Var finns papporna i dagisdebatten?

Dagisdebatten har åter blommat upp i all sin känslomässiga prakt. Med sin klagosång den andra november i DN om smärtan om att lämna småbarn på dagis anslöt Nina Björk sig till en ny generation mammor som börjat föra argument kring det eviga dilemmat arbete och barn - fast nu i omvänd ordning. Björk har gått så långt som att ifrågasätta kvinnorörelsens traditionella ideal om heltidsarbete fur alle. Snabbt blev hon föremål för både påhopp av radikalfeminister såväl som varvningsförsök av kds. Men har Nina Björk egentligen sagt något nytt?

Hon har i alla fall sagt mycket mer en de flesta som senaste veckorna kommenterat hennes inlägg. Fast det konstiga med denna debatt om jämställdhet och förskolan är egentligen inte vad som sägs utan vilka som för talan. Tidningsredaktionerna har pliktskyldigt fått några manliga skribenter att delta i debatten. Men männen tycks göra det utifrån ett avlägset och abstrakt perspektiv. Kvinnorna talar istället som mammor. Kanske bekräftar debatten den populära bilden av att män är från mars och kvinnor från venus. Var finns pappaperspektivet i diskussionen om feminism och familjen?

Skribenter av båda kön har fokuserat på feministernas interna bråk, och inte innebörden av Nina Björks mycket radikala förslag; att förbjuda heltidsarbete för män med småbarn. Det är mycket mer än den tredelade individualiserade föräldraförsäkring som Fi, s-utredaren Karl-Petter Thorwaldsson och till och med liberalen PM Nilsson drömmar om. Men så länge det strider mot folkviljan förblir det en dröm, som s-kongressen nyligen illustrerade.

Björk vill alltså påtvinga kortare arbetstid för alla småbarnsföräldrar. Samtidigt förordar hon sänkt ekonomisk standard fast med bibehållen lön?. Barnen förtjänar mer tid, menar Nina Björk, och det hörs en skuldtyngd suck hos de småbarnsföräldrar som känner igen sig i hennes beskrivning av ungar som tillbringar långa dagar på dagis och föräldrar som lindrar sin magont genom att vända blicken bort mot sina egna barnfria arbetsplatser Jag gissar att Björk glömt att landets allra största arbetsgivare är skolan, som är starkt kvinnligt dominerad och - till skillnad från tidningsredaktioner och forskningsanstalter - fulltständigt kryllar av barn.

Att hävda radikala jämställdhetsreformer med hjälp av känslomässiga argument verkar fungera för en kvinnlig debattör. Annat var det för Hedi Bel Habib på 90-talet, när han som manlig invandrad och Muslim! debatör hävdade senare förskolestart, fast med stöd av empiriska bevis. Men bevisen ifrågasatts starkt. Ingen kan säkert hävda att det är bra eller dåligt för barn att börja på dagis i unga ålder. Alltså utsätts vi till slut för de känslomässiga argumenten som naturligtvis förlitar sig på traditionella “kvinnovärdena".

Superfeministen Nina Björk får mothugg av f.d. meningsfränder i kvinnorörelsen som länge distanserat sig från sådana värderingar till förmån för kvinnans jämställdhet i arbetslivet. Kvinnor inom högern hävdar att Björks stridsrop ekar bara deras egen politik. Men det som samtliga låter stå oemotsagt är att det förblir kvinnans privilegium att utnyttja känsloargumenten. Få har även brytt sig om att männen än en gång fientliggörs genom Björks förbud på heltidsjobb. Alltså får vi den perfekta mediaprodukten; en “catfight" mellan kvinnliga feminister, medan männen står vid behörigt avstånd och för sakliga resonemang.

När ska kvinnorörelsen börja begripa mainstream medias dramaturgi och sluta slåss? Kanske när papporna sluta beskyllas för familjens beslut att låta mamma stanna hemma med småbarnen.

Innan jag går vidare får jag naturligtvis uppge att jag är feminist. Jag tillhör också de 3-5 av pappor i Sverige som tagit ut 9 månader eller mer av föräldraledigheten. I mitt fall var jag - liksom min fru - hemma med min dotter i ett helt år. Tack vare mitt arbete som pedagog lyckades jag tillbringa hela 67 av min dotters första 106 veckor med henne. Vår dotter började dagis vid 26 månaders ålder och hon ÄLSKAR det. Jag tror att jag kan uppriktigt påstå att hon inte var medveten om de många materiella uppoffringar som vår familj gjorde för att kunna vara med henne så mycket de första två åren.

Numera hör vår dotter till de stackars olyckigt lottade 40 av småbarn som Björk påpekar tillbringar över 40 timmar i veckan på sin förskola. Men konstigt nog har min dotter inte klagat. Hon har dessutom bara varit sjuk två gånger. Och jag vågar påstå att den kvalitetstid som vi numera tillbringar med henne, som direkt resultat av vår tidigare insats, är långt viktigare än några timmar där hon inte skulle få leka med sina småkamrater och vistas hos sina förskolepedagoger.

Med andra ord är Nina Björks reaktion onödig, i alla fall vad gäller kärnfamiljer. Det förälderpar som inte klarar sina månadsutgifter på 80 eller 90 av sin inkomst - eftersom alla har rätt till att gå ner i tjänst - har i de allra flesta fall gjort ett medvetet val. Inga förbud i världen kommer att ändra deras inställning. Folk anser sig numera att ha rätt till sina bilar, sina prylar och sina semesterresor.

Konsumtionskulturen är alltför påträngande för att mildras av något fantastiskt “feministiskt" förbud. Och de småbarn som vantrivs på dagis kan tyvärr aldrig överrösta reklamvärlden, med sitt oupphörliga budskap om att lycka är lika med lyx.

Vill man fortsätta utveckla vårt lands mycket förmånliga familjepolitik får man börja med att inse att förskolan är Sveriges viktigaste offentliga institution. Kasta ett blick bara mot mitt hemland USA, där klassklyftorna har gjort fängelser till landets största tillväxtindustri och våldsbrott och drogberoende fortsätter i sin eviga uppåtspiral. Liksom förskolan är Sveriges starkaste motkraft till etnisk diskriminering, där invandrarbarn får utveckla sin svenska utanför hemmet, är den också huvudanledningen till att vi har ett mycket mindre problem med missanpassade barn än i andra västländer. Oavsett hemförhållanden har varje barn i Sverige rätt till en trygg plats på dagarna. Att påtvinga alla småbarn kortare dagar på dagis vilket oundvikligen blir följden av att förbjuda heltidsarbete för småbarnsföräldrar innebär att en liten andel barn skulle utsättas för flera risker hemma, liksom en betydlig andel skulle få höra mycket mindre svenska.

Problemet med en dagisdebatt som förs huvudsakligen av myopiska medelklassmammor är att den lätt glömmer de barn som har störst behov av förskolan. Liksom den uppsjö av mediaprodukter som numera framställer barnafödandet som ett vitt, medelklassfenomen - när Sveriges nativitet egentligen bärs upp av invandrarfamiljer med låga inkomster- framställs feminism som ett privatområde för akademiskt utbildade kvinnor. För dem förblir männen om ändå inte “djur" huvudproblemet. Ja, inte just deras män förstås, utan alla de där andra män som är tillsammans med kvinnor som är sämre feminister - underförstått, sämre mammor, sämre kvinnor - än de själva. Om bara mansgrisarna kan tvingas vara hemma, kommer sådana kvinnor att äntligen bli förlösta.

Det är knappast förvånande att Fi har redan anklagats av några av dess egna grundare för ett demokratiskt underskott. En del feminister förstår tydligen inte hur de alienerar andra grupper; männen, invandrare, ensamstående föräldrar - för att inte tala om vanliga svenska kvinnor som faktiskt väljer att behålla hemmamakten och monopolisera föräldraledigheten. Tror de verkligen att jämställdhet uppnås med en elitistisk uppfostrande översittarton än genom integration? Blir påbud uppifrån lättare att smälta om de förs med mjuka “kvinnliga" känsloargument?

Hur skulle det istället vara om kvinnliga feminister inom akademikeryrken utnyttjade sin ställning och fokuserade sina energier på att slå sönder glastaket, att verka för jämlika löner och att se till att Jämo gör mer än att söka tysta förlikningar för att tillfredställa arbetsgivare? När kommer några feminister att, liksom de juridikstuderande som filmat diskriminering på krogköer, att ta saken i egna händer och använda de lagar som faktiskt finns istället för att hitta på nya, politiskt oförankrade förbud?

I Sverige råder onekligen en patriarkal samhällsordning. Men kampen för jämställdhet har fått sin största motkraft i den utpräglade konsumtionskultur som utvecklats senaste halvseklet. Susan Faludis utmärkta böcker Backlash och Ställd har visat hur både kvinnor och män drabbats. Nu försvagas familjen ytterligare av att arbetstryggheten är under attack, med kvinnors ställning på arbetsmarknaden som första offret. Kampen måste alltså föras tillsammans, kvinnor och män. Tro inte att några mindre justeringar i barnomsorgen kommer att knäcka storkapitalisterna och sossarna, som just nu håller på demontera anställningstryggheten. Vår kraft måste först fokuseras på makthavarna, inte familjen - hur den än väljer att lösa sin barnomsorg.

Om vi nu ska använda oss av känsloargument för att försöka ändra inställningar, låt oss ta dem som fungerar lika bra hos både föräldrar, som skilsmässofrekvensen till exempel. Faktum är att de flesta föräldrar i Sverige någon gång skiljer sig. Många medan barnen fortfarande är unga. Det innebär inte bara att majoriteten av dagens skolbarn har skilda föräldrar, utan också att huvuddelen av föräldrar lever en stor del av tiden utan sina egna barn. I fall jag någonsin tvingas att leva halva tiden utan min dotter, blir jag evigt glad att hennes andra år i livet tillbringades i min omsorg. Jag vet att det redan har betytt mycket för vår mycket nära relation. Men för en pappa som skiljer sig, kan den tiden hemma med ett småbarn bli avgörande för deras framtida relation. Se på det som en kärleksförsäkring.

Av Patrick Gallagher 17 nov 2005 21:00