Tidernas ondaste bok

Tidernas ondaste bok skrevs 1785 i ett franskt fängelse med mikroskopisk text på tolv centimeter breda pappersark. Författaren, libertinen Donatien Alphonse Francois de Sade, känd som markis de Sade, har gett namn åt sadismen och satt bakom lås och bom i mer än trettio år av sitt liv, dömd för sexuella övergrepp och litterära osedligheter och skandaler. Sade, som kanske bara finner sina likar i satanisten Aleister Crowley och barnamörderskan Catherine Deshayes, är på alla sätt en myt större än sin gärning.

Boken, som var hans primus motor, heter De 120 dagarna i Sodom och kommer nu på svenska för första gången. Vulgärt inbunden med ludna pärmar, omslaget naturligtvis i rött och svart, med ett kliniskt torrt förord som utmärkt förstärker Sades egna pittoreska lastbarheter, ska den vara en cancersvulst på vår tids ömkliga samhällskropp. Om Alfred Hitchcock går till historien som mästaren i skräck, snor markisen titeln alfamarodör med sina studier i våld och förnedring.

Fyra franska herrar tävlar i excesser. Herrarna – hertigen Blangis, hertigens bror biskopen, domaren de Curval och bankiren Durcet – är laglösa sodomiter, pedofiler och lustmördare. Alla fyra ägnar sig åt utstuderad incest. För att försöka kulminera perversionerna gifter de sig med varandras döttrar, därefter rövar de bort fler än trehundra pojkar och flickor, alla från samhällets översta skikt, varav sexton stycken, åtta av vardera kön, handplockas under kränkande ceremonier. Till dessa sexton oskulder läggs fyra till åren komna berätterskor horor och åtta ”knullare” män med väldiga könsorgan. Offer, hjälpredor och hustrur fraktas till ett ödsligt beläget slott i Schweiz som helt avskärmas från omvärlden. På slottet lever herrarna med sina unga hustrur och slavar under fyra månader i ett överdåd av mat och dryck. Utifrån en lika raffinerad som grotesk dagordning trissar de upp lekarna från ”oskyldiga” våldtäkter till tortyr och mord.

Sade frossar girigt men strukturerat i oral-, anal-, mat-, kiss-, bajs-, champagne-, kräk- och gruppsex, blasfemi, sataniska riter, pedofili, incest, tidelag, nekrofili, kannibalism, tortyr genom benbrytning, tandutdragning, förgiftning, åderlåtning, stympning, slaktning, svältning, mental psykning och mord genom hängning, halshuggning, eld, smältande bly, strypning etcetera.

Miljöerna är fylliga och strikta på samma gång, upplevelserna ingående kalla och lustfyllda, konsekvent presenterade ur herrarnas synvinkel, personporträtten underhållande och dråpliga och övergreppen sett med ”offrens” ögon fullständigt vedervärdigt skildrade, ofta in i minsta detalj. Eftersom Sade aldrig fick tillfälle att skriva klart boken är de sista hundra sidorna fragmentariska anteckningar vilket gör fjärde delen och de avslutande tortyrerna och morden till ett slags uppräknande av skändligheter. Under läsningen av dessa mår jag jävligt illa, ett omdöme som säkert skulle fallit Sade i smaken.

De 120 dagarna i Sodom filmatiserades av Pier Paolo Pasolini 1976. Pasolini, bög och kommunist, tolkade Sade ur ett politiskt perspektiv. Överklassen är fascistoida as mätta på livet och därför ständigt jagande efter kicken, det slutgiltiga frosseriet. Sade är mer filosofiskt lagd i sin text, men visst driver han med borgerligheten. Det var oerhört provocerande vid tiden när nu de enda som läste böcker var borgare. Idag, i Sverige, är det betydligt roligare och mer provocerande att driva med arbetarklassen. Pasolini blev förresten mördad samma år som hans film hade premiär.

Markis de Sade 1740-1814 hatade religioner och ansåg att människan är ond av naturen. Allt finns i fantasin, verkligheten är en illusion och naturens lag manar oss att följa vår drift oavsett hur den ser ut eller vad den leder till. Hertigen Blangis och hans banditgäng har inte Sades odelade stöd. De kallas omväxlande skurkar, hjältar, libertiner och sekterister. Men markisen måste ha haft vansinnigt roligt när han skapade dem. Snart tvåhundratjugofem år efter bokens tillkomst blir den till ett hånfullt krig mot nymoralismen anno 2005.

Titel: De 120 dagarna i Sodom
Författare: Markis de Sade
Förord och svensk översättning: Hans Johansson
Förlag: Vertigo
Utgivning: december 2005

Av Stefan Whilde 18 dec 2005 09:19