Tre skott, adios farsan

Samma år som det Europeiska Sjukvårdspartiet bildades sköts far ihjäl. Tre kulor genom högra lungan och han kastades baklänges, landade i knäet på en minst sagt förbluffad Per Olov Enquist och väste med blod i munnen:
”Alea jacta est.”

Orden är, som ni vet, Julius Caesars stridsrop och bevisar, enligt självbelåtna historiker, att far var spritt språngande galen.

Albert Bonniers förlag hade tillsammans med Sveriges Författarförbund och Svenska Akademien stiftat en kulinarisk kommitté och denna eminenta, gastronomiskt välgödda kommitté serverade vildsvinsstek med syltlök och riven ost kärnad på tjursperma och essensen av en idag bortglömd egyptisk parfym. Årets fest, så var det tänkt.

Kritiker och fotfolk spatserade sida vid sida i de trånga, monterklädda passagerna på denna den sista bokmässan i dåvarande Göteborg. Några talade vietnamesisk litteratur, andra bläddrade i böcker om klonade husdjur medan de värsta libertinerna smaskade och sög på geléinbakta svintassar.

Björn Ranelid sägs ha varit där, sensationsslinkan Carina Rydberg tittade definitivt in en stund och den för kvalitetslitteraturen livsfarliga Liza Marklund promotade sin senaste film, ett spännande kriminaldrama med Helena Bergström och Rolf Lassgård i huvudrollerna.

Far låg ute med sin sjunde roman och skulle tala inför en uppretad, exalterad skara tanter. Han hade bytt förlag, från litet till stort, vilket gav belackarna en ärlig chans att häckla och ryggviska: ”Vad var det vi sa?”

Längst fram på parkett satt Clematis Ulvmage. Ulvmage var en narcissistisk men universitetsutbildad litteraturkritiker som till fullo instämde i Sveriges Författarförbunds propå om att svenska skriftställare genom sin konst bör fånga och sprida det svenska och sedermera europeiska kynnet. Här följer ett utdrag ur SFF:s stadgar klubbade vid årsmötet på Berns salonger våren 2007:

”Den svenska författaren måste se en mission i att skriva enkelt och vetenskapligt. Han får inte använda vackra ord, måleriska beskrivningar eller ett alltför sensuellt anslag. Åberopar han fantasins skönhet och livets lek speglar han inte den råa hösten eller budgetunderskotten och kan därför inte sägas vara författare i ordets egentliga bemärkelse.”

Året innan hade en hätsk debatt brutit ut där nämnda Ulvmage och far öste spydigheter och litterära slagord över varandra på kultursidorna i det som kallades dagstidningar. De framträdde i ett superkonventionellt TV-program där de efter att orden trutit började slåss med tunga böcker skrivna av nationalskalden Ulf Lundell.

Ulvmage skrek att far bara var en ovetenskaplig kvacksalvare och formuleringskåt hora, far replikerade plirande och kallade sin kombattant för en hjärntvättad akademiker utan fullgott sexliv. Nu skulle de mötas igen, om än från olika positioner; som föredragshållare och publik. Ansvariga arrangörer hade kontrakterat en allt annat än rumsren motorcykelklubb för att stävja eventuella handgripligheter. Kvällstidningen Expressen drog paralleller till Rolling Stones konsert i Altamont Speedway California utanför San Francisco för jätte länge sedan och vann därmed priset som 2008 års pinsammaste NO Nyhetsvinklande Organ.

I den obligatoriska soffan på scenen myste far, Per Olov Enquist, Bob Hanson och Viveca Lärn. Konferencier var Bertil Palmqvist från nedlagda tidningen Arbetet.

Ryktesfloran innehåller förbjudet måleriska vittnesmål som säger att det rök ur Ulvmages öron när far äntrade podiet. Ulvmages bleka kinder hade antagit en blodröd nyans och örsnibbarna svettades. I mungiporna fräste fradgan och stanken av billigt rödvin fick tanten på platsen sidan om att kräkas i en Konsumpåse full med kiosklitteratur. Bob Hanson tuggade på en kycklingvinge doppad i saffran, serverad av den kulinariska kommitténs lättklädda kaninflickor. Enquist kisade ner i sitt nya monumentalverk och Lärn tänkte kanske på Saltön och allt det fina i sagornas värld.

Och så var det då far. I sin uppknäppta, svarta kavaj utan någonting under annat än ett vackert apbröst, med de bomullsvita pyjamasbyxorna utan kalsonger under om benen och de polerade myggjagarna utan strumpor i på fötterna. Ovetande om eller struntandes i ett maniskt rökförbud bolmade han på en filtercigarett medan Palmqvist drog igång presentationen.

Så här har det beskrivits:
Författaren med den anstötliga klädsmaken och det oförskämda leendet reser sig upp ur plyschsoffan. Han svävar fram till mikrofonen, inte helt olik en munk från templet där sångaren Leonard Cohen tillbringade sex år. Ungefär samtidigt lyfter publiken sina bakdelar och intar ett slags stående ställning. En del suger på kräftstjärtar insmorda i vitlök, andra letar i väskor efter medtagna tomater att kasta, medan ett fåtal börjar smeka sig själva genom byxtyget utan att märka eller rå för det.

I det ögonblick som far ska öppna munnen och leverera den klassiska prologen ”Välkomna till en helt annan verklighet” och Ulvmage gör sig beredd att ropa ”Buuu!”, sliter sig en svartmuskig man ur skuggorna och höjer ett, enligt vittnen, blankpolerat vapen.

Tre skott ekar i bokens Mecka och far faller ner i en bottenlös rymd. Per Olov Enquist har fars blod på kavaj och skjorta och Lärn får ett stänk på nätstrumporna. Bob Hanssons reflexer är inte omtalade i historieböckerna, men det sägs att han halade upp en nyinköpt mobiltelefon ur fickan och slog 112 alldeles innan Palmqvist ropade:

”Ta fast den där mannen!”

Mördaren – som aldrig greps men pekades ut av sjuksköterskan Petrus Malm som i sin tur hittades död på en offentlig toalett i dåvarande Köpenhamn med en kanyl i armen och ett pinsamt förfalskat avskedsbrev mellan vänstra handens pek- och långfinger – lunkade från platsen utan att vända sig om. På vägen ut snodde han åt sig en bit av kulinariska kommitténs glaserade banantårta och hann också med att dricka en burk supernyttig energidryck koffeinhalt 17,5 procent.

Palmqvist knäböjde med tårar i ögonen framför far. Han tog fars hand och tryckte den, som om han ville tacka för en oöverträffbar happening. Aftonbladets fotograf fryste ögonblicket och vann flera priser, både inhemska och internationella. Författarna i plyschsoffan verkade chockade, framförallt Enquist. Döden var obehaglig nog, men det som mest skrämde var Ulvmages iver att stjäla första intervjun.
”Hur kändes det, P-O?” mjölkade kulturskribenten med fickbandspelaren i högsta hugg.

Publiken lämnade området som om en pestsmitta härjat och detta tycks ha överraskat tidens analytiker. I efterdebatten konstaterade dessutom flera framstående psykologer att den mänskliga flocken dras till blod, här lämnade de gottebordet i panik. ”Oförklarligt”, häpnade somliga. ”Rädsla för infektioner”, trodde andra.

Kvar var således bara författarna, konferencieren, den uppspelta kulturskribenten och offret. När ambulans och polis anlände tjugofem minuter efter att larmet hade gått, vilket resulterade i flera nedlagda internutredningar hade också de överlevande bipersonerna dragit sig undan.

Bob Hansson hoppade in i en taxi och barrikaderade sig på hotellrummet, Viveca Lärn försvann spårlöst och dök upp två år senare som rosenkindad flicka i en barnbok, Enquist bestämde sig för att skriva nutidshistoria Frihetens memoarer, utgiven 2010 på Norstedts och reste till SFF:s lya i Florens med utsikt över San Fredianos kupol, Ulvmage retirerade motvilligt och uppsökte kinakrog och Palmqvist flög tillbaka till Malmö där han formulerade ett upprop i syfte att rädda den levande litteraturen ett upprop som bekämpades och tystades ner av SFF.

Göteborgs bokmässa låg öde som efter ett krig. På det slitna scengolvet hade far lämnats ensam. Han hette förresten Stefan Whilde.

Av Stefan Whilde 02 nov 2005 08:11