Är alla värda lycka?

"Lösa sexuella förbindelser" kallas det när du ligger med folk du skiter i - som du inte känner. Det är ett evigt sökande efter trygghet och bekräftelse, för du är så sanslöst rädd att bli lämnad ensam. Att alla ska svika dig. Och när din paranoia tar fotfäste i din hjärna för 35:e gången så är du ensam och då leder det till "lösa sexuella förbindelser". En kram och du är hel? Nej, det funkar inte så. Du tänker inte, du bara gör och sen är det kört. Du är ännu trasigare än innan och paranoian blir värre och folk lämnar dig faktiskt. Dina värsta mardrömmar besannas.

Alla upplever det olika. Borderline kallas det, en personlighetsstörning som är ytterst svårbehandlad och ytterst svår att diagnosticera. Säg den tonåring idag som inte har lösa sexuella förbindelser eller som inte gråter? Men det finns ett stup, och ett hopp som angränsar till en sjukdom och du hoppade, och du vet. Du vet.

Det känns på något sätt som att du inte vet vem du är. På något sätt.. Som att du har som en dimma runt dig, i dig som du inte kommer ifrån, och ditt verkliga jag finns utanför dimman, när du lyckas ta dig igenom den. Först då kan du känna allt, uppleva allt till fullo. Bedövad. Bedövad är ordet jag letar efter. Efter år av tomhet varvad med sanslöst starka känslor av smärta så känner du dig nu bedövad. När du älskar, älskar du då? Eller är det någonting som inte når innanför den här dimman, tror du inte på kärlek för att den inte kommer igenom? För den finns, det vet du. Kärlek finns och det tycker du att du har upplevt. Men själva tron på kärleken som någonting som kan hända dig. Dimman försvagar den. Bedövad kärlek.

Hatet samma sak. Du hatar inte lika starkt längre. Hat är inte ens hat, det är ett svagt ogillande, max. Varför? Du bryr dig helt enkelt inte. Människorna du hatat förtjänar inte att hatas. Du orkar inte engagera dig, för hat är den starkaste känslan som finns. Hos dig har det varit den starkaste känslan. Den tömmer dig på absolut all energi du någonsin har orkat uppbåda. Och det är mycket. Du brukar ju bli tagen för en stark person. Brukade.

Och när hatobjekten idealiseras så vänds hatet inåt. Så brukade det vara. Och då var det fan ingen bedövning. Du ville ha morfin, valium, sprit, vadfansomhelst för att bedöva, ta bort, få det att försvinna, upplösas. Men då var det rätt in i hjärtat, rätt in i en redan sargad själ. Och det strålade ut i kroppen, från topp till tå. Att hat kan vara så innerligt. Att en så hemsk känsla kan vara så innerlig, så... fullfjädrad, på något sätt. Så hel.

Hur kom du ifrån det? Det är en bra fråga. Hur försvann hatet, självmordstankarna. Hur blev det så här? Vilken händelse gjorde att allt starkt och förtvinande övergick till en luddig dimma? Det var en bra fråga. Du vet ju inte. Från att försöka förtränga allt, så försöker du nu gå igenom allt. Visst, det var ett år sen hon sa till dig vad allt betydde, vilken anledningen var, den odiskutabla. Men vakuumet infann sig och du slog bort det och gick omkring som du inte precis hade fått reda på något totalt fruktansvärt otroligt.

Men nu så är du här. Här då du kan prata om det och känna det. Smaka på orden, förklaringarna och försöka göra dom till dina egna. Du gråter lite lätt. Lätta tårar. Allt är lätt jämfört med då. Gick du igenom det klarar du vad fan som helst. För du lever. Och andas, och pratar, och skrattar till och med. Du gråter, men det känns som det är en naturlig del i hela processen. Nu är du här. Och du har ingen aning om hur det gick från hat till ludd. Men du tänker att det kanske inte spelar någon roll.


Jag har gråtit sen jag var 15. Och nu är jag kär. Och jag gråter fortfarande. Hur ska man kunna tro annat än att man inte är värd lycka när det slutgiltiga kärlek, ömhet, närhet, kyssar, intimitet och passionerade känslor ger är tårar?

Av Cim Efraimsson 12 feb 2006 17:19