Sett på Filmfestivalen

Film:Dead Zone
Betyg:mvg
Regi: David Croneberg
I rollerna:Christopher Walken, Brooke Adams, Tom Skerrit,
Martin Sheen

David Cronebergs film från 1983 håller än. En ung och snygg Christopher Walken är en high school lärare med söt flickvän som efter en bilolycka ligger i koma i flera år. När han vaknar igen har hans flickvän gift sig och själv har han fått en märklig förmåga; han kan förutse när en olycka kan inträffa med människor i hans närhet. Denna förmåga kommer plötsligt vid kontakt med människor. Han räddar många människor från en säker död, men själv blir han bara sämre och sämre. Är hans förmåga en välsignelse eller en förbannelse? Stephen King gillar att skrämma livet ur oss. Filmen bygger på Kings bestseller, men Dead Zone är ingen skräckfilm, snarare en obehagligt välgjord film med intressant filosofi. Trist kvinnlig huvudroll, Brooke Adams har blygsam utstrålning, men Christopher Walken är bra som alltid bisarr känsla att se honom spela en snäll karaktär som omväxling och Martin Sheen är rolig som karismatisk politiker med Jesus komplex.

******

Film: The Bow
Betyg: G förtjänar antagligen ett högre betyg, jag är ett svin som fått en pärla kastad till mig
Regi: Kim Ki- duk

Vacker och konstnärlig film, men jag vill somna hela tiden. Historien handlar om en gammal man som har kidnappat en 16 årig flicka och bor med henne på en fiskebåt sedan tio år tillbaka. Hon är mycket vacker och han räknar dagarna till de två ska gifta sig. Hon älskar honom som en farfar. Man hör aldrig de båda prata med varandra, alla repliker görs av besökare som kommer till båten för att fiska. Koreansk stråkmusik hörs i bakgrunden. En del scener är starka, och fotot är fantastiskt. Se filmen om ni har bra smak och uppskattar konstnärliga, lågmälda filmer. Se den inte om ni gillar action filmer.

*******

Film:Kill Gil volume 1
Betyg: VG

Gil Rossellini, bror till Isabella Rossellini har gjort en självironisk dokumentär om sin svåra sjukdom som gjorde honom sängliggande i sju veckor och rullstolsbunden. Vid karolinska sjukhuset i Stockholm låg han i koma och var närmare döden än livet. Efter tjugo operationer förs han till Schweiz där han blir rehabiliterad. Gil beskriver något som måste ha varit en mycket otäck upplevelse med humor och självinsikt. Hans skröpliga kropp visas obarmhärtigt, allt måste tydligen ses. Man fylls av beundran för honom, både som person och som filmmakare. Bäst av allt; han blir aldrig sentimental.

Av Eleni Schmidt 23 nov 2005 23:57