Konservativ rock?

Konservativa har alltid tvingats ha en schizofren hållning till populärkulturen. Förtränga att deras idoler inom film och musik ofta tillhör fiendens läger. Konservativa, inte vänsterlirare, har anledning att tala om “fiendens musik", som proggarna på 70-talet kallade ABBA och dylikt.

I USA har konservativa omfamnat countrymusiken som sin. Brukar själv finna nöje i att titta på CMA, Country Music Awards, som SVT har godheten att årligen sända. Det är nästan lite smygporr över det hela. Very sex. When men were men and women, women.

Länk: cmaawards.com

Men hur är det inom rocken? Finns det uttalat konservativa band och artister?

I skrivande stund lyssnar jag på "Morrissey,you are the quarry",och kommer då att tänka på en artikel som menade att hans gamla grupp, Smiths, var ett konservativt band.

Den publicerades i Pat Buchanans och Takis The American Conservative, men finns inte online.

Däremot en laissez-faire-liberal artikel som dissekerar Anthony Gancarskis Smiths-hyllning i The American Conservative och kommer fram till att Gancarski har fel:

“The case for conservatism gets even weaker when one examines the tune Meat is Murder, which they liked so much they named their album after it. The lines the flesh that you so fancifully fry/ is not succulent, tasty or nice/its death for no reason/ and death for no reason is MURDER. Ah, no it isnt. Its survival. No human societies have been strictly vegetarian. Anyway, such arguments dont really matter but you see the point. This was not even John Majors conservative band let alone Margaret Thatchers. "

Länk: enterstageright.com

Kommer att tänka på att en medlem i Thatchers regeringar, Alan Clark, var en idol bland djurrättsaktivister, och i den brittiska TV-serien om denna naughty boy tänk Rik Mayall som Tory MP Alan Bstard, så får ni en uppfattning, spelad av en av mina idoler, John Hurt, stämmer in i några aktivisters “Meat is Murder, Meat is Murder".

Länk: bbc.co.uk
Länk: bbc.co.uk

Faktum är att jag ett tag trodde att Ulf Lundell skulle komma ut ur den konservativa garderoben. Det fanns en del kulturkonservativt gnäll på en del av hans plattor. Inte minst “Fanzine", som jag lyssnade på i husbilen på semestern 1999. Hans förra bok, “Frukost på en främmande planet", är nog inte världens mest politiskt korrekta bok. Inte ens i invandringsfrågan.

Tänkte att Lundell snart skulle hylla sin tyske författarkollega Botho Strauss, men det inträffade aldrig.

Hur är det med hårdrocken? Ja, den är ju mer macho än känsliga indiepopband, med smala, androgyna killar. Har svårt att tänka mig Lemmy i Motorhead som samvetsöm pacifist.

Nå väl, om vi bortser från musiken, så har vi alltid Mel Gibson. Vi konservativa, menar jag.

Av Michael Ståhlberg 03 dec 2005 17:29