Mordhögern firar ännu en seger

De firar en seger och ett jubileum. Boyd blev nummer 1000 i listan över avrättade sedan man återinförde dödsstraffet 1976. Det kan kanske vara värt att fira. Med en kall Budweiser och några glädjesalvor upp i luften från ett patriotiskt automatvapen.

För 17 år sedan sköt Kenneth Lee Boyd ihjäl sin hustru och svärfar efter en separation. Man behöver inte vara Leif GW Persson för att ana ett tragiskt familjedrama. Och med gammaltestamentlig logik fattar ju vem som helst att den bästa lösningen på ett sånt trauma är att ta ännu ett liv. Men först ska givetvis förövaren sitta och vänta i dödscell under nästan två decennier innan den storslagna finalen. Dead man walking, liksom.

Brott och straff. Den debatten är lika gammal som människosläktet. Sliter man upp en puffra och skjuter ihjäl både exfrugan och svärfar så ska man inte gå fri efter en gråtvals eller två. Men vem, domare eller advokat eller vad det nu är, ska få ta sig rätten att besluta att någon annan förverkat sin rätt att leva? Vad visste de egentligen om smärtan och kvalen i Boyds hjärta och hjärna före dåden? En hjärna som dessutom rankats till 77 i IQ, på gränsen till förståndshandikappad.

Hjärtesorg eller psykiska problem innebär ingen frisedel för mordlusta. Men ett rättssamhälle borde stå över sånt. Visa sig större. Inte apa efter och ge utlopp för de primitivaste av känslor.

Min ståndpunkt är i alla fall klar. Det är en skam, en vidrighet, att en stat, ett samhälle, tar sig rätten att mörda medborgare. Rättvisa skipas inte bäst med svärd.
Och de flesta mördare är oftast inga monster. De flesta mördare är våra trevliga grannar.

Men vad angår det där oss? I trevliga, småputtriga, trygga Sverige?

Jo, en hel del. Eller rentav en förskräcklig massa, eftersom vi är USA:s maskformiga bihang. Vi är en blindtarm. Det blåser lika snålt här som over there. Vi är som flugpapper. Lika glatt som vi snappar upp trender inom film, mode och musik så smittas vi lätt av sockerberoende och högerkristen fanatism.

Känslorna svallar när något blodigt har inträffat. Och de ska svalla. Vi är människor och inte maskiner. Vem vill inte utkräva hämnd om man blir utsatt för en vidrighet? Det gäller ju inte direkt några små skymfer, utan det slutgiltiga. Mord. En människa tar sig rätten att av någon anledning beröva en annan människa livet. Sånt som aldrig kan göras ogjort.

Upp med en snara i ett träd bara. Häng packet. Eller?

Det är en mänsklig egenskap att aldrig tänka längre än näsan räcker. Och ofta visar vi vilka små näsor vi har genom att leka Tänk Om-leken.

Tänk om en rabiesgalning styckmördar dina barn, tänk om en Thomas Quick lustmördar din käresta när hon tältar? Tänk om nåt surkart skjuter ihjäl dig med hagelbössa för att du flirtat med hans kvinna? Ska de inte också dö då? Va?

Nej, nej och nej säger jag. För jag vill inte leva i ett samhälle som styrs av pöbelmentalitet. Jag vill inte ha cowboyrättvisa och mordiska uppbåd. Om än i kliniskt rena lokaler och giftinjektioner bakom glasruta. Vill du leva i ett sånt samhälle?

Prova Tänk Om-leken, men åt andra hållet. Någon du älskar, någon som är livsviktig i ditt universum pressas över en gräns. Ta din älskade bror som exempel. Under en livskris, efter psykisk press, missbruk och ångest gör han det förbjudna. Av sviken kärlek eller nåt annat som rycker undan marken under hans fötter. Det är hemskt, men du förstår honom. Accepterar inte, men du har följt honom på vägen och kan tyda tecknen.

Vad vill du då? Att han får hjälp eller att han spänns fast och avrättas. Vem blir lyckligare av det? Inte du i alla fall, det är jag säker på. För de flesta mord utförs inte av en bindgalen Hannibal Lecter, utan av människor som du och jag som tappat greppet.

Men det förstås. Din brorsa skulle väl aldrig göra nåt sånt? Hmm?

Ofta saluförs åsikten att det finns personer som har förverkat sin rätt att leva, som inte längre har något människovärde. Vilka dumheter. Ditt människovärde är alltid konstant. Oföränderligt, oavsett vilka gräsligheter du tar dig för. Liv är liv. Vem ska vara förmäten nog att värdera ett liv, mitt eller ditt? Moral och normer förändras genom historien. Ibland så sakteliga, ibland över en natt. Att låta människovärdet bedömas av politisk- eller religiös opportunism är ett brott.

Öga för öga, tand för tand. Sen sitter vi där blinda och med fågelholksmunnar. Vem ska ta hand om oss då?

Av Jonny Berg 04 dec 2005 20:58