Vi hotas av vår självcentrering

Från det förvirrade politiska etablissemanget hörs upprepade uttalanden och kommunikéer om att man måste återskapa lugnet så diskussionerna som funnits mellan väst och mellanöstern kan återupptas. Diskussioner som bland annat innefattat hot om indraget stöd ifall inte alla följer västvärldens direktiv. Samtidigt diskuteras yttrandefriheten med pompös retorik med bland annat hänvisningar till Voltaires på åtskilliga debatt- och ledarsidor. Sällan har den västerländska självuppfattningen om att vara den dominerande och kanske framförallt högst utvecklade kulturen visat sig så tydligt som under den senaste tidens protester i mellanöstern. Men så är också den massiva protesten mot just väst ansats att dominera något nytt.

Självklart handlar protesterna runt om i världen om mycket mer än bara teckningarna från Danmark. År av påtryckningar på muslimska länder, enskilda individer och till och med religionen i sig att förändras har byggt upp en enorm frustration och en upplevelse av förtryck hos miljoner människor runt om hela världen. Så plötsligt finns där något som inte bara alla kan enas om att det är fel men som också är ett ojämförligt uttryck för respektlöshet från västs sida. Inte bara publiceringen i sig utan att detta föraktfulla handlande inte ens ansågs vara nödvändigt att pröva rättsligt. Att inte åtala Jyllandsposten är ju en ganska klar markering från det Danska samhället, staten och rättsapparaten att man sanktioner publiceringen. Det var först när det beslutet kom som protesterna förändrades från att i huvudsak ske genom diplomatiska och politiska kanaler till öppna och närmast explosiva demonstrationer. Ett händelseförlopp som inte beskrivits särskilt väl i svensk media.

Men det hann hända mer från tiden för beslutet att inte pröva publiceringen rättsligt och de stora protesterna. Medborgarna i den palestinska staten genomförde ett av utländska observatörer demokratiskt och välfungerande val. Men ett val som västvärldens länder inte godkände. Innan resultatet ens var helt färdigt hade vår svenska utrikesminister hunnit uttrycka hot om repressalier ifall, det nu demokratiskt valda största partiet, Hamas inte böjde sig för västvärldens vilja. Hon hade starkt stöd i sin åsikt från i stort sett samtliga EU länders och USAs ledare. Då, precis som under senaste veckans protestrevolt, blev väst tagna på sängen när människor inte betedde sig som de hade förutsatt.

Trots brandtal om mångfald och respekt för såväl andra religioner som kulturer uppvisar både medier och det politiska etablissemanget ett markant tunnelseende. Vare sig det gäller att avgöra vad som är kränkande eller vad som är rätt politiska val kan en självklar förväntan på att det väst rekommenderar ska accepteras. Ett mer eller mindre outtalat krav på att avvikelser inte är större än att de är kompatibla med en oförändrad västerländsk norm.

Det är denna etnocentrism som utmanas och inte vår yttrandefrihet. Kravet berör rätten att få respekt för sina grundläggande värderingar och rätten att utveckla sitt samhälle baserat på dessa. Det handlar inte om en kompakt fundamentalism med en strävan att krossa västvärlden utan innefattar skillnader som inom alla andra grupper. Men det är ingen självklarhet att dessa människor vill ta över västvärldens livsföring. Det avgörs av vilka värden och strukturer människorna själva väljer att placera i centrum och för det valet behöver väst visa sin respekt. Att påtvinga alla en västerländsk individualistisk människosyn i kombination med ett konsumtionsdrivet och till största delen sekulariserat samhälle är ingen lösning. Denna västerländska form av fundamentalism föder bara en motsvarighet hos de människor som upplever spridningen av vårt sätt att leva som ett hot. Rädsla föder rädsla och skapar klyftor.

Den debatt och de politiska reaktioner som kommit i väst efter protesterna mot bilderna ger en tydlig bild av behovet av en förändrad syn på oss själva och vår omvärld. Precis som under frihetskrigen ibland annat Africa och tiden kring Sovjetunionens fall så förändras alla villkor just nu. Trots den numera självklara och instinktiva försvarsmekanismen att skylla alla problem på islamistiska extremister kan det knappast undgå någon att det finns ett massivt krav på respektfull behandling ifrån ca en 5:e del av världens befolkning. För det är långt mer än naivt att tro att det som nu skett skulle vara en isolerad händelse.

Politiskt sett så är den rimliga slutsatsen att genomgripande förändringar måste ske omgående. Det behövs en politik som är baserad på ett demokratiskt perspektiv i dess yttersta mening vilket innebär rätten att basera sin samhällbyggnad på självvalda grunder. Till det hör också att kulturkompetens som sträcker sig längre än att upphöja välartade partimedlemmar med en annan etnisk bakgrund till viktiga poster. Vad som krävs är helt enkelt en insikt om att även västvärldens uppfattning om demokrati och rätt bygger på en kulturell bas med precis lika mycket dogmatik och historiskt betingad rättsuppfattning som den som finns inom islamistiska länder och rörelser. Tiden då väst ensamt kunde fälla avgörandet om vad som är rätt och är över. Därför krävs en betydligt större öppenhet för verklig diskussion för att undvika en polarisering liknande den som fanns under kalla kriget. Dessutom politiker som förmår att förändra sig själva och bryta de gamla mönster för hur man bemöter oliktänkare som skapades under åren av västerländsk skräckfylld hysteri mot den röda faran. Någon annan väg till en fungerande säkerhetspolitik finns inte. Där är vi inte idag.

Yttrandefriheten hamnar någonstans mellan politik och det moderna media. Ifall något varit självklart under de gångna veckorna så är det väl att det inte längre bara går att utgå från den egna lilla världen. Vi lever i en globaliserad värld. Det är ett faktum att ta hänsyn till. Vi har en befolkning i vårt eget land som innefattar i stort sett samtliga världens religioner, olika kulturer, nästan alla länder och likaså de allra flesta politiska åskådningar. Våra ställningstaganden här påverkar dem men kommer också att bli kända över resten av jordklotet. Kränkningar har enligt vår egen uppfattning om mänskliga rättigheter inget att göra med yttrandefrihet. I vår lagstiftning mot just kränkningar som gäller exempelvis skola och arbetsliv uttrycks tydligt att det är den enskilda utsatta personens uppfattning som är vägledande för bedömningen. I och med en liten dansk tidning har det nu blivit klart att det förhållningssättet också måste lyftas till ett globalt perspektiv. Det innebär inte att sluta ifrågasätta eller diskutera politik, religion eller livsåskådning men däremot att göra det utan nedsättande uttryck. Återigen samma behov av en öppenhet för andra människors sätt att värdera livet och en ödmjukhet i förhållande till våra egna sanningar.

Men det räcker inte med att politiker och media moderniseras. Behovet av förändring gäller oss alla. Det är ändå i slutänden alla de vanliga anonyma människorna som utgör befolkningen som måste acceptera att det inte längre är självklart att det som är traditionellt också innebär att det är rätt.

Av Marcus Wennberg 11 feb 2006 16:48