finns det rasism, men oftast beror den låga toleransen med invandrare på de strukturella mekanismer som under lång tid utvecklats i Sveriges lågkontextkultur.

Historiskt sett har svenskar varit extremt lika i sina traditioner, sin trosbekännelse och i själva sin mentalitet. I ett land där öppna konflikter tidigare har varit klassbetingade, uppstår det helt nya problem när exempelvis kvinnor eller invandrare ska börja nyttja samma rättigheter som traditionellt förbehållits vita män. Ändå går det inte att förneka att en viss samhällsuppluckring faktiskt har skett. Kvinnor utgör halva arbetsmarknaden numera - även om deras löner och arbetstrygghet fortsätter att halka efter. Unga människor från familjer utan akademisk bakgrund har vidare utbildat sig och skaffat sig kvalificerade arbeten. Ett visst inslag av meritokrati, där folk hävdar sig i styrka av sina kvalifikationer istället för sina bakgrunder, har onekligen uppstått i Sverige. Men sådana blygsamma framgångar har inte skett utan sina avigsidor.

Den rådande maktstrukturen inom politiken är det främsta exemplet. Efter över 60 år av politisk hegemoni kan inte det socialdemokratiska partiet betraktas som något annat än basen för en utpräglad maktelit. Partiet har i all väsentlig mening blivit en bana där begåvningar ur arbetarklassen gör karriär. Men inte har sossar med invandrarbakgrund haft någon större framgång med att slå sig in bland sina arbetarbrödrar och -systrar! Trots att den lilla andelen invandrare som faktiskt röstar i Sverige håller sig lojalt till vänster, lyser fortfarande representanter ur denna valkrets med sin frånvaro.

På ett liknande sätt har övergången till informationssamhället gett personer inom den privata sektorn, som inte traditionellt tillhört makteliten, ett forum för att delta i maktutövning - även om det ibland begränsar sig till att utesluta andra från leken. Medieindustrin i synnerhet har abdikerat från sin demokratiska roll som maktgranskare och istället blivit en väsentlig del i maktstrukturen, trots att den till stor del befolkas av vänstersympatiserande individer inom journalistkåren. Men bara för att journalister tänker rätt, innebär det knappast att de mediekanaler som de verkar inom inte antagit högerns politiska agenda. Medan socialdemokraterna har styrt längre mot mitten - dvs. till höger - har pressen halkat helt ur sin "objektiva" bana och hamnat långt ute på högerkanten. Det är en ofrånkomlig konsekvens av den globala företagskulturen där vinst och marknadsandelar blivit det språk som värderas högre än det fria ordet.

I samma nummer där Linda Skugge avlossar sina skott mot Maria Schottenius, lanserar exempelvis Expressen sin egen lilla bloggosfär, där tidningskunderna s.k. läsare inbjuds att börja blogga och dela samma tunna luftutrymme som tidningens eminenta pennskaft, Linda Skugge. Uppslaget bekräftar att bloggning på svenska främst har slagit igenom som en kommersiell kanal, där redan etablerade röster drar ytterligare uppmärksamhet till sina uppdragsgivare på mediemarknadens mest glupska företag. Uppenbarligen syftar den nya bloggtjänsten på att ytterligare förstärka "märket" Expressen, hellre än att utvidga antalet röster i det offentliga samtalet. Att Skugge blivit synonym med fenomenet bloggning säger egentligen allt om den usla åsiktsmarknaden i Sverige, när en obildad f.d. punkare som blivit gnällig förortsmamma betraktas som intressant och provocerande alternativt korkad och uppkäftig.

Ändå börjar Skugge sin attack mot Schottenius med ett utlägg om vilken risk hon tar när hon nu ger sig ut för att kritisera en av landets mediedrottningar. Stackars Linda har inte ens förstått att liksom sossepamparna bygger sitt rykte på fotfolkets trovärdighet, värnar medieeliten sin streetcred genom att anlita en uppsjö av skribenter som skriver spaltkilometer om sina vardagsbekymmer. Liksom dokusåpornas frammarsch har krönikörer blivit ett konkurrensmedel bland publikationer som alltmer urvattnats av sitt journalistiska innehåll. Tidningar florerar numera med texter om spyende barn, kollektivåkande eller bilutflykter till den lokala storhandeln. Fattar verkligen inte Linda Skugge att hon går sina chefers ärenden genom att avleda kundernas uppmärksamhet från det som en dagstidning egentligen är till för? Varför ska de ombesörja grävande journalistik och utrikeskorrespondenter när kunderna hellre vaggas in i Linda Skugges röriga kök i Sollentuna? Om inte sportsidorna räcker för att distrahera folk från det som är viktigt, kan man alltid underhålla dem med kändisskvaller och "debattörer" som Skugge. Under tiden utformas den egentliga politiska dagordningen på mötena och middagarna hos makteliten.

Alltså har Linda Skugge rätt i att attackera Schottenius. Ironin är att medan Linda Skugge anklagar Schottenius för vänskapskorruption, deltar hon aktivt i den diskriminerande kultur som blivit Sveriges största belastning. I en enda mening avslöjar Skugge själva den svenska mentaliteten, när hon nämner Alexander Bard som någon som "man aldrig kan veta var man har". Ingen annan fras belyser tydligare den mentalitet som ligger bakom landets strukturella diskriminering. Det är som bekant trygghet som värderas allra högst i sagolandet Sverige. I sociala sammanhang betyder det att man allra helst håller sig till sina jämlikar. Folk som faller utanför normen betraktas kanske som ett trevligt och även exotiskt inslag, men man håller dem på ett bekvämt avstånd. Mer än okunnighet om Islam, mer än rasistiska tendenser hos över- och arbetarklassen, mer än vänsterns marginalisering av invandrares politiska inflytande, framstår den enkla frasen "att veta var man har en" som grunden till Sveriges kroniska diskrimineringsproblem. Hur kan man anställa Sahida när man inte vet var man har henne?

Skugge har inte bara missat poängen i sin attack mot Schottenius. Hon har direkt fel i att utpeka andra som korrumperade när hon och hennes mejlvänner fortsätter att cementera skillnader genom sina slutna listor. Det är ju ingen slump att det var en kollega med namnet Mustafa som avslöjade Elit. Precis som det inte är någon slump att media fortsätter vara Sveriges mest segregerade storindustri. Trots förekomsten av några fler mörka ansikten på TV de senaste åren, förs det fria ordet i Sverige så gott som uteslutande av etniska svenskar.

Av Patrick Gallagher 08 mar 2006 22:09