Farfars nya tänder - epilog

De blodhundsliknande ögonen såg rödgråtna ut men det var först när han började matstrejka som paniken satte in. Här har vi skaffat en levande dammsugare som lika glatt äter kattmat, fallfrukt och tofflor som badleksaker och diverse kläder. Förutom så mycket mat att han kräks upp den. Nu gick inte en enda köttbulle ner. Således allvarligt läge.
Inte tänderna men vem saknade någonting i lagom storlek?
Kanske någonting vasst eller rent av giftigt? Jag försökte tygla fantasin och paniken inombords.
- Min ena sandal. Det var exet.
- Snusdosorna försvinner på löpande band bidrog sonen med.
- Mina glasögon försvinner jämt sade jag lite lamt men fick genast höra att ifall hunden haft smak för mina glasögon så hade han varit död för länge sedan.
- Grävde du inte upp ett par urgamla brillor när du planterade rosor i våras?
- Jag mumlade ett skamset ja.

- Vad tror ni om kattens bytesdjur?
Det var dottern som bidrog.
- Jag menar, någon av de där råttorna som hon ger Bellman kanske har ätit råttgift?

Stackars Bellman såg alltmera eländig ut och så började han kräkas. Kaskadkräkning heter det om vinterkräksjukan men det här var gigantiskt. Hela hallen stod under kräkgrönt vatten. Jag och exet såg på varandra:
- Bagarmossen djursjukhus!

Den käre slipper med ålderns rätt sådana saker numera men exet och jag kånkade in den motsträvige Bellman i bilen. En kompakt hund på bara 26 kg kan göra sig hur otymplig som helst. En basset har dessvärre mycket stark vilja.

Vi fick gå in genom ingången till infektionen eftersom vi inte kunde veta vad det var som fattades den lille. Prov togs och magen och tarmarna röntgades men ingenting syntes.
Han fick en liter dropp som skapade en lustig konstgjord puckel på ryggen och fick följa med hem igen. För några timmar verkade han relativt kry. Så återkom kräkningarna.
Det var bara att åka tillbaka igen. Bellman ylade och jag grät. Väl framme blev han inlagd för att genomgå en kontraströntgen under natten. Genom att fota magen och tarmkanalen hoppades man hitta stoppet.

Han är väl försäkrad?
- Nej svarade jag ärligt medan exet sade ett kraftfullt "Ja", och stampade mig på foten.
Jag insåg att detta skulle bli mycket kostsamt och att de kanske inte skulle våga ge honom ultimat vård om de visste att han var oförsäkrad. Det där med försäkringar är ingen slump eller slarv utan en kalkylerad risk. Vi har haft två S:t Bernhardshundar samtidigt i många, många år. De är skröpliga så försäkringspremierna ligger på topp. Ingen gång under 30 år har vi haft nytta av dem för självrisken är över 2000 per sjukdom och medecin en av hundarna åt reumatikermedecin för många tusen under sina sista åringår inte.

I stället har vi låtit pengarna stå på vårt gemensamma torp och djurkonto. Men det var inte läge att gå in på detta nu när jag vid närmare eftertanke vet hur många som inte har haft råd att lösa ut sina djur.

- Försäkrad, ljög jag.

En sköterska tog av honom hans halsband och satte på honom sjukhusets. Hon försökte få honom att gå med henne men de små fötterna försökte förgäves hålla emot när hon drog i kopplet. Han tittade på mig med en vettskrämd blick och jag började gråta igen. Vad skulle Bellman tro om jag övergav honom här?
- Han får väl någonting lugnande till natten? Han är van att alltid sova i min säng!
- Han klarar sig sade exet och vände sig till veterinären:
- Jag ska ge henne någonting lugnande till natten.
Och så drog han iväg med mig.
I bilen hem tjöt jag högt av förtvivlan för jag ville ha det gjort. Det var nämligen dagen före en mycket älskad liten flickas 5 årsdag och den skulle inte förstöras.
Och lyckad blev den.
Natten som följde var turbulent. Det var helt stopp i Bellmans tarmar men de ville vänta med att öppna honom tills de hittat felet men kl 4 på morgonen började han bli så dålig att de inte hade något val.
Och där i tunntarmen satt boven: En persikokärna!

Operationen hade gått bra och nu behövde han bara ligga inne några dagar till för att få dropp och eftervård. Jag sov med Bellmans huvudkudde som normalt ligger bredvid min egen i famnen: Den luktade Bellman. Mina andra hund Bamse insåg att jag var ledsen. Han höll sig nära mig hela tiden. Med sina 80 kg får han inte plats i sängen utan lägger sig nära och lägger upp sitt enorma huvud på sängkanten.

Jag försökte resonera förnuftigt med mig själv de där första osäkra dygnen. Ett djur är ju ändå ingen människa och alla barnen i familjen var friska och mådde bra. Så också Gubbarna: Mina högt älskade livskamrater. Men ändå. Kärleken till Bellman må vara oförnuftig men den är urstark.

Så kom den lyckliga dagen då vi fick hämta honom. 25,000 kr kontant stod det på notan!! Sedan tillkom lite pengar för medicin och dietmat men vår lille vän verkade pigg. När vi skulle gå fick vi med oss persikokärnan i en liten burk. Jag öppade den utan att tänka på hur kräsmagade män brukar vara: Exet och plastsonen som var med för att stödja moraliskt höll på att kräkas båda två. Väl hemma diskade jag den noga. Det måste vara den dyraste persikokärna som funnits - i vårat hus i alla fall?

Nu har vi kommit till de två veckor då Bellman inte får lämnas ensam utan en stor tratt på huvudet: Såret måste få läkas. Sonen och hans arbetskamrater brukar äta sin lunch hos oss ifall de jobbar på något bygge på söder så de förevisades den ödesdigra kärnan i veckan. Sonen tog den i handen och såg Bellmans intresserade blick
- Hmm... morsan. Var det 25,000 det kostade?
- Ja, lite mera blev det väl. Hur så?
Han höll upp kärnan framför nosen på Bellman som började vifta förhoppningsfullt med svansen
- Tja morsan, vad sägs om 10,000 cash? Eller jag släpper.

Och äntligen började vi allesammans att skratta tillsammans. Riktigt mycket och fulla av glädje och jag kände hur tacksam jag var att höra till den här stora brokiga men varma familjen! Vi har många fel och brister men vi älskar både de tvåbenta och fyrbenta medlemmarna!

Av Sunny Börjesson 08 feb 2006 20:06