Om August Strindberg levt idag

Svensk litteraturs största klenod heter August Strindberg. Vi älskar honom även om vi sällan läser hans böcker och vi hatar honom lidelsefullt utifrån de rykten och sägner vi hört. Oftast är vi väldigt stolta över honom och hans framgångar utomlands, men vi tar bestämt avstånd från mycket av det han gjorde och sa. Vi vill ogärna komma ihåg hans dragning åt det alkemistiska och ockulta, det blir bara pinsamt flummigt, och vi försöker bortförklara hans judehat och de notoriska antifeministiska uttalanden han kläckte ur sig efter åtalet mot Giftas-novellerna 1884.

Han är ett litterärt rättesnöre för många av dagens författare, kritiker och redaktörer. Den realism som Strindberg ägnade sig åt i och med genombrottet med Röda rummet 1879 och fram till I havsbandet 1890 passar utmärkt ihop med den svenska jargongen. Likaså hans lidelse för lidandet och hans inbilska vägran att ta ansvar för sina privata dalgångar.

Han har adopterats av den Socialdemokratiska rörelsen eftersom han var god vän med sosseikonen Hjalmar Branting och dessutom uttryckligen kallade sig socialist, i varje fall under 1880-talet. Vad salongssocialistiska kulturarbetare däremot vill glömma fortast möjligt är att han också kallade sig liberal. Än värre är att han hade en anarkists syn på livet – han trodde på den självförsörjande individen och avskydde statligt förtryck och förmyndarbyråkrati. För att inte tala om hans konservativa läggning.

Mina kollegor inom kulturskrået ser helst att man inte petar på Strindbergs rännstensrealism. Då faller nämligen fasaden och vi tvingas erkänna att verkligheten innefattar så mycket mer än ett torftigt, objektivt observerande. Ser man till hela Strindbergs katalog hamnar de realistiska verken i skymundan för det ockulta, romantiska, drömlika, poetiska, filosofiska och historiska. Strindberg drogs till allt, han var en opportunist enligt kritikerna eller en fullt levande människa med mottot: ”Den som har samma åsikt livet ut är opålitlig.” När han riktade beska anklagelser mot naturromantikerna var han själv en naturromantiker som äcklades av ny teknik, överkultur och industrialism.

Jag har, i artiklar och i min bok om August Strindberg, skrivit att svensk litteratur vrider sig i sotsäng. Vi behöver en ny författare av Strindbergs kaliber, någon som är beredd att göra poesi av smutsen men som också vågar pröva allt, tänja gränser, söka helheten i det illusoriska kaoset och bli en levande människa.

Kan vi inte ta fram honom på naturlig väg får vi sänka oss till kloningens nivå.

Hur hade han varit som person om han fötts hundra år senare, 1949, eller hundratjugo år senare, någon gång på 1960-talet? Redan som pojke intresserade han sig för växtriket. Efter att ha försökt vara kallhamrat naturalistisk – trenderna krävde det – valde han ett holistiskt perspektiv, sedan kom vurmen för guld, svavel, fosfor och platina. Så en modern Strindberg hade säkert sökt sig till alternativmedicinen under tidigt 1980-tal, som en i första ledet, som pionjären.

Han skulle ha hånats för att vara anhängare av New Age när nu New Age-begreppet, i kulturkretsar, blivit ett skällsord för allt ”konstigt och obegripligt” bortom klinisk vetenskap. Den mänskliga maskinen går sönder och lagas som en bil tills motorn surnar och dör, ”nej tack, jag har min värdighet att tänka på”, hör man honom kontra kritiken.

På grund av ett trotsigt kynne skulle han kanske tagit judarna i försvar gentemot palestinierna, precis som han gjorde i Det nya riket 1881 med den skillnaden att han då attackerade judarna som var mer välsedda av det politiska etablissemanget och dessutom upphöjda till ädlaste folkslag av fienden Henrik Ibsen.

Han hade förstås följt homodebatten med stor iver. Eftersom han ställde sig bakom dåtidens läkare i deras klassificering av sodomi som sjukdom och med tanke på hans homofobi och motvallsfasoner skulle han nog kläcka ur sig en och annan frätande drapa om Pride-festivalen och därefter åtalas för hets mot folkgrupp.

Men man kan vända på det och misstänka att han under medicinska studier i holistisk vetenskap funnit ett slags själsligt välstånd och tröttnat på sin egen fasad, lagt gammaltestamentliga moraliska grumligheter på hyllan, tagit bögarna i försvar och gått ut och erkänt sig vara bisexuell.

Inför valet 2006 skulle han antingen stannat hemma eller röstat på Centern. För att komma fram till val av parti får man titta på hans mest genomgripande ståndpunkter, de som han verkligen brann för, och sedan försöka passa ihop dem med ett etablerat riksdagsparti.

Vad har då Centern och Strindberg gemensamt?

Misstron mot statlig kontroll.

Viljan till decentraliserad makt.

Värnandet om individens rätt.

Ett småföretagartänkande – varje kvinna och man ska kunna driva egen verksamhet och leva på det.

Tron på barnen, inte som en del av maskineriet, inte som något man hastigast stoppar undan på institution, utan som en kraft, ett föredöme.

Skulle han än en gång ha revolutionerat den svenska litteraturen? Utan tvekan, men det beror nog inte i första hand på hans egen förmåga. Om man bortser från de nya bokförlagen som sedan millennieskiftet stuckit upp och utmanat kolosserna, stinker svensk litteratur av samma ensidigt skitiga fabriksgolv som Strindberg språkligt sett var med om att skapa i slutet av 1870-talet! Han tog avstånd från realismen redan före det naturalistiska tråkverket I havsbandet, men vi har hållit fast vid hans ratade pretentioner sedan dess. Med största sannolikhet skulle han slå sönder våra luftslott. Igen.

Av Stefan Whilde 08 jan 2006 13:48