Psykvården - finns den?

Akta er för att skaffa er psykiska funktionshinder. De suger. Rejält. Inte nog med att det fortfarande finns de som tror att man är förståndshandikappad om man har en psykisk diagnos, vardagen fungerar dessutom så dåligt. Jag har varit psykiskt handikappad sedan jag var ett litet barn men det minns jag ju inte själv. Att nattskräcken fick mig att skrika nätterna igenom och att garderoben i hallen inte räckte som ljudisolering har de fått berätta för mig som vuxen. Jag ska inte trötta er med mina sjukjournaler och inte heller bryr jag mig här om de lärdes debatt om vad som är medfött och vad som är förvärvat. Den kampen har pågått hela mitt liv och kommer att fortsätta några generationer till.

Jag lider av en panikångest som på några sekunder kan göra mig totalt utslagen. Jag hypervetilerar. De där anfallen kommer aldrig lägligt men vilka olägenheter gör egentligen det? När det händer så är det alltid blixten som slår ner.
Värre än paniken är ändå den konstanta dova ångesten som går att uthärda i dagsljus men gör natten till en farlig tid av djup skräck. Trots livslång medicinering med sömnmedel händer det att jag inte ens vågar närma mig sängen utan genomlider natten i läsfåtöljen med tända lampor för att falla ihop och somna ett par timmar i gryningen innan det är dags att börja en ny dag. På pluskontot kan sättas att man får enormt mycket mera lästid under ett liv än de flesta andra. Man lär sig leva med sitt handikapp. Det är ganska enkelt egentligen eftersom man måste.

Som barn och ung var jag alltid ensam. Jag visste inget annat sätt då. Jag minns inte heller att jag var rädd när jag sov ensam utomhus. Inte då. Nu går det inte men jag kan bevisligen tågluffa ända till Isanbull ifall jag har någon med mig eller övervintra på en afrikansk strand eller varför inte utforska Moskvas tunnelbana? Jag var heller aldrig rädd under mitt arbete som strippa. En massa människor i lokalen gjorde mig helt trygg där på scenen.
Jag har ofta varit på teatern eller konserhuset ensam.
Som mina kära gubbar säger så gäller det bara att köra mig dit så finns det hundratals dårar till som frivilligt sitter sig igenom en kväll med Norén. Det stämmer nog för gemenskapen i en teatersalong är som en skön vila. Jag vill tro att det är detta de religiösa upplever i sina kyrkor? En gemenskap utan gränser?

Men med varje år som har gått har jag blivit räddare och räddare för att lämna huset ensam. I nästan 20 år var min käre en frisk pensionär och vårdade en sjuk kärring mycket ömsint. Han körde mig till de många nödvändiga läkarbesöken och satt i väntrummet. En klippa. Han var med hos psykologen och fick mig till min psykiater även dagar då jag kunde svurit på att i dag kan jag bara inte resa mig upp!

Så hände det som inte fick hända. Blixten slog ner. Stroken vid ratten och ytterligare 2 stycken och det var han som måste vårdas. Att vara här hos honom hela tiden är verkligen inget problem för var vill jag annars vara? Att träna vid datorn i timmar månader och år med min käres förlorade språk var en utmaning för oss båda. Vi övergick nu till att vårda varandra. Men jag började få svårt att ta mig ut ur huset. Nu måste jag inte bara övervinna skräcken för att ge mig ut ensam utan nu måste någon samtidigt vara hos min käre.

Han fick färdtjänst och jag tog honom runt till alla hans läkare och provtagningar och tandläkare. Jag tog även med honom till mina egna läkarbesök. Av dubbla orsaker. Jag vågade åka och han behövde inte lämnas ensam utan att kunna kalla på hjälp. Tills han fick en stroke i väntrummet hos min psykolog. Då förstod jag att det blev för arbetsamt för honom. Dags att försöka få någon hemma hos honom och ge mig i väg på egen hand. Frågan var bara hur det skulle gå till rent praktiskt?

Min psykläkare sedan 30 år jag hör till de gynnade här
visste hur det var ställt och jag lyckades få en egen färdtjänst. Någon vinkar av mig och jag tar mig runt till mina olika läkare även om jag ibland har hjärtat i halsgropen. Det syns inte på mig hur rädd jag är för ett helt livs träning gör att bara de som känner mig mycket väl vet ungefär hur dåligt jag mår.

När jag hade min psykologtid nu i veckan hade jag inte kunnat gå utanför huset på länge ensam och jag var rädd. Riktigt rädd. Men jag höll masken hela natten innan även om exet tog semester den dagen så att jag inte skulle grubbla på eländet. För som han sade:
- Det är väl nu när du mår riktigt dåligt du behöver prata med din psykolog?
En klar poäng.

När jag med kallelsen i handen ringde färdtjänst tyckte jag att det var någonting konstigt med adressen. Den var bekant, men jag tyckte ändå att det lät fel och frågade för säkerhets skull.
- O ja sade damen på färdtjänst. Öppetmottagningen för psykiatri ligger på denna adess. Dit kör vi många.
Och jag klev på darrande ben ut på gatan och äntrade färdtjänstbussen, som körde i väg åt ett håll som mottagningen legat på för snart två år sedan. Inte hittade jag i omgivningarna heller utan den nya adressen. En snigel har bättre lokalsinne än jag. Chaffisen hade nya körningar och måste sätta av mig. Paniken kom krypande. Jag såg att jag glömt nitrosprayen hemma när jag kände att ett kärlkrampsanfall var på väg. OK, det gör djävulskt ont men man dör inte av det.
- Sätt av mig vid vårdcentralen, pep jag, och där brevid låg minsann psykmottagningen.
Räddad!
Jag vacklade in och fick kallt vatten till min medecin och tänkte att när jag pratat med min psykolog kommer jag att kunna ta mig hem för då har tabletten börjat verka. Måste bara rínga och boka om färdtjänsten. Förklarade i kassan att de kallat mig med en gammal adress och ett avstängt telefonnummer. Om de ändå flyttat nyligen men detta. Hur dyrt kan det vara att slå några tusen kopior på vanliga A-4 ark? Säkert är vi flera dårar som flippar ut ifall vi blir avställda på vägen någonstans. Sjönk ner i väntrummet och försökte djupandas. En annan kvinna och hennes make är väldigt upprörda. De har tid nu men blivit dubbelbokade och mannen sade att detta finner de sig inte i. Han hade tydligen tagit ledigt för att följa sin kvinna. Jag känner mig nästan trygg. Snart ska jag rädda mig in hos min psykolog och försöka bli lugn. Men tiden går och till slut kommer min psykolog springande.
- Sitter du här! Jag måste vara dubbelbokad: Vill du ha tid i nästa vecka?
- Jag bara rasar ihop. Minns knappast vad jag sade innan. Jag bara grät och grät. Sade "hjälp mig hem igen" och igen ut i luften för de hade ingen personal som kunde göra någonting på ett tag och psykologen försvann fort. När en man äntligen kom skulle han hjälpa mig att få tag i någon anhörig. Ingen såg ens hur illa det var ställt med mig: att jag hade problem med andningen. Dottern satt hemma hos den käre och med babyn så jag fick ringa exet på arbetet. Kunde han komma? Igen? När killen insett hur lång tid han skulle behöva stå ut med min gråt så erbjöd han sig att köra hem mig själv så kunde exet möta upp hemma och ta hand om mig. Det finns ju akutbilar som kan komma på besökt utan tidbeställning. Pengarna jag betalat i kassan fick jag inte tillbaka men själv kunde jag bara koncentrera mig på att klara nästa andetag och sedan ännu ett. Hemma kastade jag mig i exets armar. Han började ringa det där mobila hembesöksteamet för vår stadsdel och berättade att nu var det riktigt illa. Vi hamnade i kö.

Timmarna gick. Jag började dricka vin för att orka med paniken. Först sakta i hopp om hjälp men senare snabbare för att bli medvetslös. Lördag morgon kändes som en belägring: ännu inget akutteam och mitt problem nu var nu att ta itu med baksmällan. Det var lördag vilket var tur för det finns gränser för hur mycket extet kan vara hemma ifrån arbetet.
- Sent på eftermiddagen ringde telefonen. Satt vi fortfarande i akutkön?

Jag har en fråga: Hur i helvete går det för de som inte har anhöriga som ställer upp? Jag är medveten om att jag själv är mycket lyckligt lottad här så jag menar inte att klaga för egen del. Men den ensamme orkar kanske inte beskriva hur verkligheten ser ut?

Av Sunny Börjesson 02 nov 2005 22:49