Häxjakt på drinkare & nymfomaner

Vilken moral ska man följa; sin egen, morsans, farsans eller den allmänna som genomsyrar allt som samhället står för, från sophantering till lagstiftning?

Blir det inbrott i mitt hus och jag tar tjuven på bar gärning får jag inte röra honom utan tvingas stå bredvid som en fånig stork och se på medan huset töms. Slår jag ner tjuven med en stekpanna och bakbinder honom riskerar jag fängelse för misshandel. Det spelar ingen roll om jag äger marken och huset, domstolen struntar i om jag känner mig kränkt, skrämd, hotad. Själv tycker jag det är moraliskt försvarbart att få ge en tjuv på käften eller i varje fall sätta krokben för honom så att han hamnar med näsan mot trägolvet. Jag väntar mig ingen medalj för ingripandet, men jag ska fan inte straffas.

Ingenstans som i litteraturen rannsakas, ifrågasätts och attackeras den rådande moralen. Agatha Christie, aktad deckardrottning, låter sin smått uppblåste och kokette belgare Hercule Poirot ta moralisk ställning för ett gäng mördare i ”Mordet på Orientexpressen”. Offret förtjänade att dö, enligt Poirot, som genom att lämna en falsk redogörelse till myndigheterna ställer sig över lagen. Med en egen högre moral ser han till att mördarna går fria. Det som här skulle kunna uppröra allmänheten är att karaktären Poirot arbetar åt polisen. Men offret framställs som ett ärkesvin och en förtryckare och vem vill sympatisera med ett sådant as – bättre att han dör.

I Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas” från 1975 väljer offret att hämnas istället för att lämna anmälan till polisen. Hon leds av ett högre syfte, hon vill statuera exempel. Det slutar inte särskilt lyckligt eller ens förlösande, grekerna får se sig om i himlen efter katharsis, men kvinnan som våldtagits har i varje fall följt sitt hjärta, sin plan, sin inre moral.

Markis de Sade skrev tidernas ondaste bok 1785. När Pier Paolo Pasolini gjorde film av boken, någon gång kring tiden för Tikkanens roman om våldtäkt, väckte han avsky. Kort efter premiären blev Pasolini slaktad på en parkeringsplats utanför Rom. Sade tillbringade mer än halva vuxenlivet i fängelse för litterära skandaler och sexuella övergrepp. Övergreppen handlade i stort om sodomi, det vill säga analsex med kvinnor och män, vilket var förbjudet då men är tillåtet idag. Sades bok, ”De 120 dagarna i Sodom”, är en fantastiskt välskriven roman, så långt den blev färdig, om total sexuell och social förnedring. De fyra huvudpersonerna får Agatha Christies ärkesviniga mordoffer att blekna vid en jämförelse. Det mesta som händer i Sades roman är mig främmande och mycket äcklar mig till bristningsgränsen, men kan jag döma ut det rent moraliskt utan att sätta mig över någon annan?

Jag var för ung för att följa debatten kring Ulf Lundells debut ”Jack”, men eftersom den pågick i fyra år tolv om man räknar in nykterhetsrörelsens häxjakt på Lundell var jag med om slutet och har sedan tagit del av det mesta som skrevs.

Precis som nu härjade nymoralisterna i media. Lundell förhärligade inte bara droger och sprit, han gjorde också narr av den politiskt korrekte socialisten som var på modet vid tiden och som kulturmedia än idag inte blivit kvitt. Lundell var en rumlare och skulle sättas på plats. Hans bok fördärvade 50-talisternas rykte, satte griller i huvudet på stackars försvarslösa tonåringar och krossade myten om att alla svenskar är duktiga vänsteridealister med politisk vattenskalle.

Nykterhetsrörelsen, som gick i bräschen, har ju alltid lekt statens samvete, men är det inte oerhört förmätet att tro att en förening eller en privatperson kan agera samvete åt någon annan? Vem vet i hjärtat vilken väg som är rätt för grannen? Jag mår illa när jag hör någon säga:

”Visst är Kerstins Thorvalls bok ’Det mest förbjudna hemsk’! Att hänga ut sin mor på det sättet, fy fan, har hon ingen värdighet?”

Eller om någon mästrar franska konstkritikern Catherine Millets självbiografiska bok bara för att Millet går ut och berättar att hon gillar gruppsex och har legat med över tusen män. Låt henne leva sitt liv som hon vill, hon är vuxen och måste väl få sätta sina egna gränser.

Det finns bara en väg att gå och det är den egna vägen. Man gör som Robert Frost; väljer den minst vandrade stigen och se, det förändrar allt.

Av Stefan Whilde 22 jan 2006 19:35