Människor med stora hjärtan

Många människor med stora hjärtan hittar sin plats genom att kunna underhålla. De måste få leva ut och underhålla så att andra skrattar och mår bra. Andra människor med stora hjärtan hittar aldrig just det sätt dom behöver för att kunna må bra och dom studsar runt i samhället likt en kula i ett flipperspel, varje gång de slår emot blir det en buckla som gör ont, på grund av det stora hjärtat.

Jag såg en gång en människa med ett stort hjärta förvandlas till en av oss vanliga. Det var när Tage Danielsson dog och åkte till himlen, jag minns att jag alltid tänkte mig Hasse o Tage som fyra individer. Det var Tage med en liten pojke i hjärtat och Hasse med en liten pojke i hjärtat. Dessa små pojkar gjorde att två vuxna män kunde ha så roligt att de underhöll ett helt rike, och med ett leende ibland som avslöjade spjuverna som härbärgade deras hjärtan. Men när Tage dog så sprack hjärtat på Hasse och den lilla pojken hoppade ut och följde med de andra två till himlen, kvar stod endast en på livets scen, Hasse Alfredsson, som nu var en före detta människa med stort hjärta, han hade reduverats till en av oss vanliga. Förmågan att bli en liten spjuver var borta för alltid.

Men nu ska du få veta en sak Herr Alfredsson, det är nämligen så att när du ger dig av till Lindemans sälla kaninjaktmarker på Gotland, ja då kommer du till ett ställe som heter Nangijala, och dit kommer alla med stora hjärtan. Där ska nämligen du och Tage driva ett Gästgiveri för alla storhjärtade och på scenen väntar Tage med en liten spjuver i hjärtat och även den lille spjuvern från ditt hjärta, så åter blir ni fyra på scenen och du kommer att uppleva de där skratten som nästan gjorde att vi alla kiknade och i baren jobbar ingen mindre än Micke "svullo" Dubois. Right on Right on. Många står redan i garderoben och skrattar för där har ni ingen mindre än Hassan, och har man barnen med sig dit så kan man lämna dom i sagorummet där en rar gammal tant vid namn Astrid berättar sagor. Lindemans Gästgiveri.

För oss andra här gäller det att försöka förstå dessa storhjärtade lite bättre så att vi är rädda om de och försiktiga så att de inte tar skada, de är så mycket känsligare än vi, de är konstnärer. Eller kanske, kanske kunde vi alla bli storhjärtade, så att vi alla vågade släppa fram det vi har inom oss? Om alla bara kunde bli snälla, så enkelt det skulle vara. Om en kvinna kände sig blå så kunde hon måla sig blå i ansiktet och om hon gick ut på stan så skulle vi bara säga "Jaha där går en kvinna som känner sig blå", och så hade det varit bra med det. Ingen hade varit dum mot henne för det.

Och kanske, men bara kanske skulle människor våga gråta, och andra skulle säga "Jaha, där är en människa som är ledsen", och så kunde vi krama dd, sen var det bra.

Ja, kanske vi alla i framtiden kan bli storhjärtade så att ingen behövde lämna denna jord för att man hade för mycket inombords.

Av Angus Liddell 28 dec 2005 08:49