Ekströms romantiska diskbänk

Jag läser gärna obegriplig poesi så länge den har kurage nog att vara explosiv och apart, men efter att jag tuggat i mig en drös introverta onanister krävs serum. Vad är väl bättre än att tvätta bort självgod rappakalja och tyck-synd-om-mig-hymner med en svamp indränkt i vardagslyrik som inte särskilt försöker dölja sin romantiska och bakfulla fallenhet?

Tomas Ekström föddes i Stockholm 1969, samma år som skådespelaren Boris Karloff dog, och är sedan någon gång på 90-talet bosatt i Malmö. Han har knäckt som kyrkogårdsarbetare och fått diktsamlingen ”Elvis, kattsand & andra viktiga saker” översatt till spanska och utgiven i Uruguay, designat hemsidor och varit redaktör för tidskriften Serum. Ett häfte kortprosa har publicerats under pseudonymen Klas Thomas och husgudarna heter Bruno K. Öijer, Tomas Tranströmer, Sonja Åkesson, Torbjörn Säfve, Charles Bukowski och Sture Dahlström. Så det är klart som korvspad att jag läser Ekströms nya samling ”Natten är svart och full av troll och kanoner” med fläskläpp; inga fler nödställda, ångestdränkta, självföraktande, självmordsbenägna unga tjejer, inga grubblande gubbar eller silikonkäcka dagsländor – nu vankas raka rör och en smula innerlighet.

Och raka rör blir det när Ekström bjuder in till en lång dröm om det prosaiska, triviala, banala, primära. Här är lunken ett relä snarare än ett stigma, här handlar man ingredienser till en grönsakssoppa och ser världen runt omkring, hur den lutar ner i kommersträsket, hur oroliga vi är men vi gör i varje fall vårt jobb, hur stadens kolosser tynger och längtan till landet och lugnet växer, hur vi gömmer oss bakom pansardörrar medan sparkar och knivhugg härskar på kameraövervakade torg och hur gott det kan vara med ett glas rött vin ibland.

Poeten betraktar ett slags elände och ett annat slags skönhet, de vägs kanske mot varandra som i franska och italienska exotismen. Jag hittar inget fördömande och inte heller någon likgiltighet, varken slutenhet eller förakt, snarare ett drömmens vakuum som släpper fram… jo, jag vågar nog kalla det för simpel glädje, en glädje av det där höstlika vemodiga slaget.

”Katten trycker nosen/mot balkongspringan/Nedanför monterar en cyklist isär sin cykel/Bagaren går med tårtor smältande/i solen” Visst är det skönt att vakna en sommarmorgon och ha hela dagen framför sig!

Om jag ändå saknar något i Ekströms poesi så är det en dos av Stoika Hristovas varmblodiga melankoli, Peter Esterhazys sprittande sensualism, Annbritt Rydes fullödiga raseri, Bukowskis otvungna snusk och Gabrielle Wittkops kyliga avväganden, bara för att skaka ytterligare liv i livet. Men det är väl mer en fråga om temperament. På det stora hela skildrar Ekström sprängda bilar, fågelsång och nerlagda pizzerior som det anstår en av diskbänksrealismen betagen herre. Och jag hänger med.

Titel: Natten är svart och full av troll och kanoner
Författare: Tomas Ekström
Förlag: Predi
Utgivning: November 2005

Av Stefan Whilde 30 nov 2005 08:32