En kraft inom oss

Vid 11 års ålder visste han redan mer än han visste. Varje dag gick han ut ett antal gånger med sin morfars hund. De gick alltid samma runda och båda var de nöjda med den förrutom en med speciell sak. Precis vid bäcken som rann genom den lilla byn fanns ett ställe där pojken gick och vadade ofta och hoppades hitta något gammalt och glömt. Han tittade på botten då vattnet var klart, ibland vände han på stenar och grävde lite grann, och känslan av att han skulle hitta något speciellt fanns alltid där. Han drömde om att en dag arbeta med att hitta gamla nedgrävda saker och fantiserade ofta om vilka otroliga skatter han en dag skulle hitta. Tänk om han, till skillnad från dem som talade i vuxenvärlden och ofta förbannade måndagar, ja tänk om just han fick välja hur hans måndagar skulle se ut. Kanske i en öken eller varför inte på jakt efter inkaspår i en djup skog på ett berg, Hans måndagar skulle alltid bli fantastiska.

Precis vid den bäcken och en väldigt speciell plats vägrade hunden att följa med. Det enda pojken ville göra var att få med hunden fram till kanten så att han kunde slå en blick ner i vattnet när dom ändå var ute och gick förbi, det kändes som om han kanske just den gången skulle missa något om han inte tittade, men hunden vägrade. Mr Chips, som hunden hette, gav vid ett tillfälle efter och följde ovilligt med nästan ända fram, och plötsligt ylade hunden rakt ut, slet sig loss och sprang hem. Pojken blev jätterädd och sprang för att se hur det gick med hunden, han förstod inte vad som kunde hänt men hundens ylande lät så otroligt smärtsamt att detta helt enkelt måste få sin förklaring. Väl framme vid sin morfars hus låg Mr Chips och pep och slickade sig om tassen. Det kom blod från tassen och genast gick det upp för pojken att något vasst måste funnits på marken och han började genast plåstra om hunden. Framåt kvällen kändes inget riktigt bra, det fanns en hel del dåligt samvete över att ha pressat hunden att gå dit den inte ville, tydligen visste hunden att det fanns något vasst där, men hur skulle han kunna det? Det var snart mörkt och nästa dag gick pojken själv ner för att ta bort det som gjort hunden illa. Han låg på alla fyra och letade och till slut hittade han en rostig metallspets som stack upp i gräset. Han tog tag i den för att dra upp den men den lossnade inte, det var precis som om den satt fast. Pojken började gräva lite med en sten runt om den och undan för undan kröp objektet fram. Först kunde han inte riktigt urskilja vad det var mer än rostigt och långt, men efter en stunds grävande, och med hjälp av en spade han blivit tvungen att springa hem och hämta, fick han upp något som liknade ett svärd, om än lerigt och gammalt så var det ett svärd, det var han säker på. Han satte sig ner och började göra rent svärdet från jord och rester och när han fattade svärdet för första gången som man skulle hålla det, kände han en otrolig rädsla, det stack till i näsborrarna som nålar och han kände igen känslan av att tro att man ska dö. Han kastade bort svärdet först men efter ett tag tog han upp det på samma sätt som innan och försökte koncentrera sig på vad det var han kände. I ett slag förstod han att ägaren av detta svärd hade känt just rädsla, alltid denna rädsla, men han hade känt den på ett annat sätt, på ett sätt som gjorde att han behärskade rädslan och fick den att hålla alla sinnena på spänn. Tydligen hade denna människa levt ett liv under en tid då döden lurade överallt och ägaren alltid varit på sin vakt.

Pojken kvicknade till lite och började tycka att det var obehagligt att fantisera på detta vis, men hans nyfikenhet fick honom att fortsätta, han koncentrerade sig igen och började se bilder som om svärdsägarens historia spelades upp för honom. Han förstod att ägaren gjort en resa som hans eget folk inte ens trodde var möjlig i fantasin. Han hade gett sig iväg för att hämnas ett besök av vildsinta män som dödat och plundrat det ställe han kallade hem.
Hans vrede hade varit ofantligt stor och det var den som fått honom att ta sig fram i ett sökande efter spår av detta vilda folk. Han hade rest genom ett otal länder och sett många olika folkslag, och när pojken koncentrerade sig ännu mer kände han dofter av kryddor och rökelse nästan som en aromatisk karta över svärdsägarens färd. Plötligt kvicknade pojken till igen och han kände att det började bli dåligt väder, det skulle börja regna när som helst. Han tittade på det fantastiska svärdet och förstod vilken uppståndelse det skulle bli när han visade upp det, men samtidigt kände han att allt det som ägaren fört över till svärdet var något som var väldigt privat, och all vrede och hat som ägaren grävt ner när han begravde sitt svärd hade gett honom möjlighet att avsluta sitt sökande efter hämnd, pojken kände med säkerhet att här hade ägarens resor slutat och han levde vidare här på denna plats i någon sorts harmoni över att ha undsluppit de negativa och destruktiva känslor han grävt ner. Pojken började känna att det inte var meningen att han skulle gräva upp detta ting, det fanns en mening med att det var nedgrävt. Han kastade ner svärdet igen, skyfflade över jord så att det var tillbaka på sin plats och lovade sig själv att aldrig ta upp det igen, han var klar över att så var bäst. Pojken slutade att gräva efter saker och ändrade sina framtidsplaner då han kommit fram till att vissa saker inte ska grävas upp.

Och det största av hela upplevelsen hade han faktiskt fått behålla, vetskapen om att vi kan ladda saker och föra över känslor till andra ting, han önskade bara att han kunde komma på hur, så att han kunde föra över de händelser som gett honom kunskapen om hur rädsla för att dö känns, så att även han kunde leva i en sorts harmoni. I många år funderade han på hur denna överföring gick till och till sist kom han fram till att det antagligen inte är dags för oss att veta detta ännu. Det folk svärdsägaren kom ifrån var av så jordnära art att de visste mer om sig själva än om resten av världen, då de inte på denna tid trodde att man kunde resa så långt, hade resorna istället gått inåt inom själva människan, och med denna kunskap levde de därför i harmoni tills att det onda folket kom och anföll.
Kanske i framtiden när vi är jordnära igen kommer vi också att resa inåt i oss själva så att vi förstår hur och varför vi är skapta, och kanske leva i harmoni, men det dröjer nog länge än.

Av Angus Liddell 01 nov 2005 16:30