Arvid hade ingen traktor

Jag hade med min lilla familj flyttat ut till den lilla byn i Västerbotten. Gröna Vågen sög ut oss och tusentals andra unga, till den landsbygd vi lämnat för 5-10 år sedan.
Många köpte jordbruk som de saknade förutsättningar att driva. Min familj köpte ett gammalt skolhus av bästa virke, som vi byggde oss en god bostad av. Högt i tak blev
det verkligen.

Vi var nästan de enda i bygden som inte hade jordbruksanknytning. Vi fick till och med avbryta våra morotsförsök, för tomten var för skuggig. Sval och skön för oss men för kall för norrländska odlingar. Vi hade att välja mellan skuggiga tallar och morötter.

Arvid bodde ändå värre till. Någonstans långt bort i skogen skulle det bo en Arvid i något som mest liknade en koja. Där hade han bott i många år sedan hans mor dött, som hade ett torp nere i en by. Men nu var det så att Arvid, som var klent begåvad, hade skämt ut sig. Han hade smygtittat på kärlekspar en midsommar.

Några moraliskt högststående människor hade sett hur han stod och tittade in i springorna till en lada där ett kärlekspar höll till. Han hade nog gjort så förut, för denna lada var väl känd av många unga som inte hade egna rum för sin kärlek. Nu tyckte man sig se att Arvid liksom försökte tillfredsställa sig själv, då han tittade in. Så gör man bara inte. Han hade skämt ut sig och det talade man om för honom. Så vid ca 40 års ålder drog han ut i skogen.

Nu började folk i kringliggande byar märka att det försvann bräder och plankstumpar på nätterna, samt ganska mycket annat också. Man förstod snabbt att det var Arvid så man följde spåren av honom och fann att han höll på med ett minimalt stugbygge på sydsidan av en kulle.

Man gjorde inget väsen av detta utan snarare tvärtom, vissa bybor hjälpte nog honom en del. Men vad levde han på? Han kom till butiken med långa mellanrum och hade lite pengar till några limpor osv. Jo han fick pengar av bönderna som hade honom som dagsverkare vid skördetid, då det skulle grävas diken, gödslas ut osv. Han fick även vara hjälpreda vid den lilla byasågen som gick några dagar varje vår. Han fick köra traktor ibland. Då tog han en del extra svängar efter byavägen, för att köra traktor, det var livet för Arvid.

Han fick aldrig någon bestämd lön någonstans. Men då han kom in i köket hos folk, så förstod de att pengarna var slut och att hungern var stor. Så de gav honom några "tior" samt satte fram kaffe och flera smörgåsar åt honom. Det hände att han efter maten somnade över köksbordet. Man väckte honom inte. Det fanns trots allt en slags förståelse för Arvid, en slags acceptans.

Efter det att jag bott i bygden ett år så hade jag denna bild klar för mig. Som ung socialarbetare kunde jag inte acceptera att en klen man bodde så risigt och inte hade några fasta inkomster. Han måste få förtidspension p. g. a. ett psykiskt handikapp, som läkare närmare kunde få definiera. Eller hitta på! Så jag tog med mig socialläkaren ut i skogen. Hon verkade livrädd. Hon vägrade följa med in i "stugan". Så jag fick gå in och hämta Arvid som jag pratat med några ggr innan. Läkaren utförde sin synnerligen snabba undersökning på 10 meters håll varefter hon for till sin trygga mottagning och skrev ut pensionsintyg.Hon gissade sig till vikt, längd m.m. Duktig doktor!

Snart fick Arvid 2/3 pension, retroaktivt till ett för den tiden betydande belopp. Samma dag gjorde han sitt livs investering. Han gick till stan och köpte sig en illröd begagnad traktor av häftigare slag. På vägen hem stannade han vid butiken och köpte 10 limpor och mycket annat kontant. Traktorn hade en plattform där bak, som tidigare ägare kört mjölflaskor på. Nu ställde handlaren kartongen med limpor mm där.Nu var Arvid en riktig karl, nästan en bonde.

Nästa morgon vaknade de flesta i byn av häftigt traktorljud. Arvid körde upp och ner efter alla möjliga åkrar bara för att det var så innerligt roligt att köra traktor. Han sträckte på sig och vinkade åt alla. Många vinkade glatt tillbaka "men gladast av dem alla" var Traktor-Arvid.

Av Jan Brunnegård 17 jan 2006 15:57