Till minne av Robert

Robert levde ett liv av misslyckanden. Inget han gjorde blev det något av. Inte på grund av att han inte var intelligent eller kunde eller hade talang. Utan på grund av att något sakta växte inne i hans huvud. Något som inte skulle vara där, en tumör. Inte en cancertumör, utan en hormonproducerande tumör. Han fick för mycket av en sorts hormoner och detta satte alla andra hormoner ur balans. Hela hans kropp kom ur balans.

I takt med att tumören växte blev Roberts liv allt mer misslyckat. Han klarade inte av skolgången. Hade svårt för att behålla arbeten. Han kunde inte hålla tider för han glömde bort vad klockan var, vilken dag det var. Förlorade vänner. Han levde sitt liv med smärta i huvudet. En smärta han fick lära sig att förneka. Kanske blev den så stor att han inte kände den till slut. Tumören tog över Roberts liv. Allt föll sönder.

Robert försökte att tala om vad det var för fel, men hade inte rätt ord, inte rätt uttryck. Hur skulle han förklara att det var något i hans huvud som inte skulle vara där?

Hur?

De som skulle lyssna på honom hade redan sina färdiga mallar för hur de skulle lyssna till Roberts ord. Likt en kakform tryckte de sin mall över Robert och det som hamnade utanför formen klippte de bort som en överbliven deg. Att det mesta av Robert inte passade i deras form blundade de för. Det blev degen Robert som det var fel på, inte deras form, deras mall.

Ingen ville höra på vad Robert hade att säga, ingen ville lyssna. Robert tystnade bort. Detta krig mellan Robert och psykiatrin pågick i 20 år. Psykiatrin hade makten att avgöra vem som skulle ge sig, vem som hade fel. Självklart så var det Robert. Han skulle inse själv att han hade fel. Så Robert tvingades att leva tumörens liv.

Tumören växte mot sin egen undergång och Robert drogs med i dess fall. Det blev kaos, det blev misär. Men Robert var stark. Innan han helt gav upp för tumörens verkningar på hans kropp, levde han sex månader som ett vårdkolli i läkarnas händer.

Läkarna fick svart på vitt att de haft fel angående Robert. Deras mall och kakform hade varit fel. Men de hade makten att välja förnekelsens väg. "Vi har inte gjort något fel", sade de.

Så Robert lades i graven utan ett förlåt, utan en upprättelse. Men dagen för Roberts sista andetag blev en dag för minnen. Minnen av hur makten kan förneka och förinta. På ett tyst sätt talade Robert om sin sista önskan - "MINNS MIG".

Av Marie Hellström 26 jan 2006 23:20