Alexander Bard - en underskattad ikon

Att påstå att Alexander Bard just nu är högaktuell, inte bara i Melodifestivalen utan i Sveriges inrikesnyheter är inte någon överdrift. Många har åsikter om honom. Karln beskrivs i media som provocerande uppkäftig, och något av en besserwisser. Men alla har fel om Alexander Bard. I själva verket är han ett geni som har inte alltid fått den uppskattning som han borde i den här lilla ankdammen. Bard är också onekligen en av de bästa låtskrivare i Sverige just nu. Han är mycket mer kommersiell i sitt tänkande än någon annan artist jag känner. Personen Alexander Bard är ett fenomen som Sverige och svenska folket bör uppskatta mer.

Det är heller inte en överdrift att påstå att Bard är mer uppskattad i andra länder än på hemmaplan. Under mina fem års verksamhet inom den baltiska musikbranschen har namnet Alexander Bard poppat upp åtskilliga gånger. När Litauer, Ukrainier och ryssar tänker på svensk musik tänker de inte bara på ABBA utan de tänker i högsta grad på "Army of Lovers" också och i synnerhet på personen Alexander Bard. Jag minns första gången jag såg Alexander på Rysk TV. Det var 2001 i Riga, Lettland, när jag satt med ett gäng musiker på en krog och tittade på den ryska motsvarigheten till MTV. Plötsligt syntes på skärmen en gammal video med Army of Lovers och låten "The Book of Love". Jag minns hur jag som stolt svensk sade till mina bordskollegor, "vet ni att det där är en svensk grupp?". Varpå de skrattade och svarade, "herregud det där är ingen grupp - det där är ju Alexander Bard - han är ju superkändis här!". Sedan dess har jag förstått att Alexander betraktas som en musikhjälte i Östeuropa.

Många kanske tror att han är något slags "polare" till mig som jag nu vill hylla, men sanningen är att Bard och jag är inte mer än ytliga bekanta som har inte mer än morsat på varandra ett antal gånger genom åren i musik- eller kändissammanhang. Sist jag träffade honom var i kön på vägen in på Grammisgalan på Cirkus för drygt en månad sedan. När han hälsade på mig kallade han mig för "en legend i musikbranschen" men jag funderade efteråt om det inte var Alexander Bard själv som var "legenden" egentligen, då han har åstadkommit mycket mer än vad jag har gjort? Det går ett rykte inom musikbranschen om första gången Alexander Bard mötte branschen. Det påstås ha varit på demonproducenten Ola Håkanssons kontor i slutet av 1980-talet där den då helt okände Bard skulle spela upp några demotejp för Håkansson. Bard skulle, enligt ryktet, ha varit den mest oslipade, osvenska och självsäkra artist som Håkansson någonsin mött. Han påstås ha varit fruktansvärt uppkäftig under mötet och framstått som en riktigt pajas som Håkansson enligt ryktet tyckte förtjänade att få stryk istället för skivkontrakt! Men skivkontrakt blev det därför att Håkansson insåg två saker om Alexander Bard a Han var fruktansvärt ambitiös och b han skrev låtar med oförglömliga refränger som gick rakt in i huvudet av lyssnaren på en gång! Det är dessa klingande refränger och bra texter tillsammans med Bards oändliga förmåga att framhäva sig själv som har gjort att han åstadkommit sina framgångar.

Vad är det då som gör Alexander Bard så himla kontroversiell? Innan jag svarar på detta vill jag också ställa frågorna om vad var det som gjorde Oasis sångaren Liam Gallagher eller Beatles John Lennon så kontroversiella? Att de skrev bra låtar är ju givet, men Gallagher och Lennon gjorde andra saker. De retade gallfeber på folk genom att i Gallaghers fall framstå som världsbråkstake och i Lennons fall säga vad han tyckte och vad makthavarna inte ville att allmänheten skulle få veta. Ju mer Gallagher bråkade desto mer uppmärksamhet fick han i media och ju mer Lennon talade utan hänsyn till någon politisk korrekthet desto mera blev han älskad. Svenska medier har en tendens att hylla bråkstakar och utstickande artister så länge de inte är svenskar! Det finns flera exemplar. Om Madonna säger någonting som inte är politisk korrekt älskas hon och hyllas av tidningarna, men om Carola, Torsten Flink eller Alexander Bard uppför sig på ett sätt som inte anses vara politisk korrekt i Sverige får de skit på löpsedlarna. Egentligen är Alexander Bard bara en blandning av Gallagher och Lennon. Han är inte en kontroversiell person utan det är journalisterna, som på grund av att Bard råkar vara svensk, tillverkar en slags kontroversiell stämpel på karln. Om han hade varit Amerikan eller Engelsman hade han troligen blivit hjälte i svensk massmedia för länge sen. Om Madonna, Bruce Springsteen eller Mick Jagger skulle starta en slags världsmotsvarighet till "Elitlistan" är det sannolikt att våra svenska medier skulle bli imponerade och uppmärksamma saken på ett helt annorlunda sätt som de gjort i fallet Alexander Bard. Allt detta gör att man inte kan annat än dra slutsatsen att det hela handlar om jantelagen där Bard inte får tro att han är någon!

Bard har själv sagt att hans kritiker i debatten om Elitlisten saknar humor, och det ligger någonting i detta, för det lilla jag vet om personen Alexander Bard är att han är en individ med en hel del humor som han gärna delar med andra. Det bästa med Bard är dock att han inte är rädd att säga vad han tycker och detta är någonting som varje svensk uppskattar innerst inne, men inte vågar erkänna utåt i fall man själv blir utsatt för jantelagen. Det bästa sättet att summera personen Alexander Bard är att påstå att om han vore politiker vore det sannolikt att han skulle tala om hela sanningen för svenska folket och inte dölja, ljuga eller föra sina åhörare bakom ljuset. Istället för att snacka skulle han troligen agera. Det är det som Alexander Bard gör och det är DÄRFÖR han är så kontroversielle. Bard är onekligen en av de bästa tillgångarna inom den svenska musikindustrin och mediesamhället. Han representerar en generation som inte är beredd att ta skit från det humorlösa och något tråkiga etablissemanget och han har, precis som John Lennon hade, en stor ambition, nämligen att göra folk glada med sin musik. Han är onekligen en underskattad svensk ikon!

Av William Butt 04 mar 2006 15:48