Om att dela sin man med en annan

Katerina Janouch säger i Expressen:

"Jag tycker att det är en ganska bra lösning, för det är inte alltid en person kan vara allt som begärs. Många förhållanden fungerar inte bra på grund av att alla förväntningar hamnar på en person."

Jo, jo, det är väl OK om alla parter är överens. Men hur ofta är det så? Den enda som är riktigt nöjd här är väl förmodligen Jan-Åke själv.

Enligt Katerina skulle detta vara en bra lösning för vissa. Att man delar partner alltså. Hurdå bra lösning, undrar jag. För vem skulle detta vara en bra lösning? Vad säger de inblandade?

"Jo, det är så att min man är lite kräsen av sig och vill inte ha samma kvinna två gånger i rad… eller? Han vill ha lite ombyte och det måste man ju acceptera… förnöjd min, han ska ju inte behöva äta köttbullar och mos varje dag!"

Vissa män tar verkligen för sig. Och vissa kvinnor låter det verkligen ske… Dr Phils ord ringer i mina öron: "He does it because he can!" Hur tänker dessa kvinnor vars män har en annan och hur ser deras självbild ut egentligen? Varför säger de inte ifrån?

I andra kulturer där det anses normalt att mannen får ha flera kvinnor, kan det nog vara löjeväckande av en kvinna att kräva något annat. Det var inte så länge sedan i Sverige som det ansågs helt legitimt för män att besöka prostituerade, bara dom var "rena". Det var inget konstigt med det. Idag är det andra koder som gäller. Idag kan en kvinna ställa sig upp och säga att hon inte accepterar att hennes man har en älskarinna. Hon har samhällets moralpelare att luta sig mot. Så var det inte förr i tiden. Då skulle hon ha blivit tillrättavisad av andra "bättre vetande" som skulle förklara för henne att män ju faktiskt har "sina drifter".

Nej, jag må vara gammeldags i detta avseende, men jag är väldigt monogam. Jag anser att om man inte längre vill ha varandra så får man väl göra slut istället - eller fortsätta som vänner. Vissa förhållanden kan säkert överleva ett snedsteg, men att konstant leva i vissheten om att du delar din man med en annan. Nja, inte för mig tack.

En gång var jag på en fest och framför mig utspelade sig detta makabra skådespel:

Festen var i full gång. Vi var ett gäng som satt och pratade och drack i vardagsrummet, medan resten av gänget partade i köket.

I fåtöljen bredvid mig satt en kille, vars tjej då och då kom in och satte sig i hans knä och gullade lite. Sedan försvann hon ut igen i köket och minglade. När klockan började närma sig tolv kom tjejen tillbaka och klämde ner sig i hans knä igen.

Hon var redigt på lyset. Hon höll vinglande vinglaset i ena handen och snuttade med sin näsa mot hans: "Älskling… Du…" De pussades och hon drog honom lite i ena örsnibben. Han log generat mot oss andra runt bordet. "Du…" Hon snurrade hans hår runt sitt finger. Han blev lite röd i ansiktet. Hon fortsatte med en bebisröst: "Älskling, är det okej om jag följer med Anders hem inatt?" Han såg lite skärrad ut och vi andra runt bordet låtsades vara inbegripna i ett otroligt spännande samtal, medan vi alla satt med fläktande elefantöron och lyssnade på detta makabra samtal. Killen svarade: "Jo… om du verkligen vill det, men…" Tjejen gjorde ett utspel som om hon var fem år gammal. "Ja, ja, jag vill!" Han fortsatte: "Men… är det verkligen nödvändigt just ikväll?" Tjejen gjorde en trumpen min som om hon blivit djupt sårad. "Snälla…" Hon tittade på honom med hundögon. Tillslut nickade han och hon böjde sig fram och gav honom en stor puss, varpå hon sa: "Älskar dig!"

Ingen av oss andra runt bordet låtsades som om vi hade hört ett ljud av deras samtal. Vad skulle man ha sagt för den delen? Lutat sig fram till killen, klappat hon på handen och sagt: "Vad schysst av dig! Hoppas din tjej får det riktigt skönt ikväll!"

Jag tyckte han såg lite beklämd ut där han satt och inom mig växte en ilska. Hur kunde han acceptera det så lätt? Det var som om han kämpade emot sina känslor, fast inte ens var medveten om vad som hände i hans kropp. Som om hans huvud och kropp levde i två olika världar. Jag led med honom. Hade det varit jag hade jag förmodligen slagit till henne.

Jag vet inte hur det är med försvarsminister Leni. Hon kanske piskar sin man när han kommer hem efter att ha tillbringat tid med den andre. Heaven forbid.

Jag undrar hur det hade varit om säg Laila Freivalds hade kommit ut med något sånt här. På Aftonbladets löpsedel: Freivalds man i tårar. "Jo, det är sant. Jag delar Laila med en annan man!" Eller ännu värre. Laila Freivalds erkänner: "Jag var hos min älskare på annandagjul och hade inte mobilen på…"

Av Anna Drangel 14 dec 2005 10:30