Ett ovisst möte tyckte jag själv

En Date med Aftonbladet

Undrade hur det skulle gå. Hade till och med försökt städa, men kom fram till att det kunde inte hjälpa så mycket. Visste inte ens hur stor han eller hon eller det var. I denna enkla, men på många sätt skakande, historia uppenbarar sig mötet med Aftonbladet. Det var en helt vanlig onsdag i oktober. Hur såg han, hon eller det ut? Ett stort slemmigt, konturlöst monster som skulle glida in genom dörröppningen? Jag kunde inte ha mera fel. När jag väl öppnade dörren någon kvart efter avtalad tid stod där något som mest liknade en julgran av gulnat papper. Fnöskigt, prassligt och Aftonbladet hade lite svårt att ta sig in genom den inte så stora dörröppningen. Ett par ögon, svarta som trycksvärta, skymtade ibland mellan bladen som kunde vara en krage. Det är svårt att beskriva ljudet. Ett svagt susande liksom, mera strukturerat än det ständiga prasslet när hängande löpsedlar släpade i golvet, vidrörde mina billiga möbler.

- Kom in Aftonbladet, sade jag lite med vördnad, gripen av stundens unika allvar.
Han, hon eller det stannade till någon sekund. Ögonen, svarta av trycksvärta, skymtade. Tittade ner på mig, ty Aftonbladet var nog över två meter i höjd, utan att sträcka på sig. Bland bladen öppnade sig plötsligt något, det kunde vara en mun:

- HAR DU SILIKONPATTAR!?, ljöd det som ur en hålighet i ett plåttak. Rösten stämde liksom inte med den nästan lite mysiga, julgransaktiga uppenbarelsen i min lilla lägenhet, trångt möblerad eftersom jag inte fick plats med allting. I källaren gjorde dom mest inbrott, så där kunde jag inte förvara alla lådor som var fulla med viktiga saker.Jag blev lite ställd av frågan.
- Nej, jag är man. Visserligen, lite tyngre och formlösare med åren och med långtifrån samma spänst som i ungdomen, svarade jag och tog något steg åt sidan, men markerade att Aftonbladet kunde sätta sig i mitt lilla kök.
- HMMFF, grymtade han, hon eller det, min gäst Aftonbladet. Tog några snabba steg in i köket innan den prasslande jätten. Ett misstag förstås, nu kunde jag inte lämna köket, vägen ut var blockerad av min mest storvuxna gäst någonsin.Satte ändå på kaffebryggaren med vana händer. I det lilla kökets annorlunda belysning verkade Aftonbladet mera gul, med dragning åt orange, på löpsedlar som hängde längs något som kunde vara armar. Han, hon eller det påminde om någon sorts jättefågel. Svarta stripor av trycksvärta förhöjde intrycket. Kanske var det en jättetidningsanka som såg ut som en julgran.

- TJÄNAR DU LIKA MYCKET PENGAR SOM PER GESSLE, DU BOR JU I HALMSTAD, FÖRRESTEN SKALL VI ÅKA TILL TYLÖSAND OCH SPELA GOLF MED FARMENBAYWATCHTJEJERNA, sade plötsligt Aftonbladet med med papprets fulla auktoritet när jag stod i mina tankar. Den inte alltför väl rengjorda kaffebryggaren av märket Philips spottade och fräste. Hade köpt den i samband med en liten tipsvinst för tio år sedan. Skulle just svara min gäst, när denne liksom fladdrade till i mungipan, utan att vänta på mitt svar.
- HELGVÄDRET HAR REDAN NÅTT SVERIGE, HÄR KAN DU SKRIVA PÅ PROTESTLISTAN!
- Nej, Aftonbladet, jag vägrar, jag bryr mig inte så mycket om helgvädret.

Det surrade och darrade, vibrerade bland de gula bladen. Nu lade jag märke till några rosa, det måste varit sportbilagor.Där stod det om de engelska fotbollslagens matcher i alla väder. Han, hon, det lade märke till min blick.

- SKALL VI INTE GÅ HEM TILL MIG ISTÄLLET SÅ KAN DU FÅ PRATA MED MIN SEXRÅDGIVARE OCH MINGLA MED BILAGORNA SOM EN RIK KÄNDIS?!

Kaffet var klart. Tog fram en handrullad cigarett ur mitt silveretui. Tände på med en billig tändare, efter att jag med något ovarsam handrörelse råkat tända på min frasiga gäst. Det var som om en hallucination förångades, inte ens brandlarmet gick. I soppåsen, en plastkasse av märket Hemköp, blev Aftonbladets öde, som i en instruktionsfilm för nyinflyttade.De lyckliga analfabeterna som slapp besväret med att hantera sina sopor, fåglarna där ute, betade lite i gräsmattan, precis som vanligt, trots att det faktiskt var i oktober.

Av Mikael Mallat 31 jan 2006 20:42