Sorg som slöja

Det stora katastrofåret avslutades här i Sverige med “sorgporren" över tsunamioffren. Tidningsbilagorna och TV-programmen tävlade i vem som kunde spegla katastrofen med mest dignitet - och givetvis flest mottagare. I flera veckor hade mediauppbådet föregåtts av ett indignerat drev kring två tjänstemän på UD och deras teaterälskande minister. Trots flodvågens nalkande årsdag tvekade varken press eller politiker ytterligare infektera debatten. Sorgen skulle inte hindra att inkompetensen hos UD än en gång blottades för folket.

Statsministern har återigen fått visa att det verkligen är Han Som Bestämmer, då han själv riktade strålkastarna på underhuggarna på UD för att skydda Freivalds och få behålla sin lojala partivän. De sörjande på minnesstunden på Skansen ville inte ha Laila med, men Göran behöver fortfarande henne nära. Freivalds är en kvinna som vet sin plats, i makthierkin i alla fall. Mer diskutabelt är givetvis hennes geografiska kunskaper eller hur hon väljer att tillbringa sin tid när tusentals svenska medborgare drabbas av naturkatastrof i utlandet.

Tyvärr diskuteras inte frågan om varför det ansågs nödvändigt att dra fram denna sorgliga historia nu. Regeringen och även oppositionspartierna brukar annars vara bra på att undvika obekväma sanningar. Hade det inte varit mer passande att ansvarsfrågan kring katastrofhjälpen vädrats efter årsdagens minnesstunder? Det intima samspelet mellan svensk mainstream media och makten i Rosenbad uteslutar några riktiga svar på frågan om tidpunkten för de senaste avslöjanden. Men det krävs ingen större insikt att förstå att själva statsministern var regissören bakom utspelet kring UD-tjänstemännens telefonsamtal.

För att få uppslag om just varför denna dokusåpa icensattes under veckorna före tsunamins årsdag behövde man istället rikta sin egen uppmärksamhet som mediakonsument utanför Sveriges gränser. Samma vecka som de svenska tjänstemännen käbblade över sina telefonsamtal pågick en mycket saftigare diskussion hos några av vår europeiska grannar; den om USA:s “hemliga" fångtransporter över kontinenten. Grannlandet Polen har till och med anklagats för att ha gömt ett amerikanskt fängelse!
Frågan om transporterna och hemliga fängelser hade aktuelliserats av ett besök i Tyskland av USA:s utrikesminister Condoleeza Rice. Tvärtemot det överväldigande bildbeviset från Abu Ghraib och ökande vittnesmål från liknande tortyrcentra i Guantanamo samt Egypten, påstod Rice i ett tal att USA aldrig ägnar sig åt tortyr. Men Rices tal sammanföll med färska uppgifter i tysk media om hemliga amerikanska fängelser inom Europas egna gränser. Det räckte för att sätta igång nya utredningar såväl som ytterligare belysa kända fakta kring USA:s olagliga fångtransporter från europeiska flygplatser. I USA publicerade Washington Post dess hittills mest detaljerade rapport om CIA:s utökade befogenheter, inklusive kidnappningar, flygtransporter, hemliga fängelser i åtta olika länder, tortyr, avrättningspatruller och till och med kremering av mördade fångar Covert CIA Program Withstands New Furor, 051230. Redaktören Bernard Estrade av Agence France Press förklarade i intervju DemocracyNow.org, 051222 att uppgifterna hade slagit igenom mycket stort i Europa och fått ett enormt utrymme i media.

Fast inte här i Sverige. Här höll vi istället på att granska telefonsamtal mellan UD:s tjänstemän under mellandagarna förra året. Det anses alltså vara viktigare att ifrågasätta kompetensen på utrikesministeriet pga sitt svaga agerande vid flodvågskatastrofen, än det vore att på djupet utreda dess roll i CIA:s snabba besök i Sverige vintern 2001. Käbbel över vem som sa vad på UD:s telefonlinjer eller Laila Freivalds teaterintresse prioriteras här medan europeisk press fokuserar på sina egna myndigheters medverkan i USA:s hemliga gulag.

Givetvis är tidsavståndet till tsunamin kortare. Dessutom finns det fortfarande ett brett missnöje med Freivalds och hennes underhuggare på UD. Men är nyhetsvärdet på deras inkompetens så mycket större än avslojanden i Europa om hundratals hemliga fångtransporter, samtidigt som utrikesministern Rice står på europeisk mark och ljuger om att fångarna torteras? Frågorna kring CIA-flygplanet tycks vara helt utagerade i Sverige. Kanske det beror på att det sedan länge medgivits av själva regeringen att CIA varit här och kidnappat folk. Då uppgavs det att Säpo visserligen hade närvarat vid själva kidnappningen men hade inte haft någon aning om vad som egentligen försigick. Det spekulerades också om dåvarande utrikesminister Anna Lindhs vetskap om CIA-flygplanet, men på grund av hennes mord ledde det ingenstans. Någon vidare granskning av berörda tjänstemännens telefonsamtal i det här fallet minns jag knappast.

Sorg är som bekant en allmän angelägenhet här i Sverige; Palme, Estonia, Lindh och nu tsunamin. Öppenhet och ansvar hos våra folkvalda och deras tjänstemän verkar inte värderas fullt så högt. Därför anses det vara viktigare att offentligöra telefonsamtal kring tsunamin än att utreda exakt hur UD och andra svenska myndigheter har medverkat i CIA:s tortyr.

Hur förklarar svensk mainstream media denna nyhetsvärdering? Hos vår europeiska grannar blev det en toppnyhet och en italiensk domstol har till och med efterlyst CIA-anställda för brott mot landets suveränitet. Men svensk media har valt att nöja sig med de bortförklaringar som Göran Perssons regering gett kring samma företeelse här, medan man lyddigt följer spåren han nu lägt ut kring tsunamiskandalen. Flatheten hos utrikesdepartementet på annandagjul förblir intressantare än faktum att ett antal amerikanska elitsoldater med svarta luvor steg av ett privatplan i Sverige, klippte av kläderna på två ifångtagna personer, varav fångarna bedövades med stolpiller, ikläddes blöjor och transporterades till okänd ort för att ytterligare torteras. Ingenstans i världen utom Sverige tror folk att sådant kan ske utan medbestämmande av mycket högt placerade tjänstemän och politiker. Det vore ytterst naivt att tro att frågan om ansvaret är tillräckligt utredd. Men det visar en utomordentlig skicklighet hos statsminstern att manipulera svensk media samtidigt som omvärlden håller strålkastarljuset på CIA-skandalen i sina respektive länder. Så avslutas ytterligare ett år med Göran Persson; statsministerns krokodiltårar över tsunamioffren får visas i repris och hans maktstruktur behålls intakt.

Som om Laila Freivalds inte redan fått tillräckligt med utrymme för att visa sin hybris lägenhetsaffär, teaterbesök, offentligt försvar av massakern i Fallujah, lovar det kommande året helt nya möjligheter. Freivalds har nämligen redan utlyst sin framtida tjänsteresa till Irak. Man undrar om vilka andra länders utrikesministrar står på kö för att legitimera USA:s agerande där.

Sverige och många andra länder har sedan länge sanktionerat kriget i Afghanistan. Det räckte inte med en stupad svensk soldat för svenska media och myndigheter att börja närmare granska USA:s fortsatta misslyckanden med att återuppbygga det landet. I höstas redogjorde New York Times och Washington Post i detalj för skandalen. Imperialistisk hybris och inkompetens avslöjades som orsak till att det hittills byggts drygt 10 av skolorna som enligt löften skulle stått färdiga redan 2004. Liksom i Irak saknas fortfarande fungerande elförsörjning i Afghanistans städer Däremot har landet återtagit sin plats bland världens främsta producenter av illegala opiater.. Ändå förväntas man tro på att orsaken till att Irak saknar ström är det beväpnade motståndet mot ockupationen. Freivalds har själv utsett det irakiska motståndet som det största hotet mot landets demokratisering och återuppbyggnad. Men det finns också en annan förklaring. Jätteföretag med politisk anknyntning till Vita Huset berikar sig på oupphandlade konstruktionskontrakt - men på marken händer knappt någonting alls. Folkets missnöje med ockupanterna växer. På detta sätt är Irak en spegel av Afghanistan.

Ett tredje exempel på Vita Husets maskopi med den privata krigs- och katastrofindustrin finner man inom USA:s egna gränser. New Orleans betraktas redan som en förlorad stad, dit den största delen av befolkningen aldrig kommer att få återvända. Den staden har också utlovats miljarder men skandalerna fortsätter utlösa varandra. Det som redan är uppenbart är att återuppbyggnadsarbetet lider lika stora brister som Louisiannas undermåliga orkanberedskap. Situationen är en konsekvens av den amerikanska statens långvariga strategi att förlägga huvuddelen av sitt eget organisatoriska och logistiska ansvar till privatägda storbolag. Kvar har staten sitt ekonomiska ansvar, men det sköts lika dåligt som kriget i Irak vilket har redan kostat mer än hela den beräknade kostnaden för återuppbyggnaden efter Katarina; cirka 200 miljarder dollar. Hittills syns de mest konkreta resultaten i storbolagens vinstmarginaler. Det är goda tider för sådana som Halliburton, Bechtel och Berger. Trycket på oljemarknaden pga Irakkriget och Katarina har exempelvis hjälpt ExxonMobil göra en vinst på 10 miljarder dollar för tredjekvartalet, en ökning med 75 The Wind Has Changed, T.W. Croft, Heartland E-Journal.

Nu tänker Laila Freivalds bidra till det irakiska nationsbildandet genom att besöka Bagdad. Liksom det landets nyvalda parliamentsledamöter, kommer Freivalds troligen inte att lämna “the green zone", det välbevakade området däri man försöker inbilla sig att ockupationen är lyckad. Utanför dess murar pågår fulltständigt kaos - militärt och politiskt. Miljardarna som amerikanerna har lovat för återuppbyggnaden har fastnat eller försvunnit, byggkranarna lyser med sin frånvaro, ström finns bara under några få timmar per dygn och inne i fängelserna pågår fortfarande tortyr liksom i Saddams dagar. Kanske Freivalds tänker dela med sig av sin stora kunskap om katastrofhjälp. Kanske vill hon bara ta reda på var staden egentligen ligger. Eller vem vet, kanske det finns något fastighetsklipp hon kan göra där?

Av Patrick Gallagher 03 jan 2006 17:04